Koloniala tendenser
Första gången jag var på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg var för tre år sedan. Då var temat Estland. På en presskonferens berättade Léonora Miano från Kamerun om sin roman Nattens inre som utspelar sig under ett brutalt inbördeskrig i det fiktiva landet Mboasu. Rummet var i princip tomt bortsett från mig och en dam som verkade ha hamnat fel i jakten på gratis kaffe. nbsp;
I år är mässans tema Afrika – ett tema som vi diskuterar mycket. Framför allt diskuterar vi problemet med det. Vår okunnighet om de afrikanska ländernas kulturer och traditioner är visserligen ungefär lika stor som under kolonialismens 1800-tal men en sak vet vi och det är att Afrika faktiskt inte är ett LAND utan en KONTINENT och hur kan då mässan UNDERSTÅ sig att jämställa Afrika med typ Estland. Så kolonialt, så korkat, så PINSAMT. Vad ska alla de där författarna (vad de nu heter) från alla de där länderna (vilka de nu är) TRO om Sverige? Att vi aldrig har hört talas om postkolonialism? Föresten är det fördjävligt att dessa författare måste skriva på kolonialspråk som engelska, franska och portugisiska. Vi tycker att exempelvis nigerianska författare borde skriva på exempelvis igbo så kanske läsare i västvärlden kunde ta sig i kragen och lära sig igbo någon gång. För det är faktiskt viktigt att läsa på originalspråk, annars kan man lika gärna hålla sig till svensk litteratur (håller du inte med oss så har du nog inte läst/förstått Derrida).
Ibland måste man också vara pragmatisk och inte bara fastna i teoretiska återvändsgränder. Den förlamande klyftan mellan akademi och praktik där självrättfärdigheten ställer sig i vägen för vad man faktiskt har möjlighet att åstadkomma är både tröttsam och kontraproduktiv.
Visst måste man ha rimliga förväntningar på en kontinent där människor slåss för livet och varifrån dessutom en mycket liten andel litteratur har översatts till svenska. Bokmarknaden på denna kontinent lider av flera problem varav ett är det allmänt utbredda ointresset för litteratur, vilket bland annat har sin förklaring i det obefintliga stödet till offentliga bibliotek. Därför publiceras mest läromedel och textböcker eftersom detta går att tjäna pengar på, medan skönlitterära författare sugs upp av förlag i de forna kolonialmakternas kulturella centra som London och Paris. Inte alltid finner deras litteratur sin väg tillbaka till de afrikanska länderna. Därför har det också länge saknats inhemska förebilder för de författare som är verksamma.
Men kanske är det också ett problem att dessa problem ständigt måste avhandlas. Vi talar om problemen med begreppet ”afrikansk författare”, om problemen med distribution och försäljning. Vi talar om språkliga problem och problemen med representation (när vi ändå håller på kanske vi kan tala lite om mänskliga rättigheter).
Och när vi har problematiserat sönder en hel mässa av afrikanska litteraturer inser vi att vi har talat mer om hur de deltagande författarna inte vill bli uppfattade än vad som faktiskt står i deras texter.
