Jäje borde släppa trip-hopen

I mitten av 90-talet fanns Jäje Johansson överallt. På tv, på radio, han formgav skivomslag och gav ut skivor. Men hypen kom av sig. Något säger mig att en brutal sågning i tidningen Pop betydde ganska mycket för dekadensen, men det finns säkert flera skäl till att intresset plötsligt svalnade för Jay-Jay (som han kallar sig på skiva).
Efter en tid i Frankrike är han nu tillbaka i Sverige, och nya skivan Antenna innehåller flera historier därifrån. De låtar som verkar vara mest personliga är också tyvärr de tråkigaste. Långsamma, drömska trip-hop-ballader, som tyvärr har väldigt svårt att få fäste hos mig. Däremot välkomnar jag med öppna armar Jay Jays lite snabbare discolåtar, vars ljudbild kanske känns farligt parodisk, men som ändå stundtals är riktigt bra låtar.
P3 har redan anammat två av dem, och ska jag vara ärlig så är detta nog de två starkaste låtarna på skivan. On The Radio är halvt uppdaterad HiEnergy-disco med en melodi som i versen påminner lite om gamla Woodstock såsom Matthew Southern Comfort gjorde den. En riktig cover är däremot Automatic Lover som var en västtysk variant på New York-discon, framförd av Dee D. Jackson, i slutet av sjuttiotalet. Jag minns originalet, och tycker nog att Jay Jay gör den rättvisa.
Det finns fler spår i samma stil, men låtarna är inte i samma klass. Likartade Déjà Vu påminner tyvärr mest om rätt sunkig nordisk europop från 80-talet. Någon som minns Laban?