Halvtuff festmusik för pappa

Att pressutskick är löjliga är snarare en regel än ett undantag, men det som följer med till Love for the Streets når nya höjder av fjantighet. Jag vet att detta inte bör påverka min bedömning av skivan som sådan men som band är man ansvarig för allt som rör detsamma. Ett uttryck som svänger fett, på riktigt väcker min nyfikenhet betydligt mer än vad skivan i sig gör. Vem på skivbolagen skriver pressutskick? Har de någon utbildning? Finns svänger fett, på låtsas?
Jag tror inte att någon kommer bli överraskad över skivan, Ceasar’s Palace låter som vanligt. Men de börjar bli duktiga på det, det är stundtals riktigt trevligt. Singeln Jerk it Out är min favorit och känns lite som essensen av Caesar’s Palace, total garage stomp nexus, som det står i pressutskicket. Det är ingen tvekan om att producent Jocke Åhlund fått precis den ljudbild han vill ha, det är skickligt genomfört hela vägen. Skivan är fylld av pipiga orglar och roliga småljud och det hörs att det är en ny skiva, så helt retro är det inte, även om allt är organiskt sextiotal. Caesar’s Palace är dock inga vidare låtskrivare och även om produktionen, tillsammans med dansbarheten, räddar mycket så kommer inte skivan upp i acceptabla nivåer. Det är tråkiga texter, tråkiga melodier och efter ett tag så sviker min koncentration och jag går tillbaks till gåtan med pressutskicket. Caesar’s Palace är duktiga på det de gör, det svänger och är småkaxigt, men det de är ute efter är redan trettifem år gammalt. Small Faces gjorde detta mycket bättre och de är så gamla att några av dem dött.
Om ni vill höra någon som tar sig an garagerock på ett spännande sätt rekommenderar jag Stereo Total, om ni vill ha lite halvtuff festmusik som pappa kan lyssna på så passar Caesar’s Palace som hand i handske.