Två symfonirockflugor i en smäll
För att bibehålla sin trovärdighet inom symfrockkretsar bör varje band ge ut åtminstone ett konceptalbum. Vidare bör karriären innehålla minst ett dubbelalbum. Spocks Beard slår båda flugorna i samma smäll. Dock känns det som om man tagit sig en eller annan liter vatten för mycket över huvudet. Ett dubbelalbum ligger idag på en bra bit över två timmar, och det krävs sin man för att räcka vägen ut. Huvudrollsinnehavaren Neal Morse har inte riktigt lyckats. Visst finns här gott om godbitar (Devil s Got My Throat är ett sant kanonstycke), men Skäggens patenterade kontrast bök-teman/västkustrock upprepar sig för mycket, inte minst med tanke på att soundet knappt utvecklats alls sedan debuten med The Light för nio år sedan. Likaledes har Neal Morse en hes röst som är skön ett tag, men i dryga två timmar? Kanske dags att göra som kollegorna i Flower Kings och dela upp sången lite?
Spocks Beards mästerverk heter alltjämt Beware of Darkness.
