Skivrecensioner

Timbuktu
The botten is nådd
(Juju/Playground)
4/5

Det finns flera svenska musikakter som kvalar in i kategorin bra för att vara svenska : vi har vårt eget alt. countryband i David the Citizens, ett ordentligt tunggungande rockband i The Hellacopters, vår r’n b-prinsessa Robyn och numera en alldeles egen Sheryl Crow i The Cardigans. Men väldigt få personer skulle säga att någon av de svenska akterna är bättre än de amerikanska originalen. För amerikarna är just original i dessa fall och de svenska är mer eller mindre lyckade kopior.
Denna uppdelning är ännu tydligare inom hiphopen, I Sverige är den är så pass ung att få artister gör någonting utan att snegla västerut för att se att de är ok - har någon däröver gjort såhär förut? Timbuktu är annorlunda, han är bra varsomhelst just för att han går sin egen väg. På titelspåret rappar Timbuktu om bakfylleångest till en akustisk gitarr, på Dynamit är det skånsk rotreggae med Peps Persson, medan Ta de lugnt låter … svensk progg. Skivan rör sig mellan stilarna utan att tappa farten och att något känns sökt. I detta virrvarr är det texterna som blir den röda tråden. Allra bäst är Din lian i rapdjungeln där alla reklamklychor som visats på tv4 det senaste året vävs ihop till en fungerande text som blir en ironisk gest mot skrythiphoppare. Helt briljant, det är värt att köpa skivan bara för den texten. Även de politiska låtarna, antinasselåten Det luktar rök och singeln Ett brev , är personligt ställda; detta är Timbuktus värld och musiken är hans influenser. Fortsättning följer står det på sista sidan i texthäftet och det känns väldigt hoppfullt.

Björn Gylling

Ritual
Think Like a Mountain
(InsideOut/Border)
4/5

Patrik Lundström är nog mest känd hos de breda massorna som en av tre blekta hoppjerkor i schalgersensationen Blond. Vissa känner honom också som körsångare i otaliga konstellationer samt Buddy Holly i musikal. Vad inte alla vet är att mannen har en seriös sida, en sida som fick honom att handplockas när Hasse Lundin väckte liv i gamla Kaipa häromåret. Och en sida som kommer till bruk i Patriks egentliga huvudband, progrockmissionärerna Ritual. Ritual når här fram till skivsläpp nummer fyra i en karriär som spänt över femtontalet år. Detta med en påfallande njutningsbar progrock, antagligen ämnad att kunna tilltala fler än bara en liten elit av krångelkåta ekvilibrismnördar. Det är klart att stänken av King Crimson och Yes är stora som oceaner, men fokus sätts på nämnda gruppers melodikänsla, och in med Beatlespop, så är saken klar. När jag lyssnar på Moomin Took My Head känner jag en instinktiv vilja att dela med mig av muminnjutningarna.

Daniel Reichberg

Lina Nyberg
Time
(Naxos)
4/5

Som jazzlyssnare kan man ibland känna sig lite utanför jazzmusikernas experimentella värld. Det är liksom meningen att jag inte ska förstå mig på den djupa uttrycksfullheten i den aktade musikerns utsvävande improvisationer och tolkningar. Det är därför så trevligt att lyssna på Lina Nybergs Time, ett album som välkomnar lyssnaren in i jazzens spännande värld. Med detta inte sagt att musiken är standardiserad och uddlös. Nej, snarare tvärtom.
Nyberg visar verkligen framfötterna då hon står som såväl kompositör som arrangör för låtarna på albumet. Ett av spåren, Listen Sweet är ett riktigt örhänge. Lättheten och lekfullheten i såväl melodi som hos rytmiskt komp är riktigt förtjusande. Till detta kommer Nybergs enkla och anspråkslösa sång. Med en dos nyfikenhet i en oansträngd och mogen röst är hon en pålitlig jazz-ciceron. Även i balladerna är bågen spänd, hon tappar aldrig gnistan i uttrycket. Hör bara det vokala outrot i If - det värmer
Den instrumentala ledsagningen bestående av trummor/percussion, bas och piano är mycket varierad. Även här märks en fantasifullhet och lekfulla initiativ. Time är dock inte en helt utpräglad jazzplatta. Nyberg tänjer på jazzens gränser i riktning dels mot latinoinspirerade rytmer och dels mot mindre lättflirtad och mer steril soul som i How Come. Växlingarna i karaktär mellan, men också inom flera av spåren, behåller den musikaliska nerven.
Avvägningen mellan tryggt lättsmälta och något mer svårtuggade partier faller mig just i smaken. Kombinationen gör musiken levande. I frånvaron av överpretention i form, överdos av toner eller musikalisk uppvisning, infinner sig ett stort välbefinnande av att höra på Lina Nybergs enkla, men ack så intressanta och charmiga stil.

Nina Fredriksson

Martin Q Larsson
Wind Music
(SFZ Records)
3/5

Martin Q Larsson är i studentkretsar mest känd som upphovsmannen till låtarna Lilla kossan Elsa och Jag vill bo i rymden. På albumet Wind Music är kossan Elsa definitivt drunknad i gyttjan. I stället visar Martin Q Larsson sin bakgrund från bland annat jazz och flera års studier i elektro-akustisk musik. I avantgardisisk anda leker han med kompositörsskapets alla möjligheter.
Bland styckena, som alla är för blåsare, återfinns en konsert för engelskt horn och klarinettsextett. Här beskriver han själv sin kompositionsstil som ett hopkok av Messiaen-harmonik, Palestrinastämföring, djupa känslor och akustisk simulering av elektroniska effekter. Vi bjuds också på ett Saxparty framfört på elva olika saxofonstorlekar. På fem minuter avverkas tio olika musikstilar. Wind Music innehåller också musik bestående av ljud från en espressomaskin, magnetremsan på ett månadskort och olika afrikanska rytmer.

Nina Fredriksson

Blur
Think Tank
(EMI)
1/5

Jag ska väl säga direkt att jag inte är Blurs största fan direkt. Men i en avlägsen tid då man tvingades välja mellan Oasis och Blur, så föll mitt val på Blur för att de (i alla fall jämfört med sina fiender) besatt en viss känsla för popestetik och inte bara var ett gäng apor som slog sig på bröstet till tonerna av ett trött E-dur-ackord. Men kanske behövdes jämförelsen med det allra tråkigaste för att Blur skulle kännas inspirerade och roliga. För att komma till saken direkt så är nya skivan Think Tank så tråkig att det krävs en rejäl kraftansträngning för att höra den överhuvudtaget. Bandet är numera en trio sedan gitarristen Graham Coxon lämnat bandet, och nya skivan är ett solklart studioverk som helt saknar den spelglädje och klurighet som gjorde den tio år gamla Modern Life Is Rubbish till deras bästa skiva. Även om kanske inte alla låtar på den skivan är solklara popdängor, så sprudlade Blur av liv på den tiden. Efter Damon Albarns livlösa Gorillaz-projekt (som faktiskt är bland det tråkigaste jag hört någonsin) är förstås den här skivan en liten uppryckning, eftersom den ju innehåller ett par fina melodier, och kanske ett par fiffiga ljud, men det finns inget som griper tag. Produktionen är tråkig, låtarna meningslösa och allt rinner av utan att man ens hinner reta upp sig på det. Jag kommer inte ihåg en enda melodi från den här skivan. Ändå lyssnar jag på den nu.

Roger Gunnarsson

The Dandy Warhols
Welcome to the Monkey House
(Capitol/EMI)
1/5

Det finns musik som får en att dansa, hoppa, spela luftgitarr, sjunga, springa, stuffa. Som ger dig styrka, lust, mod och stöd. Musik som kan bli en vän, ibland din enda vän och det enda som håller dig uppe. Musik som förstår, som är medkännande. Musik som väcker tankar, som provocerar och får dig att tänka i nya banor, kanske ifrågasätta dig själv (själv har jag börjat undra varför jag alltid börjar gråta och sträcka näven i luften till T.A.T.U:s They re not gonna get us ). Det finns underbart vacker musik, så fruktansvärt vacker musik. Det finns inget vackrare än musik. Det finns musik som visar hur ångest är, hur det är att vara sjuk av oro, som får en att förstå och visar att man inte är ensam. Musik om kärlek - alla stadier i kärlek, från det första ögonkastet till den flera år efteråt fortfarande självömkande. Musik som ger gåshud och frigör endorfin. Och så finns Dandy Warhols. Bandet blev kända för sin indiepoppastich, ändrade stil till countryrockpastich och sålde högvis med plattor efter Vodaphonereklamen med den gitarrinledning som DW snott från the Specials Little Bitch . DW har på den här skivan bestämt sig för att göra synthpastich. Inget fel med det, men det finns ett element utav synthpop som DW har missat: du måste ha en sångare som kan sjunga popmelodier. Courtney Taylor-Taylor klarade sig hjälpligt när han sjöng rock men som popsångare så använder han ett väldigt begränsat lågt register där melodierna är knappt urskiljbara och en ansträngd falsett. Tänk dig den sämsta Duran Duran-låten, ta bort alla försök till melodi, tänk dig att sångaren är helt oengagerad, dra ner på tempot så att det blir precis så där långsamt att det inte går att dansa till. Tänk sedan att du är valborgsbakis och att du får blixtrande huvudvärk av fågelsången utanför persiennerna och ljudet av den droppande kranen. Tänk dig sedan tretton låtar med detta.
Som tur är så finns det musik som är ett botemedel mot att varit tvungen att genomlida Welcome to the Monkey House .

Björn Gylling

inlagd: 03-05-12