Trist Motorhead plankar AC/DC

Okej, det är lika bra jag säger det med en gång - Motorhead bjuder inte på några större överraskningar på sin 16:e studioskiva. Lemmy sjunger fortfarande med en attityd som om han tänker spy dig i ansiktet, slå ner dig, för att sedan avrunda med att sno din flickvän. Musiken är rå, simpel och välspelad punk n´roll med stundtals riktigt fyndiga texter.
Öppningslåten Walk a crooked mile är det bästa jag hört med bandet på många år, komplett med en episk touch vilket gör att den är lite ovanlig i Motorheadsammanhang. Kill the world, No remorse och Red raw är även de riktigt starka. Därför är det tråkigt att det kommer en knippe låtar i mitten av skivan som snor friskt och riktigt oblygt ifrån totalt okända band som AC/DC, Kiss och MC5 i tur och ordning. Och nej, det är absolut inte några av de bandens mer okända alster heller. Tråkigt.
Ännu tråkigare och på gränsen till hyckleri blir det när Lemmy i var och varannan intervju på senare tid inte har skrätt med orden när andra bands låtstölder kommit på tal.
När de sedan avrundar med låten Serial killer, som inte är annat än Lemmy som läser en läskig (ahem) dikt till ackompanjemanget av feedback, vet man inte längre om man ska skratta eller bli seriemördare själv. Som singel hade öppningslåten fått snudd på högsta betyg, som helhet är det bara trist och ooriginellt vilket säger väldigt mycket om man betänker att det är två ord som knappast kunde användas om bandet under dess storhetstid.
Gillar du rock/metal och kan smälta något med mer komplexitet än Motorhead bör du köpa nya Blind Guardian-cd:n i stället.