Stjärnglansen slocknar aldrig
När jag gick i gymnasiet och folk frågade mig vad jag skulle bli när jag blir stor var svaret alltid självklart. Jag skulle bli rockstjärna. Inte musiker eller sångare. Rockstjärna, med stort R. Sälja miljontals plattor, fylla Wembley och åka varv efter varv runt jorden. När jag blivit för tjock, gammal och rik för att fortsätta turnera skulle jag dra mig tillbaka till en ö i Karibien. Jag tvivlade inte en sekund på att jag skulle få allt det där och skämdes inte det minsta när jag berättade för folk om mina planer.
Det blev inte riktigt som jag trodde. Jag fick sparken från bandet ett par år efter gymnasiet, musiken och drömmarna lades i ofrivillig malpåse. Jag hamnade i Australien, började plugga och kom längre och längre ifrån mina rockstjärnedrömmar. Efterhand upptäckte jag att det fanns massa andra roliga saker som man kan göra med sitt liv. Jag kände att musiktåget hade gått och fokuserade på att skaffa mig en utbildning och hitta en annan inriktning i livet.
Men så för några månader sedan frågade mina kompisar om jag inte var sugen på att börja sjunga igen. De skulle starta band och ville att jag skulle fronta. Det krävdes bara ett par timmar i replokalen innan jag insåg att det fortfarande är musik som jag mest av allt vill hålla på med. Skillnaden mellan hur jag kände för musiken för tio år sedan och hur jag känner för musiken idag är i stort sett obefintlig. Skillnaden mellan hur jag förhöll mig till mina drömmar för tio år sedan och hur jag förhåller mig till dem idag är dock monumentala.
När jag för tio år sedan stolt talade om för allt och alla att jag minsann sjöng i ett rockband, vågar jag idag knappt berätta det för folk. Jag ska inte längre bli rockstjärna utan ”hoppas på att eventuellt kanske få spela lite musik någon gång om någon vill lyssna”. När folk frågar mig om bandet och våra planer trasslar jag in mig själv i långa, ursäktande monologer om hur jag såklart vill kunna leva på musiken, men att jag ändå är realist och inser att det förmodligen inte kommer bli något av det hela. Jag säger att varje spelning är en seger för mig, eftersom jag för bara ett år sedan var helt säker på att jag aldrig skulle stå på en scen igen.
På tio år har jag alltså gått från att vara en självsäker, kaxig, naiv drömmare, till att bli en cynisk realist. Jag är så jävla självmedveten att jag inte vågar vara ärlig mot mig själv och andra med vad det är jag faktiskt vill. För tänk om det inte blir så. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag säger till folk att jag vill bli rockstjärna – och sen inte blir det.
Det finns massa saker som är bra med att bli vuxen. Man har mer pengar i plånboken, man får vara uppe hur länge man vill och man behöver inte äta upp sina grönsaker.
Att inte våga drömma för att man är så rädd för att misslyckas hör inte till den listan.
