Uthyrarens marknad

I vanlig ordning skriver vi i första höstnumret om bostadssituationen. Det byggs studentbostäder just nu. Inte så att det kommer täcka upp för bristen som gradvis växt i takt med universitetet. I vanlig ordning är en del projekt dessutom fast i överklagandeprocesser.

Den som har ”en påse pengar” eller täta föräldrar borde fundera över att köpa en bostad, som Uppsala studentkårs bostadsansvarige tipsar i vårt bostadsreportage. Självklart tycker varken hon eller vi eller kanske någon annan att det borde vara nödvändigt att ha det.

Det är alltså andrahandsmarknaden som står till buds:
På blocket under fliken ”önskar hyra” fullständigt drunkar man i flödet av skötsamma läkarstudentpar och ordningssamma, rök- och djurfria tjejer. Säljarens (uthyrarens) marknad är bara förnamnet. Ibland fantiserar jag om att jag äger en central tvåa som jag nu ska hyra ut. Jag klickar runt bland alla vackra leenden och fyndiga, säljigt utstickande annonser – och känner mig som Gud. Fast en ganska dryg Gud. Du? Nej, för ung Du då? Knappast, med en särskrivning i annonstexten ?

Hur det egentligen ligger till? Ja, precis som förra året bor jag i en studentlägenhet i andrahand – lyckligtvis ihop med en som är student så jag slipper riskera bli vräkt när som helst. Förra terminen var det samma sak, fast i en annan lägenhet. Innan dess var det svart, i andra hand och utan kontrakt. Jag har sedan jag flyttade hemifrån haft sju olika adresser – som alla inletts med bokstäverna c/o. Inte direkt gudomligt alltså.

Precis som för flera av mina Uppsalavänner med liknande historier så har det alltid löst sig, vi har i alla fall haft tak över huvudet, som det heter. Men istället för att känna mig tröstad av att det finns folk som har det värre är jag trött och besviken. Ska det verkligen vara så här svårt?