För att hålla ilskan i schack

När det gäller den här sortens råpunk så är jag ute på tunn is. Det jag relaterar till är japanskt oljud och Atari Teenage Riot. Attacken, de våldsamma gitarrerna och desperationen i de två vokalisternas skrikiga sång ger mig även det referenser till ATR. Skillnaden ligger i att TJM har klassisk rockinstrumentering och de glimtar av humor som skymtar fram i texterna. Mina favoritcitat är: Du som tycker att Skellefteå är en vacker stad, har du aldrig fått stryk på älvens strandpromenad från Möjligheternas stad och från inledande Nej till Livet: 1938 föddes Alf Svensson, då var inte abort tillåtet, det är jävligt synd . Jag vet inte om det är jag som romantiserar, men det ligger något kärvt norrländskt över det här - den svarta humorn i hopplösheten, stoltheten i att stå ut.
I en tid då den hårda musiken säljer enorma mängder och har bosatt sig på MTV så är TJM ett alternativ som visar att man kan vara förbannad och desperat utan att vara självömkande. TJM spelar inte så här för att de vill eller för att de är duktiga musiker, de gör det för att de måste hålla ilskan i schack. Lite av detta har de överfört till cd, efter Det ofrivilliga lidandets maskineri så känner jag mig som om jag slagit och slagit, slagit och slagit hårt på något. Det gör mig lugn.