Blek uppföljare efter tilltagande idétorka
När föregångaren Abigail släpptes 1987 fick den ett omedelbart erkännande hos både kritiker och skivköpare som ett av det decenniets viktigaste hårdrocksalbum. Ett tag såg det till och med ut som om det svensk-danska bandet var på väg att bli riktigt stora, vilket kan tyckas märkvärdigt med en vokalist med en så speciell sångstil som King Diamond. När det dessutom rör sig om ett band som i och med Abigail nischade in sig på musikaliskt ambitiösa konceptalbum med B-skräckfilmsteman blir det ännu märkligare. De senaste tio åren har bandet tyvärr haft en tilltagande idétorka, med krympande skivförsäljning som följd. Följaktligen har man bestämt sig för att försöka sig på en uppföljare till sin mest hyllade skiva, med tveksamt resultat. Bandets tidigare styrka har kommit att bli deras svaghet. De komplexa och kompromisslösa låtarrangemangen med ideliga riff- och tempobyten innebar under bandets glansdagar aldrig ett hinder för lyssningen eftersom låtarna var sprickfärdiga med innovativa riff och anmärkningsvärt trallvänliga melodier. De något fåniga texterna fick relevans och bäring genom de intrikata, nästan filmiska arrangemangen. Femton år senare tragglar de på i samma fåra med påtagligt sämre material, vilket gör det för kompakt och ointressant. Det känns trist att säga det, men det som räddar denna och övriga sentida King Diamond-cd:s ifrån ett ännu lägre betyg är bandets insatser som som vanligt är lysande. I synnerhet Andy Larocque, Sveriges kanske mest underskattade gitarrist genom tiderna, spelar som vanligt oklanderligt. Gediget men ospännande metalliskt hantverk som jämfört med trams som Hammerfall fortfarande är riktigt bra, om man nu vill drunkna i nostalgi.
