Elvispajas eller passionerad härmapa?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för på vilket sätt jag gillar Brolle Jr. När första singeln Playing With Fire började spelas på radio fanns det något komiskt i allt. Namnet förstås, men även den brådmogna croonerrösten fick mig snarare att le än att rysa av välbehag.
Men efter några gånger märkte jag att låten faktiskt är rätt bra, och det var då jag började analysera mitt gillande. Det är fortfarande svårt att bestämma om Brolle Jr ska sorteras bredvid Elvis-pajasar som Henrik Åberg och Helmut Lotti, eller vid passionerade härmapor som Chris Isaak eller Magnus Carlsson (från Weeping Willows). Passionen är det nog inget fel på. Brolle (eller Kjell Wallmark som han egentligen heter) verkar älska varje sekund av att höras och synas, och just det faktum att han faktiskt kanske inte tagits på tillräckligt allvar i svensk press ger honom en James Deansk aura som faktiskt tas till vara rätt bra på skivomslaget.
Skivan då? Ja, så länge det eminenta låtskrivarparet Niklas Frisk/
Andreas Mattsson står för låtskrivandet är det lysande. Deras låtar passar Brolles röst perfekt, och trots dess enkelhet så har de den där extra knorren som gör dem perfekta. Valley Of Love (som även var b-sida på debutsingeln) är en ypperlig croonerballad som Brolle framför med minst samma kraft och övertygelse som sina 50-talsförebilder. Även en del andra låtar sticker ut. Andra singeln Heartbreak City är kanske Brolles allra bästa låt, som han faktiskt varit med och skrivit själv.
Jag vet fortfarande inte om jag mest roas av eller verkligen gillar den här skivan, men det spelar inte så stor roll just nu. Rebellious Heart är oavsett ganska imponerande.