SKIVRECENSIONER

Human League
The Golden Hour Of The Future
(Black Melody)
3/5

Tyskarna Från Lund
Metamorphobia
(Subspace Communications/Playground)
2/5

Erasure
Other People s Songs
(Mute/Playground)
1/5

Det är svårt att recensera antologier och boxar. För även om man gillar/ogillar musiken så måste man ta hänsyn till aspekter som låtval, ambitionsnivå, exklusivitet och annat som man normalt sett inte bryr sig om. Jag var ett gigantiskt fan av Human League på 80-talet. Deras album Dare från 1981 spelar jag dessutom fortfarande minst någon gång i månaden, och jag har nog börjat inse att det faktiskt inte bara rör sig om nostalgi utan att Human League faktiskt gjorde bättre låtar än 99 procent av sina kollegor.
Därför är det förstås med viss nyfikenhet som jag tar del av The Golden Hour Of The Future som samlar allt det som Human League spelade in innan de fick kontrakt med stora Virgin Records i slutet av 70-talet. Titeln anspelar på att bandet hette The Future först, och inspelningarna de gjorde i det namnet finns förstås också med här. Under dessa första år bestod bandet av Philip Oakey, Ian Marsh och Martyn Ware. De två sistnämnda gjorde sedan två skivor med Human League innan de hoppade av och bildade likväl framgångsrika Heaven 17. Phil Oakey bildade då det nya Human League, som blev ett av det tidiga 80-talet största hitmaskiner.
Men det är inte bara budgeten som skiljer hitmaskinen från de första stegen på indiebolaget Fast under andra halvan av 70-talet. Visst, här finns ett par låtar som kanske hade kunnat vara syntklassiker med andra förutsättningar, men det mesta är faktiskt mer elektronisk konstmusik än refrängstark syntpop. Rent musikaliskt återvänder jag hellre till Dare eller Hysteria än till de här tidiga grejerna, men som syntpopsarkeologi är det förstås ett fynd. I alla fall för de redan bitna.
Tyskarna Från Lund är precis som namnet antyder inget seriöst utan något slags ironiskt syntband från folket bakom Varanteatern. Precis som med deras tv-program Varan-TV så tycker jag det är rätt kul, men därifrån till att gå ut och köpa en sådan här skiva är steget långt. Själva skämtet är nästan gratis: monoton Kraftwerk-synt med en och annan hygglig melodi blandat med tysk-svenska utrop. Det är ju en genre som nästan gör parodi på sig själv, och en imitation är väl ungefär i paritet med att imitera P-G Gyllenhammar. Men trots det så är det bitvis ganska kul. I alla fall en stund. Roliga skivor har ju en viss tendens att först vara roliga, sedan lite kul och sedan hamna sist i skivbacken, och precis som med Spermaharens Optiker Berglund-skiva så är nog egentligen själva tanken att göra en parodisk syntskiva roligare än själva produkten.
Ett par stilpoäng för den snygga Visage/Bronski Beat-låten Metalburg dock.
Det fanns tid i mitt liv då Erasure var världens bästa band. Från första singeln Who Needs Love (Like That) och fyra år framåt var de det enda band jag verkligen ville ha varenda liten låt med, och när jag i början av 90-talet slutade gillade dem lika passionerat trodde jag det var mig det var fel på. Nya skivan Other People s Songs är det yttersta beviset på motsatsen. I princip hela 90-talet har Erasure sedan fortsatt prångla ut skivor till de redan frälsta, och även om det varit tämligen ointressant för mig personligen så har jag heller aldrig känt mig förnärmad av dem. Det är först nu när man ännu en gång hoppar på det hopplösa covertåget i jakt på hits igen (förra gången gick det ju bra med den där förbannade Abba-ep:n) som jag lackar ur ordentligt.
Nu har man - säkert i all välmening - gjort en hel skiva med covers av favoritlåtar från förr. Om du tyckte Abba-grejen var trist kommer den här skivan vara rena narkosen. Här betar man av Video killed the radio star , You ve lost that lovin feeling , Everybody s got to learn sometime och en massa andra hits likt ett keyboardbaserat dansband på en Finlandsbåt, och det är inte en enda gång jag känner att det här är ens lite kul. En del bra låtar såklart, men det finns inte en anledning i världen att välja Erasures versioner av dem. Sorry.

Roger Gunnarsson

King Crimson
The Power To Believe
(Sanctuary/Showtime)
5/5

Jajamensan KC är lika pålitliga som vanligt och visar upp en låtskrivar- och speltalang som är fem nivåer över vad 97 procent av de flesta andra rockband bara kan drömma om att uppnå. Beviset: synkoporgien i lagbokstunga Level Five ( ).
Stilmässigt och kvalitetsmässigt ligger The Power To Believe nära 1995 års Thrak, men med en väsentlig skillnad. Likt Thrak visar denna cd upp en perfekt blandning av bandets mer lättsmälta popaspekter i kontrast till dess ultrabrutala och gränsöverskridande sida, men med en diskret betoning på den senare om än i låtorienterad form. Det enda jag undrar över är vad som ska hända nu - KC:s ledare Robert Fripp har haft en irriterande ovana att splittra bandet så fort de börjar få lite flyt. Hursomhelst - The Power To Believe innehåller inte en dålig låt - köp eller förgås i mediokritetsträsket.

Johan Hedman

Jeanette Lindström
Walk
(Amigo)
3/5

Jeanette Lindström är jazzsångerskan som hittills stått delvis i skuggan av mer kända namn som Viktoria Tolstoy och Rigmor Gustafsson. Ändå är hon överlägsen sina konkurrenter på ett område, nämligen rösten. Med sin stora fyllighet och klangliga generositet är den som en fräsch och fuktig oas för törstande jazzlyssnare.
Walk, som är Lindströms sjätte album, består till största delen av hennes egna kompositioner. Ett plus i kanten för att hon inte håller sig till beprövade standards utan skapar musik utifrån sin egen stil. Resultatet är dock inte alldeles övertygande. Samtidigt som varje ögonblick av musiken är njutbart i sig saknar varje låt en helhet och kan liknas vid ett löst pärlband utan någon stabil inramning. Merparten av låtarna har helt enkelt en för svag karaktär, vilket gör att man som lyssnare upplever en viss vilsenhet bland flytande och lösryckta tonrankor.
Ett par spår innehåller stora växlingar i karaktär, liksom olika rytmiska äventyr. De senare är ibland riktigt lyckade, t ex i titelspåret, där rytmiska förskjutningar blir ett sammanhållande tema. Motsatsen finns också, då sångerska och musiker är osynkade, och man konfunderad undrar om det verkligen ska vara så. Vidare sjunger inte direkt melodierna sig själva av enkelhet. Detta är emellertid något Lindström bemästrar på ett mer övertygande sätt än på sina tidigare album. I ett par riktigt lugna ballader, med endast ett piano som ledsagare, kommer hennes fängslande och intensiva röst allra bäst till sin rätt. Överhuvudtaget får den stort utrymme och bärs fram av plattans ofta njutbara instrumentala insatser. Den instrumentala ljudbilden är för det mesta relativt dämpad förutom då Lindström ackompanjeras av Ale Möller på luta och hackbräde. Detta är plattans mest exotiska och laddade inslag.
Med Walk kommer Jeanette Lindström nå större framgångar än hon gjort tidigare. Hon kommer dock inte att överta strålkastarljuset från sina än så länge mer kända kvinnliga konkurrenter.

Nina Fredriksson

Within Temptation
Mother Earth
(BMG)
3/5

Här snackar vi storslagenhet, pompa och majestätisk ståt Någonstans mitt i urskogen står ett gäng hårdrockare och frammanar andar, vättar och alver, och mitt ibland dem i vit skrud en kvinna vars klara diskantröst tycks hämtad från en annan dimension. Det funkar rätt så utmärkt, och man fattar varför sån här musik blivit så populär på sistone. Folk längtar efter melodi, folk längtar efter att bli överraskade. Så vad funkar då bättre än holländsk teatral gothmetal med schlagermelodier och operettförtecken?

Daniel Reichberg