Ointressant debutant lyfter med munspel i mun.

Mångsysslaren Tina Ahlin är en aktiv doldis. Trots att hon en längre tid verkat som både sångerska, pianist, arrangör, kompositör och munspelare är det först nu hon ger ut ett album i eget namn. Hon medverkar då och då i olika shower och på diverse andra popartisters plattor och turnéer.
Dessutom skriver hon teatermusik och har levererat beställningsverk åt den uppsaliensiska manskören OD.
På Det går bra ändå har Tina Ahlin tonsatt texter av Hasse Alfredsson i dystert förpackade och återhållsamma tongångar med ganska enkel instrumentation. Produktionen är till stor del hennes egen skapelse, då hon även medverkar instrumentalt på olika sätt och har producerat albumet. Ahlins bräckliga, ofta tunt viskande röst tar sig fram i rätt snirkliga harmonier och melodier, som kräver upprepad lyssning för att övertyga och fastna i minnet.
Bästa spåret är Ett långt farväl som inleds med recitation av Hasse Alfredsson, och övergår i helt instrumentala reflekterande toner från munspel och piano. Här bringas ordning i den annars lite svårfångade musiken, och det är riktigt vackert.
Plattans musikaliska framsida är utan tvekan när Ahlin plockar fram munspelet, men trots detta är musiken inte speciellt spännande. Arrangemangen känns ihåliga och musiken når sällan en kulmen, utan glider snällt vidare och försvinner ut i vintermörkret.