Bakom fasaden
Ny termin – friska tag. Studenthälsan ska ge gratis alkoholrådgivning åt studenter, beslutas just innan det här numret går i tryck. Jag förvånas, hade utgått från att det redan var så. Men bättre sent än aldrig: Kan det hjälpa någon från att trilla över gränsen från bruk till missbruk – eller någon att ta sig tillbaka över densamma – är det ovärderligt.
Men som framgår i artikeln på sidan 10-11 krävs det mer än möjligheten att uppsöka hjälp: När det under en vecka i november gavs gratis rådgivning dök noll studenter upp. För att fler ska våga sig dit nästa gång krävs en attitydförändring. Vi måste bli av med tabut, måste skapa en miljö där man inte är svag när man tar emot hjälp och där vi vågar hjälpa varandra att göra det.
På sidan 14-15 kan vi läsa om en Uppsalastudent som gick ner sig djupt utan att berätta det för någon. Trots missbruk, depression och ekonomiska skulder upprätthöll han en fasad utåt och lurade sin omgivning att studierna flöt på som vanligt. När kronofogden till slut kontaktade hans föräldrar blev han lyckligtvis tvungen att söka hjälp.
Jag klandrar honom inte det minsta för fasaden. I en kravfylld miljö som den vid universitetet har jag full förståelse för den som vill ge sken av att klara sig bättre än den egentligen gör. (Det gäller även fuskarna bakom de disciplinärenden redaktionen begär ut från universitetets diarium – jag har alltid haft svårt att klandra dem.)
En del av oss har besökt våra familjer i jul, träffat barndomsvänner och kusiner, gamla släktingar. De har frågat en hur det går med jobb, studier och kärleksliv, hur man trivs i Uppsala, hur man bor och har det. Jättebra, kanske man har svarat, fantastiskt. Jag är så lyckad – jag menar lycklig
Och så är det kanske. nbsp; Förhoppningsvis går allt sådär fantastiskt bra – men hade vi vågat berätta nbsp; motsatsen?