Trött på att vara fattig
Jag är trött på att plugga. Jag är trött på att grotta ner mig i teori, trött på att skriva referenser, trött på att läsa böcker jag inte själv valt ut. Jag är trött på tidiga mornar med tråkiga föreläsningar, men inte lika trött som jag är på föreläsningar lagda runt klockan elva på förmiddagen. Ingenting blir gjort, varken innan eller efter en sån mellantidsföreläsning. Jag är trött på föreläsare som är uppenbart ointresserade av att just föreläsa, trött på Times New Roman och 1,5 i radavstånd. Trött på litteraturförteckningar, på Marx, Habermas, Foucault, Gramsci, Smith och en massa andra teoretiker som jag inte orkar googla fram namnet på.
Mest av allt är jag trött på att vara fattig.
Jag var 24 när jag började plugga och har alltid tillhört den äldre skaran studenter på de kurser jag läst. De flesta av mina jämngamla vänner lämnade studentlivet för länge sedan och tjänar idag betydligt mer än vad CSN lånar ut till mig varje månad. Jag unnar dem det naturligtvis. Problemet för mig blir bara att hänga med när nya pengar leder till nya vanor. Förfesten hemma har bytts ut mot förfest på restaurang, eftersom ”det är så mycket trevligare”. Jag sänker ett par groggar i lägenheten innan jag möter upp vännerna på lokal. Jag kollar priserna i menyn, aldrig på själva rätten. 39 kronor vitlöksbröd blir bra, och en liten stark till det. Visst har vi trevligt, men när notan kommer och någon föreslår att vi ska dela den rakt av vill jag bara skrika. Jag är inte en snål människa, vill inte uppfattas som en snål människa, men jag har inte råd. Jag vill ha råd.
Jag är så trött på att vara fattig att jag idoliserar det liv som väntar på mig till sommaren när jag får ut min examen. Äntligen kommer jag att ha en arbetsplats att gå till. Jag kommer att kunna konsumera mig lycklig, kanske till och med lägga undan lite pengar. Resa Jag ska resa. Och bjuda tillbaka till mina underbara vänner som under de senaste tre åren fått stå ut med att jag aldrig sätter mig längst fram i taxin.
Så slår det mig plötsligt vilken verklighetsfrånvänd idiot jag är.
Jag är 28 år. Hyggligt gammalt för en nyutexaminerad journalist, men fortfarande har jag 37 år kvar till pensionen. 37 år av arbete framför mig. 37 år med väckarklocka, prestationskrav och deadlines. Och här sitter jag och klagar över en tillvaro där jag om jag så vill kan sova till tolv, sätta mig i morgonrocken framför datorn och surfa bort en hel dag.
Det blir nog till att försöka njuta av min sista vår som student. Njuta av friheten som studier ger. Försöka hitta tillbaka till den glädje jag kände under mina första terminer, när varenda ny kunskap och varenda nytt sammanhang kändes livsviktigt och livsförändrande.
Visst är det segt att vara fattig, men jag vet att jag kommer längta tillbaka till den här tiden när jag har så mycket att göra på jobbet att de pengar jag tjänar ändå bara ligger orörda på kontot. Pengabristen kommer att bytas ut mot tidsbrist och jag kommer att sätta mig vid datorn och författa en krönika om hur oerhört påfrestande det är att jobba och hur jag önskar att jag bara fick vara student igen.
