SKIVRECENSIONER

Club 8
Strangely Beautiful
(Labrador Records)
4/5

Club 8 har funnits i bakgrunden i den svenska popscenen i åtta år nu. Den största uppmärksamhet jag kan erinra mig är en spelning på Emmaboda för en tre-fyra år sedan. Det är lite udda med tanke på att bandet släppt fem skivor, turnerat konstiga delar av världen och legat högt på listor i Sydostasien samt att ena halvan av duon, låtskrivaren, musikern och producenten Johan Angergård, producerar och på Labrador ger ut många andra svenska popakter som är mer kända utomlands än här hemma. Jag tror inte att han klagar dock. Labradors idé är att ge ut musik för independent pop cosmopolitans och sälja lite i många länder. Pop man måste leta upp, som du måste komma till. Samma sak är sant för skivan, om man inte anstränger sitt lyssnande så flyter låtarna ihop till en menlös bossacocktail. Så fel man kan ha Johans produktion må vara lågmäld och sångerskan Karolina Komstedts röst kan nog bäst beskrivas som vän och sval, men detta gör bara att låtarna får större spelrum. Och fina poplåtar är det. Jag tycker i början mest om de som jag uppfattar som mest personliga; de två låtar som Johan själv sjunger på och åldersnojan i The Next Step you Take , men övriga verk växer. Den stora tjusningen ligger just i att jag som lyssnare måste anstränga mig, finna vägen själv. Detta gör att jag känner mig speciell och lite delaktig i den skönhet som är Strangely Beautiful .

Björn Gylling

Evan Dando
Baby, I’m bored
(Clearspot/Border)
2/5

Ända sedan 90-talets andra hälft så har det florerat rykten om att Evan Dando har spelat in en soloskiva. Evan var en gång i tiden frontfigur i Lemonheads från Boston. Ett band som oförtjänt buntades ihop med grungen, trots att den enda gemensamma nämnaren egentligen var att Lemonheads också var långhåriga slackers. Band som Pearl Jam, Stone Temple Pilots och de andra spelade någon sorts sunkig, emotionell hårdrock, medan Dando och hans kumpaner hittade sin inspiration i country och folkrock. Resultaten blev en ibland bångstyrig men oftast perfekt pop, och med facit i hand så är nog Evan Dando en av de bästa låtskrivarna under det amerikanska 90-talet.
Därför är det förstås med höga förväntningar som man nu tar emot hans soloskiva Baby I m bored , som mot alla odds och förhoppningar faktiskt har kommit nu. Kanske är det just därför jag känner mig oerhört besviken på att jag knappt känner någonting alls för skivan. Min första tanke var att Evan Dandos sånger passade bättre in i mitt liv för tio år sedan, men så plockar jag fram en Lemonheadsskiva och märker att jag får exakt samma känslor som när det begav sig. Jag vet inte. Kanske hade det varit lättare om det här var en riktigt dålig skiva eller om jag hade blivit provocerad av den. Men det blir jag inte. Jag tycker bara det är lite tråkigt att en skiva jag väntat på i sju år inte ruskar om mig tillräckligt.
Visst, här finns spår från fornstora dagar. Dängan It looks like you är Lemonheadsk popperfektionism, All my life är en vacker ballad och Rancho Santa Fe ger en känsla som bara kan frambringas av Evan Dando, men mycket - ja, det mesta - på den här skivan går spårlöst förbi. Det är vad man pophistoriskt brukar kalla en mellanskiva . En aning beklämmande när den tagit sju år att få fram.

Roger Gunnarsson

Voivod
The Multiverse
(Playground)
4/5

Tycker du också att 2002 bör anses som ett av de absolut sämsta skivåren någonsin? Då kanske Voivod kan råda bot på ditt lidande. Med originalsångaren Snake tillbaka där han hör hemma har även bandets säregna tonkonst fått sig en vitamininjektion. Även om detta inte kommer upp i samma gudomliga höjder som 1988 års Dimension Hatröss är det lika spännande lyssning som alltid. Videolåten We Carry On , samt öppningstrojkan är tuffare än de flesta andra värstingband där ute. Allt detta gör bandets relativa obskyritet ännu märkligare. När det pratas åttiotals-thrash metal brukar nämligen de fyra bäst säljande banden (Metallica, Slayer, Anthrax och Megadeth) vara de som framhålls mest. Undertecknad skulle dock vanligt men bestämt guida in den nyfikne på genrens innovativa spjutspets - Metallica, Slayer och Voivod. Och ja, Jason Newsted (ex-Metallica) är en riktig turgubbe. Killen har i och med sin medverkan på denna skiva varit med i inte mindre an två av rockhistoriens absolut bästa band.

Johan Hedman

Isolation Years
It’s Golden
(Nons/MNW)
3/5

Jag vill inte tycka om det här; för mig så är det ett bevis på att jag börjar bli gammal och att min självbild som någon sorts rebell är falsk. Isolation Years är fem vanliga svennar som gör rock någonstans mellan David the Citizens och The Soundtrack of Our Lives. De har klyschiga texter på halvdan engelska. Det finns inget nytt eller spännande med dem. Ingenting som på något sätt pekar på att de är något annat än normala svenska heterosexuella killar som gör rock med gitarr, bas och trummor. De är inte ens snygga. Isolation Years har en sak dock - de jobbar, hårt. De är norrländska på det sättet; man ska inte klaga för att man får sova på luftmadrasser över hela Tyskland, man ska inte tro att något är en givet. It s Golden är skriven i pauserna på en evig turné. Isolation Years klagar inte. Men de är inte glada. De längtar hem - hem till Sävar. De blir nästan reaktionära i Open those Eyes : det finns inget som är bra där ute, här hemma i byn däremot. Sedan så har de låtarna. De elva spåren är sådär omöjligt klistriga att det inte är någon mening att kämpa emot. Jag somnar och vaknar med dem i mitt huvud. Jag får försöka rättfärdiga mitt gillande för mig själv genom att säga att Isolation Years är ett dubbelironiskt lokalpatriotiskt norrländskt Magnetic Fields, för alla andra så är de Mando Diao, The Soundtrack of Our Lives och David the Citizens. Fast bättre.

Björn Gylling

Melanie C
Reason
(Virgin)
2/5

Mel C ska tydligen ha vägrat delta i en Spice Girls-återförening eftersom det skulle skada hennes karriär. Mitt tips är att hon kommer att ändra sig inom rätt så kort. För om hon ska fortsätta ge ut såna här tråkiga popplattor, så är en kryddrevival helt klart att föredra.
Nu ska jag inte vara orättvis. Det finns flera rätt schyssta små dängor på detta album. Men det görtrista är i majoritet, och där man börjar komma nånstans i närheten av potential dyker tråkproduktion upp och ställer till det.
Visst, Mel spöar både Victoria och Mel B (fattas bara annat, dessa är ju talanglösa ), men hon är chanslös mot Geris två sprudlande plattor och låååångt ifrån den energi som fanns på första Spice-skivan. Tyvärr verkar Melanie också glömt bort hur bra hon själv kunde vara förra gången det solobegav sig.

Daniel Reichberg