SKIVRECENSIONER

The Donnas
Spend the Night
(Atlantic/Warner)
4/5

Redan från dag ett så handlade rock’n’roll om sex, det krävs inga djupdykningar i rockhistorien för att bevisa det; hela vägen från Elvis, över Rolling Stones, Led Zeppelin, Kiss, Mötley Crüe och fram till vår tids skrevgreppande. Den sexuella revolutionen är över - för killar. Men tjejer som knullar runt blir fortfarande kallade slampor. Vår tids feministiska punk är ofta väldigt inriktad på att visa att tjejer kan vara kåta utan att vara i närheten av killar. Artister som Peaches och Le Tigres Kathleen Hanna står bakom låttitlar som Fuck the Pain away och I Like Fucking och den som fått någon inblick i den scen av feministiska punkband och fanzines som finns i Sverige vet att dessa känns väldigt inriktade på sex. Förmodligen för att det sticker mer i ögonen mer när tjejer skriker saker som I Just Want to Choke You with my Cunt (Nyköpings kängpunkiga Dyke Hard) än Kiss I Just Want to Fuck at You. Rockmusik ska vara rebellisk, det ingår i posen, och det är när detta uppror är rättfärdigt som rock känns fräscht. Att som machokille skrika att man vill knulla är bara bekräftande av det sexuella maktövertag man har. The Donnas är fyra självsäkert bredbent rockande tjejer som sjunger I want you on the floor, om fega killar som inte vågar gå hela vägen och om vad som ska hända i baksätet. Det skulle vara lätt att tro att det inte skulle vara något nytt med deras musik, i grund och botten så låter de ungefär som ett hungrigt Kiss, men det är just det faktum att de är tjejer som gör dem till mer än bara retrorock. Spend the Night är bäst i små doser, så att man bara kan få suga i sig lite av the Donnas självförtroende - längre lyssningar kan bli lite enahanda. Men som en snabb stämningshöjare så är den svår att slå.

Björn Gylling

Orphei Drängar
Diamonds
(BIS)
4/5

Orphei Drängars viktigaste tradition är förnyelse brukar man själva hävda. Att detta stämmer visar man med sin senaste cd Diamonds, utgiven lagom till 150-årsjubileet i år. Den som väntar sig traditionella manskörsstycken på denna jubileumsskiva från OD blir nog lite förvånad, eftersom dessa med något enstaka undantag lyser med sin frånvaro. Man inleder med Poulencs innerliga Quatre petites priéres de Saint François d´Assise, och går sedan via Saint-Saëns Saltarelle (det enda klassiska pangnumret på skivan) till Anders Hillborgs berömda minimalistiska fonetiketyd i en manskörsversion som OD själva beställt av tonsättaren. Däremellan bjuder man på Daniel Börtz tidiga körverk Gryningsvind från 1976, samt finsk, tysk, tjeckisk, slovakisk, japansk (missa inte den ) och baltisk manskörsmusik, den sistnämnda representerad av Tormis Sånger från havet, komplett med fiskmåsar och allt.
I stället för tillbakablickar på den 1800-talsrepertoar som kanske ofta förknippas med manskör satsar OD på denna skiva på 1900-talsmusik. Och på vilket sätt sedan Ljuvlig manskörklang (även om tenorerna kanske på något enstaka ställe hade kunnat vara lite frimodigare) snygga fraseringar, utmärkta soloinsatser och föredömlig textning och precision kännetecknar denna cd från OD, som än en gång bevisar att den 150 år unga kören är en av världens främsta i sitt slag.
Grattis OD på födelsedagen

Jörgen Grundström

Advance Patrol
Utskrivna
(Playground)
3/5

För er som inte hört talas om Advance Patrol tidigare: Tänk er Lillemans dialekt på riktiga rappare, varvat med lite engelska och spanska. Det kan låta konstigt så där första gången när man hör talas om det, men AP klarar av att få det att låta naturligt. De har tidigare gjort sig kända bl a genom sin insats i Svenska Öppna (SM i rap), men framför allt via samlingsplattan Ordkrig där deras låt Vem vill hem? fanns med, som det dessutom gjordes en video till.
Som vanligt inom svensk hiphop är det Masse från Redline-gänget som ligger bakom de flesta produktionerna, men även Salla från Latin Kings och Sekken Thautz (även känd som Matte i Fjärde Världen), har bidragit till denna bultande guldåder.
Jag hade ganska höga förväntningar på det här albumet, för jag diggade verkligen deras ep Para Ti som kom ut i höstas och jag tyckte verkligen om deras insats på Fille Ison-plattan. Men efter en bunt lyssningar så känns det som att det är någonting som saknas. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är möjligt att det är för många låtar eller att vissa av låtarna känns lite hafsigt inspelade, men något saknas. Men det betyder inte att det saknas riktiga juveler på plattan, som t ex Utblandad där Castello från Prominent är med och sjunger, eller den utomordentliga låten Min Musik. Jag tycker även att folk borde kasta ett öga på singeln Vi E Dom, som spelas på ZTV just nu (ej att förväxlas med Det var vi hela tiden från Organism 12-albumet Bakom Kulisserna, hehe…).
Jag är helt övertygad om att Gonza, Roc-A-Spot och Magyver Juan kommer att fånga mig med nästa album, men jag tycker ändå att folk som har ett genuint hiphop-intresse borde kolla upp den här plattan. Jag ger den här skivan en robust 3:a

Johan Hellqvist

Evergrey
Recreation Day
(InsideOut/Border)
3/5

Dags för lite Uppsalaanknytning. Under större delen av sin barn- och ungdom levde Rikard Zander i Storvreta. Som ung hårdrocksmusiker i 1980-talet bestämde han att klaviatur var nyckeln till framgång (att konkurrera med alla myriader av gitarrister, trummisar och sångare lockade inte). Numera bor Rikard i Göteborg, och till skillnad från merparten ur den gamla fritidsgårdsligan har han aldrig ställt in sitt instrument i garderoben. Resultat: Jobb i västsvenska progmetalsensationen Evergrey. Med Rikard ombord har Evergreys brutala hårdrock förskjutits i majestätisk riktning. Hans keyboards är precis lika framträdande som gitarrerna, vilket skapar luftighet och rymd, ofta saknat i denna kompakta värld av metall. Men det är ju inte bara Rikard. Henrik Danhage är en sologitarrist med mycket njutbart flyt, och så har vi Tom S Englund, i vars stämband samlas styrka, känsla och dynamik. Ja, det är väl så man kan beskriva hela plattan, förresten. Med ett litet stänk av Yngwie på för ändamålet utvalda platser. Och en minst sagt otippad Dilba-cover

Daniel Reichberg

The Cardigans
Long Gone Before Daylight
(Stockholm Records)
2/5

Nina Persson har blivit galen. Hon har fullständigt tappat perspektivet på sin egen viktighet. Det finns tydliga tecken på storhetsvansinne redan på baksidan; Ninas man Nathan Larsson, som även krediteras som voice co-producer, tackas för sin invaluable help med texterna - kanske var det han som fick den ovärderliga snilleblixten att hell rimmar på well i You’re the Storm: I’m an angel bored like hell and you’re a devil meaning well. Enligt uppgift så skall även Howling Pelle, Ebbot och Nick Royale vara med på skivan, men Nina passar inte micken till dom, utan en svag bakgrundskör är allt som återstår. När väl texthäftet öppnas så märks en otrolig Nina-centrering, jag tror att var tredje ord är I, me eller myself, och ett luddigt bildspråk helt tomt på mening - jag förstår inte vad människan vill säga. Hon sjunger texterna med en övertygelse som bara är reserverade personer som är idiotsäkra på att det dom säger är det enda rätta. Hon sjunger helt utan någon glimt av ironi eller humor - som om att rader som Now I ride the tide on a boat made of sand, I’m sailing for another to guide me to land (Lead me into the Night) inte skulle kunna uppfattas som pinsamma. Resultatet blir att jag känner mig som Alex i A Clockwork Orange ; fastspänd med tvångsöppnade ögon får jag meningslöshet efter meningslöshet inbränd i skallen. Man får skriva dåliga texter, men då måste man ha självdistans och självironi och inte försöka tvinga dem på sina lyssnare, Long Gone… saknar helt dessa kvalitéer.
Musiken då? Tja, Cardigans goes skäggväxt, lite tråkigt och träigt men god hantverkskvalité. Det finns utrymme för att skapa en mycket bättre skiva utifrån låtmaterialet, men den kvarhängande känslan blir att ha fått åsikter nerkörda i halsen med en toalettborste.

Björn Gylling

Simply Red
Home
(Bonnier Amigo)
2/5

Den vänliga mjukispopen som Simply Red levererat under snart tjugo års tid är oförargligt svåremotståndlig. Det går knappt att tycka illa om något så snällt och gemytligt. Frågan är vad gruppen hade varit utan en karismatisk sångare och frontfigur som Mick Hucknall.
På åttonde albumet Home är Simply Reds brittiska mjukispop inlindad i extra flanell - den är ofarlig och väldigt inställsam. Soundet ger återblickar till hiten For your babies och tar avstånd från allt vad nya utforskningar heter. De känns igen, kanske lite för mycket.
Flera av spåren verkar inledningsvis lovande, men när refrängen kommer blir man snuvad på konfekten. Tyvärr saknas också draget som fanns i låtar från gångna tider. Det sedvanliga reggaespåret finns heller inte med, vilket kanske inte är någon förlust i sig.
Bäst är första singeln Sunrise som ger aningar om 70-talsdisko. Även titelspåret är ett riktigt trivsamt smörpaket med flirtiga majsjuor och stråkar. Väldigt trevligt faktiskt, men dessa spår konkurrerar samtidigt ut resten av plattan, för det musikaliska spektrumet är i övrigt ganska smalt.
Som sagt, det är lätt att frestas av de brittiska lockelserna. Men Hucknall och kompani måste vidga vyerna mer för att tilltala fler än de allra mest lättflirtade lyssnarna.

Nina Fredriksson