Tina Ahlin är pudelns kärna

Pang på pudeln
Vibafemba
Katalin

Sången är högklassig de instrumentala inslagen är tillräckligt vassa och några sketcher är riktigt roliga. Det brukar räcka långt. Men många som sett dem tidigare undrar säkert. För Pang på pudeln är inte mer än en småtrevlig och halvmysig föreställning. Inget fel i det, men det är lite synd, om man tänker på den potential som finns i gruppen. Som sångare är Viba Femba oerhört säkra, det låter alltid bra och ibland ruskigt bra. De har idéer och ett verkligt samhällsengagemang som ofta får en intressant, tankeväckande knorr och de har en trogen publik som kommer bara för att det är Viba Femba som står på scen. När de dessutom tar in en gästartist som Tina Ahlin, som behärskar en mängd instrument, har en härlig scennärvaro och förmågan att få folk att skratta, så borde det vara bäddat för succé.
Och visst är det när Tina Ahlin står långt fram på scenen som showen är som bäst. Hon gör en härlig operadiva i Maria - Sally - Lundqvist stil, en träffande Robert Wells-parodi och framför eget material med en självklarhet som imponerar. Hon blir motor i varje sketch hon medverkar i och Viba Femba backar och bugar. Gruppen lyfter fram gästartisten Tina. De ger henne utrymme och låter henne ta plats. Deras egna nummer ter sig ofta bleka i konkurrensen, med en handfull undantag. Kanske beror det på att flera av de vassaste sångnumren i själva verket är repriser i uppfräschad tappning från tidigare shower.
Det gör Pang på pudeln till en trevlig och habil föreställning, utan att vara särskilt pang på. Men vad som var pudelns kärna vet vi - Tina Ahlin.