SKIVRECENSIONER

The Knife
Deep Cuts
(Rabid Records/Border)
5/5

Det ultimata testet för en skiva sker inte framför stereon eller i hörlurar på bussen. Det sker när man inte lyssnar på den, när man går på stan, hämtar posten, sitter på en föreläsning. Kan man även då känna att skivan finns med en, att den påverkar hela livet, då har man att göra med något av större värde än enbart den tillfälliga endorfinruschen.
På ytan så är Deep Cuts elektronisk pop där vitt skilda influenser visar sig - från machofunken i Hangin’ Out till eurodiscon i Listen Now - men det som genomsyrar skivan är mer en attityd än enskilda stilar. Det finns ett väldigt självförtroende i syskonen Karin och Olof Dreijers arrangemang och i Karins röst. Inte skryt, utan mer en tro på att det som uttrycks är relevant och viktigt. Flera låtar berättar snarare om utsatthet, ensamhet och dåligt självförtroende: When you told me I was special, It was the happiest moment for a long long time (från Listen Now). Det handlar om att våga, trots att man är rädd ibland. Det är detta självförtroende som gör Deep Cuts till en väldigt speciell skiva med flera unika grepp. Det mest anmärkningsbara är lekfullheten, både i de udda arrangemangen och Karins lek med sin röst. På elektronisk väg så har hennes tonläge sänkts så att hon kan låta som en karl och då kan göra duetter med sig själv, som i singeln Got 2 Let U, eller spela mansgris i maktposition som i The Cop och Hangin’ Out. Det funkar finfint. Karin är redan den bästa svenska sångerskan, varför inte bästa sångare också?
Men det som gör Deep Cuts till mer än en endorfinrusch är att lite av det självförtroende som uttrycks spiller över till lyssnaren. Det var Deep Cuts som gjorde att jag kunde visa fingret åt de som kallade mig bögdjävel på Snärkan: When I straightened my head up, It was the happiest moment for a long long time.

Björn Gylling

A.C.T.
Last Epic
(Atenzia)
4/5

Dags för album nummer tre från ett av Sveriges allra bästa band. Precis som på Today’s Report och i synnerhet Imaginary Friends faller man som lyssnare pladask för den osvikliga melodikänslan och för den orubbliga uppfinningsrikedomen. Fyra snuskigt skickliga musiker, en osedvanligt personlig sångare, ett smärre låtskrivargeni i Jerry Sahlin och saken är Oskar. Nästan. Det man vinner på briljans förlorar man på nyskapande. A.C.T. har funnit sin stil, och den släpper man inte. Å andra sidan - när den stil man funnit innehåller allt från Abba över ELO och Saga till Dream Theater, då känns det ogint att klaga...

Daniel Reichberg

Moder Jords Massiva
Ur Jorden
(Flora Fauna/Amigo)
4/5

Att ett band som Moder Jords Massiva över huvud taget kan existera är ett bevis på att det ligger något i deras nyproggighet. Kreativa idéer är svåra att kompromissa med och jag antar att det är mycket gråt och tandagnisslan som ligger bakom att ett kollektiv med 20-30 medlemmar kan hålla igång ett skivbolag och släppa skivor. Tillsammans.
De bästa konserterna jag sett med MJM har varit på festivaler; när de spelat under tidspress. Det kan bli för mycket med tre timmar tung dub - på festivaler får de styra upp sig, döda sina raringar och bli lite poppigare. Därför är det skönt att Ur jorden är uppstyrd på ett liknande sätt. Det är 23 medlemmar med på skivan, men det är två producenters idéer som har fått företräde. Överraskande nog så är resultatet en tillbakagång; de låter enklare, avskalade och mer elektroniska. Ibland blir de charmigt amatörmässiga i en refräng som inte passar in eller med hjälp av några ostiga synthar, men det friskar bara upp en ljudbild som på förra skivan Ur djupen hade en tendens att bli tung. Jag är överlag väldigt förtjust i produktionen, man kan fortfarande få ut något av att bara lyssna på rytmerna, men den låter ändå de många vokalisterna få nog utrymme att uttrycka sig. Det är, och kommer förmodligen alltid vara, lite för många kockar med i MJM, men denna svaghet är sammankopplad med deras styrka, som är kollektivets. Så länge de producerar så här bra musik så får en stå ut med enstaka snedsteg.

Björn Gylling

Defleshed
Royal Straight Flesh
(Regain Records)
4/5

Uppsalabandet Defleshed firar tioårsjubileum med att ge ut sitt fjärde album Royal Straight Flesh. Trots diverse problem med skivbolag har bandet hela tiden behållit sin artistiska integritet och aldrig gett efter för rådande trender, vilket nya skivan är ett tydligt bevis på. Bandet har sedan länge ett stort anseende inom dödsmetallkretsar världen över, men det är först med Royal Straight Flesh som man blir ett band i verklig världsklass vad gäller låtskrivande, teknik och ensemblespel. Förklaringen kan vara flitigt turnerande, både i och utanför Sverige. Musiken på Royal Straight Flesh är fysisk och väldigt rakt på sak, vilket är en styrka men även en svaghet. Samtidigt som varje låt är en rejäl urladdning och musiken i sig är variationsrik inleds låtarna antingen fort eller mycket fort, vilket gör albumet i stort en aning enformigt. Dessutom försvinner en del effekter, framför allt i gitarrstämman, i produktionen vilket är synd. Trots detta kommer Royal Straight Flesh och Defleshed med säkerhet att vara en av årets intressantaste akter i sin genre. Intresserade hänvisas till bandets hemsida: www.defleshed.com.

Kristoffer Griedl

Melody Club
Music Machine
(Virgin)
3/5

Begreppet indie har gått från att vara en förkortning av engelskans independent, alltså oberoende, till att bli ett sätt för storbolagen och journalister att visa att det rör sig om gitarrbaserade, riktiga band och inte skräddarsydd hitfabrikspop. Kidsen är mycket förvirrade och forumen på Internet är många där det diskuteras huruvida band som The Sounds och Melody Club är indie eller inte. Själv känner jag mig rätt omotiverad att kasta mig in i diskussionen, men kan väl lite kort medge att Melody Club kanske inte hade varit där de är idag utan hjälpen från det stora bolaget.
Melody Club har rötterna i det gamla 60-talspastischbandet The Tambureens, som var husband på Emmabodafestivalen i flera år, och som gjorde ett album fullt med skamlösa hits 1998. Ett album som med en marknadsföringsbudget säkert hade kunnat bli en stor framgång, men som nu i stället ligger i någons garderob och skräpar. Jag gillade Tambureens av flera anledningar, men kanske framför allt för sångaren Kristoffer Östergrens fantastiska förmåga att skriva hitlåtar. Visst, nästan parodiskt retro, men ändå klockrena hits som ingen fick höra.
Med Melody Club har referensramen flyttats fram en aning, men även om det nu snarare rör sig om någon slags uppdaterad 80-talspop, så är känslan för snillrika hits densamma. Nu med budget, vilket placerar Melody Club etta på den svenska albumlistan sedan några veckor tillbaka. Jag blev otroligt imponerad av debutsingeln Palace Station som släpptes i våras. Pulpkopior, blev de kallade, men tro mig, Pulp skrev aldrig något så snillrikt som versen i Palace Station som med sin ackord-berg-och-dalbana balanserar precis på gränsen mellan det banala och geniala. Ungefär som tidiga Sparks. Naturligtvis hade den ju inte nått sin framgång utan den kanske inte lika geniala, men dock så klistriga refrängen, men det är ett pris jag gärna betalar. Uppföljaren Electric är också en riktig dänga för kidsen, men den saknar debutsingelns skärpa och hållbarhet.
Tyvärr är det lite så med hela albumet. Jag gillar i grunden Melody Club, för det är sorglös danspop ungefär på samma sätt som Secret Service gjorde för tjugo år sedan. Man är tidsenligt retro med analoga syntar, men till skillnad från de flesta andra band i den nya synt-pop-rock-genren, så har man inte bara slängt in lite coola syntljud utan lyckas faktiskt få till slingor som inte ligger Howard Jones långt efter. Som många andra band flirtar man med klassiska ohippa musikgenrar (ibland låter man till exempel lite som inte helt heta Sailor), men gör det inte lika ogenerat som exempelvis The Ark och det sänker onekligen pajasfaktorn ett par snäpp.
Bortsett från dansbandsballaden My soft return så är det här ett album som låter som en Greatest Hits-samling, och lätt det bästa ett svenskt storbolag satsat på sedan..tja, Popsicle.

Roger Gunnarsson

Ransta Trädgård
Spanska svängen
(Albaycín Records)
3/5

Latinoinspirerad musik är något av en fluga som varit ganska framgångsrik på senare år. Uppsalabandet Ransta Trädgård har hakat på svängen, men till skillnad från många grådaskiga försök till småstölder av denna extra lilla exotiska krydda tar de steget ganska så fullt ut på Spanska svängen. Albumet erbjuder eget material i bitvis fullvärdig både spansk och latinamerikansk tappning.
Vid sidan av lambadadragen i både snabb och långsam skepnad återfinns influenser från klezmermusik. Mycket rytmer, dragspel och akustiska gitarrer dominerar ljudbilden tillsammans med sångaren Jakob Fogelqvists säregna stämma. Med tonen långt fram i munnen, nasal klang och snabbt vibrato är den musikens vägvisare. En ibland svajande intonation gör sig faktiskt ganska bra i sammanhanget.
Vid sidan av de vokala inslagen tilldelas de instrumentala insatserna en eloge, då en samspelthet och känsla för att locka fram det sanna latinamerikanska svänget är påtagligt närvarande. Plattans enda bossa, Bossan ovan, skapar med sitt mycket lovande och snygga intro förväntningar om en riktigt bedårande smörstänkare. Tyvärr är fortsättningen av låten ett av de mer neutrala inslagen på plattan. Huvuddelen av plattan är emellertid tillräckligt kryddad med hetare exotiska inslag för att behålla den livgivande gnistan. Även de svenska texterna är underhållande med favoritraden Upp och hoppa, du är flugan i min soppa, nå’t i ögat, du är stenen i min sko.
För att vara ett band från kalla Sverige lyckas Ransta Trädgård sprida en förvånansvärd latinamerikansk energi och värme. Det är med mersmak albumet får en trea i betyg.

Nina Fredriksson