Spretig försök till experimentell pop

Den 7 april 2017 började Johansson arbeta med sitt nya album. Källarlokalen saknade täckning, så det var först när han gick ut för en cigg som han förstod att en lastbil hade farit nedför Drottninggatan. Det han sedan upplevde under dagen då terrordådet inträffade är beskrivet i albumets sista låt ”7 april”. Den är en finstämd berättelse som många av oss som var i Stockholm den dagen kan känna igen oss i. Hur han halvsprang nedför Sveavägen. Horder av människor. Telefonsamtal. Hur han mötte sin flickvän; ”och du sa i’m fucking shaking”. Det är djärvt att försöka gestalta en sådan händelse. Och jag tycker att han lyckas bra med att hitta den märkliga känslan som spred sig i kroppen när hela Stockholm vandrade bort från centrum. Det är utifrån den händelsen som skivan i övrigt ska förstås. Den tar upp Breivik och en pojke i Darth Vader-mask. Skivan handlar om radikalisering och är döpt efter namnet på den ökenvind som sveper in från Nordafrika upp över Europa och färgar snön i alperna brunt.

Det finns ett antal bra låtar på Scirocco, men plattan som helhet är ett spretigt försök till lite mer experimentell pop. Texterna framförs i allt från samtal och viskningar till spoken word och italienska. Hans sedvanliga bibelreferenser blandas med ”Familjen”-beats, samplingar och suggestiva partier. Det borde kännas spännande men faller ändå lite platt. Jag tror att han försöker för mycket, när han nog borde ägna sig åt ganska enkel popmusik som ram för sina ofta så laddade ämnen. Som på utmärkta ”7 april” och även ”Savannens röda vätska”.