Hur har hon lyckats hålla sig kvar i alla dessa år?

Jag vet - samlingsplattor är ämnade för nostalgiker och de redan frälsta. Så jag borde ha givit denna skiva vidare. Nu kan jag bara konstatera att det är tröttande att lyssna på dessa likaljudande låtar och Rydés ljusa och vassa röst. Att hälften av de 17 låtarna är från 1980-talet, synttrummans förlovade tid, gör inte saken bättre. De flesta spåren är helt enkelt bara förbaskat tråkiga. Det kan covers på Burt Bacharach eller Cornelis Vreeswijk tyvärr inte avhjälpa. Inte heller det faktum att hon använder sin röst mer nyanserat under 90-talet. Anne-Lie Rydé har varit artist i 22 år och det är beundransvärt att lyckas hålla sig kvar så länge - utan att ändå inte riktigt slå. Tone Norum gav upp. Frågan är varför jag som lyssnar inte blir mer berörd eller åtminstone nostalgisk av att höra ett gäng halvstora svenska hits? Kanske är det för att Rydé alltid håller sina lyssnare på behörigt avstånd. Kanske för att många av de låtar hon gjort covers på gjordes bättre i original. Leve Anita Lindbloms version av Sånt är livet