Revolutionen började i bloggosfären

Medan vad vi såg och hörde var helt egyptiskt, kan vi inte hjälpa att vi hör ekon ur historien – ekon av tyskar som river en mur, indonesiska studenter som ger sig ut på gatorna, Gandhi som leder sitt folk mot rättvisa. Som Martin Luther King sa vid firandet av en ny nations födelse i Ghana medan han försökte förbättra sin egen: Något i vår själ ropar efter frihet.”
Dessa var President Obamas ord i ett tal då Mubarak avgick, och hans ord är i sin tur ett eko av omvärldens känslor för den egyptiska Revolutionens framgång. Men vilka är då dessa ”ungdomar” som alla nu hyllar och firar? Och hur lyckades de störta en 30 år gammal diktatur inom 18 dagar?
25 januari-rörelsen kanske bara behövde 18 dagar för att störta regimens överhuvud, men den tog åratal att bygga upp.

Till skillnad från liknande ungdomsdrivna rörelser genom tiderna, inklusive de indonesiska studenter Obama nämnde i sitt tal, eller vilket studentcentrerat uppror som helst – kunde aldrig den egyptiska ungdomen samlas på det konventionella sättet via studentkår eller olika fakultetsföreningar, särskilt som den överväldigande majoriteten av Egyptens universitet är statliga och står under bevakning. Mindre protester förekom tidigare, men inget tillräckligt för att driva fram en revolution.
Internet var redan från första början ett slags andligt hem för ungdomen – en fristad där man kunde utbyta idéer, debattera, och driva frihetsfrågan framåt. Strängt taget började Revolutionen i den egyptiska bloggosfären, vilken enligt statlig statistik består av mer än 160 nbsp;000 bloggar. Där kunde man framförallt praktisera yttrandefrihet genom att uttrycka sina tankar ärligt och till och med lufta sina politiska åsikter.
Med tiden blev dessa bloggar allt mer politiserade och gav upphov till en digital aktiviströrelse, vilken inte bara avslöjade orättvisor och övergrepp den tidigare regimen gjorde sig skyldig till, utan ömsesidigt uppmuntrade till handling ute i verkliga världen. Ofta blev de trakasserade för det, som studenten Kareem Amer som relegerades från Al-Azhar universitetet 2007 för att han skarpt kritiserat universitetets stelbenta kursplan och religiös extremism på sin blogg och till sist fängslades för det. Och dessa aktivister, personer som Amer och Wael Abbas, Mahmoud Salem (som har Sandmonkeybloggen) och andra, blev revolutionens ryggrad.

Så småningom underlättade andra former av internetteknologi att man samlade mer folk och mer kraft, som till exempel Facebookgruppen ”We are all Khaled Said” som med sina 800 nbsp;000 medlemmar blev en central del i rörelsen. Den skapades av Wael Ghonim, som då var anonym, tillsammans med andra anonyma aktivister 2010, en kort tid efter det att 28-årige egyptiern Khaled Said dött under mystiska omständigheter, enligt uppgift i händerna på polisen. Gruppen satte vanliga egyptier i förbindelse med människorättsorganisationer under hela protesttiden, och Khaled Said har hyllats som Revolutionens tyste hjälte. Enligt rapporter var det på denna Facebookgrupp som tanken på protester den 25:e januari – en nationell helgdag till egyptiska polisens ära – först föreslogs.
Det var i hög grad anonymiteten på bloggar, Facebook, och Twitter, som ledde till Revolutionens framgång: Det blev inga ideologiska konflikter när de som anslöt sig bara var en profilbild och en accepterad inbjudan på protestens Event-sida. Och med tiden gick ryktet från mun till mun, och fler och fler anslöt sig, och följde de modiga få som kämpat i åratal.

nbsp;