Bästa brittiska NME-bandet just nu

Coldplay ser sig själva som en reaktion mot själlöst strunt, vilket definieras som bl a pojkband. De vill visa att man kan vara poppiga utan att vara pop, de vill visa att det finns ett alternativ. Debutskivan Parachutes sålde fem miljoner ex, så de måste ha skjutit ordentligt över målet. Det är konstigt att den egenskap som definierar när något är kommersiellt, och därmed fejk eller falskt, skiljer från den egenskap som gör att man säljer skivor. Det är ingen som anklagar Red Hot Chili Peppers, U2, Radiohead, Oasis eller Coldplay för att vara kommersiella, men det finns få artister som säljer mer. Rock ska handla om utanförskap - den ensamma rebellen. Det kan väl inte vara kommersiellt? Give me real, don’t give me fake sjunger Chris Martin redan på första spåret. Give me pop, don’t give me rock säger jag och får blandat resultat av Coldplay. För Coldplays styrka ligger just i de låtar där de är pop, singlarna från förra skivan satte sig direkt och var sedan omöjliga att få ur skallen. Det finns några sådana låtar på A Rush of Blood to the Head, men överlag så har Coldplay bestämt sig för att vara hårdare - sällan har en flygel få motta så mycket stryk. Resultat blir dock att Coldplay låter mer U2-pompösa och mindre bra.
Men som helhet funkar det ändå, Chris Martin är en väldigt bra sångare och transportsträckorna mellan höjdpunkterna är inte särskilt långa. Förstasingeln In my place är så bra brittpop kan bli, kommande singeln The Scientist är precis lika catchy som alla andra Coldplaysinglar, men min favorit är avskalade Green Eyes. Där låter Coldplay ana vad de skulle kunna uträtta om de började lyssna på Bright Eyes och Neutral Milk Hotel i stället för Echo the Bunnymen. Coldplay är förmodligen det bästa brittiska NME-bandet just nu, men det är ingen benhård konkurrens direkt.