Alkberg – det finaste svensk populärkultur har
Bodensia
Teg Publishing
”Orden hänger som druvklasar i taken
De är allas, det är bara att ta dem
Ännu är inte en enda regel skriven
Så säg och gör vad du vill med dem”
”Första språket” av Mattias Alkberg är den bästa låten jag hört på länge. Redan innan skivsläppet hade jag lyssnat på singeln säkert ett fyrtiotal gånger. Det var längesedan jag kom över en låt som jag på det sättet aldrig fick nog av. Albumet, som han sammanställde under tre års tid med Jonas Teglund, är överlag en stillsam skapelse med underbara ”Nya Tuna” som kanske det poppigaste och somrigaste inslaget. Titlarna på låtarna är storslagna och liksom viktiga. ”Sista dagen”, ”Mitt kors”, ”Babels torn” och ”Tänk på alla planeter”. Och när han själv beskriver albumet påpekar han att den är en ”självuppfyllande profetia, om en är lagd åt det kvasireligösa”. Och vem är inte det? Han använder ord som klass, ursprung, utplåning, sorg, saknad, det förflutna, avståndet mellan stjärnorna och vår planet.
Albumet handlar om att bli lämnad, om att leva och om att dö. Om barnen och undergången. Ja allt, egentligen. Med hotellet och nattklubben Bodensia i Boden som symbol beskriver han alltet, om jag förstår honom rätt. Som om alltihopa ryms inom höghusets väggar. Det är ingen liten ambition. Men det här handlar om Mattias Alkberg. Han är det kanske finaste vi har i svensk populärkultur och jag tror varje ord han säger. Jag älskar honom och jag tackar och bugar för att han har gett mig en oerhört fin vårskapelse. Och i sommar tänker jag omfamna hans uppmaning om att ta orden som hänger som druvklasar i taket och säga och göra precis vad jag vill med dem. Det vill säga leva.