Jon Spencer drar åt Wilmer X-hållet
Minns ni Jon Spencer-hypen? Den ägde rum i mitten av 90-talet, och innebar att i princip alla musiktidningar ägnade sig åt att skriva upp Jon Spencer Blues Explosion som redan hade gjort ungefär samma sak på tre album utan att ha hört ett knyst från media. Naturligtvis fick de ganska snart lämna plats för andra band i NME:s manege, men Jon Spencer hann i alla fall bli något mer namnkunnig än han hunnit bli i underjorden under sina år i kultbanden Boss Hog och Pussy Galore.
Numera är det nog en ganska koncentrerad publik som väntar på nya skivor, men de fortsätter komma. Det som en gång i tiden fick mig att tycka att Jon Spencer var en rätt skön snubbe var hans enorma energi, som helst skulle avnjutas live förstås.
Nya skivan Plastic Fang fortsätter utan större överraskningar, men jag tycker nog att det fanns mer intensitet på 1996 års Now I got worry än vad det gör idag. Vissa spår tenderar att låta mer Wilmer X än MC5, och om det är en bra utveckling eller inte avgör du, men i min bok är det inte solklart positivt.
