Närhet på Facebook skapar distans

Som alltför ofta vid flyktbehov eller allmän rastlöshet tar jag mig en titt på nyhetssidan på Facebook. Senaste nytt, skrivet av en viss Petra: ”åker med älsklingen till Spanien för bad, sol och god mat. Vi ska njuta av ledighet och bara vara.” Petras senaste statusrad skiljer sig på intet sätt från alla andra hon skrivit det senaste året. Ända sedan Petra blev tillsammans med Niklas har hennes liv varit en dans på rosor. I princip varje dag skriver hon meningar som ”Jag och älsklingen ska äta middag och sen blir det bio. Perfekt mys i detta väder.” Petras liv består enbart av mys och lyxmiddagar med älsklingen, en och annan ”tjejkväll” samt perfekta dagar med familjen. ”Ibland är allt bara så bra. Helt enkelt” skrev hon i sitt näst sista inlägg. Men finns det en enda stund i hennes liv som inte har varit underbar? Om man ska tro hennes statusuppdateringar är hennes liv komplett.
Nina däremot, hon har inte haft det lätt. Hon trodde att hon hade ett seriöst förhållande men för pojkvännen var det aldrig mer än en sommarromans. ”Han har hittat någon bättre, sötare och smalare” skriver hon. Och hon som till och med medlade mellan honom och hans föräldrar, något hon också i detaljerad form redogjort för. Han måste ha ingett henne falska förhoppningar när han sa att ”hon var den bästa älskarinna han någonsin haft”. Men hon mår ändå bättre nu än tidigare. Förut handlade många inlägg om ångestattacker. Numera sträcker hon sig inte längre än ”Jag hatar att ha ångest och skuldkänslor.”

Petra och Nina är mina ”Facebookvänner” men knappast mina vänner i verkliga livet. Petra hör rent av till den kategori människor som vägrar att möta ens blick när man stöter på henne på stan och på så vis gör det omöjligt att hälsa. Ändå räcker det med att rent slentrianmässigt kolla på ”Nyheter” på Facebook för att ta del av hennes liv.
Har Petra verkligen ett ”toppenliv”? (För att låna hennes eget favoritord.) Det är något sjukligt i hennes enträgna försök att ständigt poängtera sin lycka. Det senaste tillskottet till fotoalbumet är Petra och ”älsklingen” som stolt visar upp sina guldglänsande förlovningsringar, stående framför en glittrande sjö och inbäddade i ett romantiskt skimmer. Nina i sin tur försöker snarare framställa sig själv som någon jag borde tycka synd om.
Naturligtvis är det många som skriver roliga, intressanta, trevliga eller bara helt normala statusuppdateringar på Facebook. Men dessvärre lägger en del människor allt sitt krut på att framställa sitt liv på ett visst sätt. (Vare sig de nu som Petra tycker att parmiddagar och mys i tv-soffan är vad som definierar lycka eller har helt andra ideal.) Alltför många utlämnar dessutom sig själva totalt, gränserna för vad som är privat blir allt suddigare. Ytterligare andra verkar känna en sorts redovisningsplikt och redogör på ett nästan tvångsmässigt sätt för allt de tycker, känner och gör. Även om det handlar om något så banalt som att äta ostsmörgås till frukost.

Själv har jag skrivit en enda statusuppdatering på Facebook i hela mitt liv och det var för tre år sedan när Facebook var nyhetens behag. Då hade jag precis kommit hem till Uppsala igen efter en längre utlandsvistelse och kände väl att jag ville informera min omgivning om att jag var tillbaka. Ganska snabbt tyckte jag att det på något vis kändes obehagligt och ställde mig själv frågan varför min gamla teaterledare och min lågstadiekompis skulle veta det? Jag bestämde mig för att aldrig mer skriva någon statusrad, eftersom jag helt enkelt inte förstod vitsen. Om jag har upplevt, känt eller tänkt något viktigt, spännande eller roligt vill jag hellre berätta det på tu man hand. Jag tycker att det känns lika onödigt att ange vistelseort, civilstatus eller intressen och den enda som kan se foton som taggats av mig är jag själv.
I och med Facebook har världen plötsligt krympt. Det är sorgligt på något vis. Och förvirrande. För visst känns det märkligt att folk man känt under så vitt skilda perioder i sitt liv ryms på en enda ”nyhetssida”. Plötsligt är alla så nära och lättillgängliga fast det ironiskt sett får dem att kännas ännu mer avlägsna. För att inte tala om alla personer man egentligen vill förtränga. Hon som var en av mina bästa vänner fram till för några år sedan har för övrigt nyligen förlovat sig.

Varför är jag då med i Facebook? Naturligtvis finns det en massa fördelar. Det är ett bra komplement till vanliga mejl. Det är kul att återuppta kontakten med gamla kompisar. Och visst är det frestande att spionera. Men det blir en sorts ”Storebror ser dig”. Fastän det är självvalt att låta andra bevaka ditt liv. Men det kanske bara gäller att vänja sig. Jag är måhända hopplöst efter och gammaldags som ens skriver den här krönikan? nbsp; Dessutom finns det visst nya tjänster, där man med hjälp av någons mobilnummer kan spåra var personen befinner sig.
Det oroar mig. Något annat som oroar mig är vad som skulle hända ifall ”älsklingen” en vacker dag tröttnar på myskvällar och gör slut med Petra? Kommer hon helt plötsligt att sluta uppdatera sin Facebookstatus, liksom låtsas som ingenting? Eller kommer hon att bli lika olycklig som Nina och skriva: ”Älsklingen har lämnat mig, det är inte lika roligt att mysa ensam. Jag har gråtit hela natten”?

Fotnot. Namnen är fingerade. Vissa citat är ändrade för att skydda de berörda personerna.