Vietnamesisk sång pricken över i
Det som omedelbart slår mig är att Pat Metheny Group (PMG) inte låter som de brukar, d v s en ganska snäll och kommersiell form av fusion, med förhållandevis lite utrymme för improvisation jämfört med Methenys jazzproduktioner (senast trioplattan 99?00 från 2000). PMG har ju sedan 1978 fungerat som ett varumärke, med keyboardisten Lyle Mays som trogen partner, arrangör och kompositör. Basisten Steve Rodby kom också tidigt in i bilden. Förutom denna kärna har olika slagverkare, trumslagare och vokalister medverkat under årens lopp.
Att gruppen har fått ett fräschare sound och tuffare stuk är nu ingen tillfällighet. Först fick Metheny för ett par år sedan nys på den mexikanske trumslagaren Antonio Sanchez. En magi uppstod mellan honom, Sanchez och Rodby. Nya perspektiv öppnade sig för gruppen i termer av groove, interaktion och sensibilitet. Som boende i NYC började Metheny också att söka febrilt efter en ny slagverkare. Valet föll till slut på Richard Bona - en inflyttad afrikan från Kamerun. Bona är multiinstrumentalist, med elektrisk bas som huvudinstrument, men är också slagverkare, vokalist, kompositör och arrangör. Bl a har han samarbetat med Joe Zawinul, vilket förklarar varför PMG på vissa spår uppvisar stilistiska drag från Weather Report. Med andra ord: retro-fusion
Den sista pusselbiten att fogas in i PMG visade sig bli trumpetaren och vokalisten Cuong Vu från Vietnam. Sedan 1997 har han etablerat sig mer och mer i New Yorks downtown-områden med sin unika sång- och trumpetstil. Kritikerrosad och hyllad av jazzpressen ses han som en av den yngre jazzgenerationens mest spännande nytillskott. Smakprov på hans trumpetimprovisationer ges på bl a A Place in the World, liksom hans mycket speciella sångmetod, baserat på vietnamesiska ljud och stavelser.
Sammanfattningsvis känns det som om dessa tre nytillskott till PMG på ett mycket förtjänstfullt och varierat sätt inspirerar och puffar på de gamla rävarna i deras improvisationer. Metheny tar ut svängarna på ett sätt som han sällan gör inom ramen för PMG-formatet. Lyle Mays spräcker upp så det står härliga till, och att höra Rodby lägga smakfulla kontrabas-slingor är en njutning. Sist men inte minst, eftersom Metheny tidigare inte har använt sig av blåsinstrument i PMG, tillförs en extra dimension i form av en jazztrumpet som ytterligare förstärker den orientering mot jazzens domäner som gruppen har kommit att anamma. Enkelt uttryckt: det här är en väldigt schyst platta som rekommenderas varmt
