Fullmäktiges farsot
Ett besök i Uppsala studentkårs fullmäktige kan vara både lärorikt och spännande. I församlingen finns en imponerande sakkunskap om allehanda studentpolitiska frågor, och vissa ledamöter äger retoriska färdigheter som skulle göra de flesta riksdagsmän gröna av avund. Baksidan är en formaliafetischism och en debatt för debattens skull som ibland hindrar fullmäktiges förmåga att fungera effektivt.
Ett exempel från senaste mötet: Kvällen inleds med konstaterandet att kårfullmäktiges vice ordförande inte alls är kårfullmäktiges vice ordförande. Hon är nämligen inte ledamot av kårfullmäktige och därmed inte valbar till posten enligt stadgarna. En man längst bak i salen säger att då borde det rimligen vara han som är vice ordförande, för han var motkandidat när det ogiltiga valet ägde rum. Någon annan säger att ta det inte personligt men du fick faktiskt bara nio röster mot trettioen, så du är inte demokratiskt vald. En tredje säger att jo, det är han visst, för det som räknas är att man får mer än hälften av alla giltiga röster. Alla verkar vara överens om att det här är en skitsak - ändå debatteras frågan i tre kvart innan en omröstning avgör att mannen längst bak är vice ordförande. Då utbryter en ny debatt: ska han tillträda omedelbart eller kan den ogiltiga viceordföranden sitta kvar på sin plats som mötesfunktionär, bara för ikväll?
När mötet avslutas strax efter klockan elva på kvällen känner man sig ganska mör. Det är inte orimligt att anta att en och annan ledamot som drivs av en enkel önskan att förbättra studenternas villkor snarare än av ett brinnande intresse för stadgar, mötesformalia och vältalighet funderar för sig själv på väg hem i höstmörkret: är kårfullmäktige verkligen rätt forum för mig? Inte heller är det osannolikt att en ledamot som har små barn där hemma tänker att det var sista gången jag satte min fot här.
Kårullmäktige har idag svårt att sköta sina åtaganden. Det är ofta glest i bänkraderna, och vid vårens sista sammanträde var det så få närvarande att församlingen inte var beslutsmässig. En rad viktiga beslut fick skjutas fram; dagordningen vid höstens första möte blev mördande lång, alla punkter hanns inte med och ett extra sammanträde måste sättas in. En ond cirkel skapas.
Det tycks finnas en medvetenhet om problemet. I kårstyrelsens proposition till reviderad föräldrapolicy föreslås bland annat
att kårfullmäktiges och styrelsens möten ska sluta senast klockan 22.00 om inget annat anges senast en vecka innan mötet, och
att inte fler än två fullmäktigemöten per läsår får planeras till senare än 22.00.
Det är två förnuftiga förslag, som sannolikt kan glädja fler än bara studenter med barn. Regler har dock en begränsad räckvidd. Det krävs också att var och en tar sitt förnuft till fånga. Självklart måste var och en få säga vad han eller hon har på hjärtat, och demokrati måste få ta tid. Men man måste ibland välja sina strider och, framför allt, visa hänsyn mot dem som har en familj att tänka på.
