Tidernas sista ledare
Av någon outgrundlig anledning har orden ”Lina hade osten sist!” etsat sig fast i mitt minne som en evig påminnelse om korset det kan innebära att vara sist i ledet. Det var på en hemkunskapslektion i högstadiet som den redan skräckinjagande läraren fällde en ilsk kommentar om att vi hade åsamkat hårdosten en så kallad skidbacke. Jag som bara pliktskyldigast tagit en tunn skiva på min macka eftersom det här tilldrog sig på den tiden då jag ännu inte uppskattade detta ädla livsmedel. Knappast släntframkallande.
Ändå var det jag som fick bära hundhuvudet när mina klass”kamrater” pekade finger.
Det känns lite fel att inleda min sista, kanske tidernas sista, ledare i pappersupplagan av Ergo så här cheesy, men det får fungera som ett sätt för mig att sänka ribban för de förväntade krav jag själv pådyvlat mig och den här texten de senaste månaderna. Jag har åtminstone tre påbörjade dokument på min jobbdator – kanske ledare.doc, utkast sista ledare.doc, skjut mig.doc – och ännu fler anteckningar på papperslappar här och där och i min mobil med potentiellt innehåll till den här ledaren. Det ena textfragmentet töntigare än det andra. Men det finns kanske en anledning till att samtliga utkast är töntiga? För att man inte kan skriva om något känsloframkallande på ett coolt (=känslokallt?) sätt.
Nu sitter vi i alla fall här på redaktionen med osthyvel och funderar på om vi hade kunnat göra något för att förhindra skidbacken – att pappers-Ergo läggs ner. Borde vi sagt nej till att kårens så kallade Tidningsutskott togs bort? De hade ju ändå en något bromsande effekt när det kom till beslut som kunde få inverkan på Ergo. Borde vi sökt efter alternativa finansiärer till tryck och distribution? Kunde vi sålt mer annonsutrymme? Kunde vi bara ha varit…bättre?
Samtidigt som det är otroligt sorgligt att pappers-Ergo som institution försvinner får vi som jobbar här i dagsläget påminna oss själva om att det för oss individer bara är ett jobb och inte ett livsverk. Men ska jag vara ärlig tycker jag faktiskt att vi i nuvarande redaktion har förvaltat staffettosthyveln väl. Vi har gjort det bästa vi kunnat med de resurser och förutsättningar vi haft. Och har vi åsamkat en skidbacke så får jag ändå säga att osten på vägen dit var jävligt god.
Sedan är ju det här inte ett egentligt farväl. Vi tar med oss den nedhyvlade osten in i cyberspace och fortsätter bevaka studenternas intressen på ergo.nu. Vem vet, kanske uppstår fysiska Ergo igen på något sätt framöver? Men till dess säger vi tack och hej från denna 95-åriga pappersblaska.
Tack till alla som bidragit till tidningen, alla studentskribenter och frilansare, alla fotografer, korsordsmakare och tecknare, nuvarande som föredettingar. Tack till de som debatterat och som inkommit med synpunkter (framför allt ni som kommit med glada tillrop och uppmuntran, men även de mest hatiska av er). Tack Uppsala studentkår (trots allt). Tack annonsbyrå och annonsörer. Tack till forna redaktörer och till mina nuvarande kollegor, inte minst webbredaktör Sigrid Asker, som försvinner efter årsskiftet då hennes post på Ergo tas bort.
Och förstås, tack alla ni som läst Ergo i dess fysiska form! Hoppas ni fortsätter göra det även på nätet.
