Skivrecensioner

The Mars Volta
Deloused in the Comatorium
(Universal)
3/5

Det är egentligen fantastiskt. Efter 25 år av less is more -trams har musikvärlden åter öppnats för ambitiös rockmusik, och en enad kritikerkår tar emot en proggrupp som The Mars Volta med öppna armar. Det är visserligen en uppdaterad progressivitet de uppvisar, amerikanerna, med Jane s Addiction, Tool, Suede och Beck väl inplanterade i ljudbilden, och med en sångare som ofta låter som en manlig Björk. Men innerst inne dominerar en kraftig stomme av Pink Floyd, Van der Graaf Generator och i synnerhet King Crimson. Långa, intrikata, instrumentala partier, med all den fingerfärdighet som kännetecknar god progressiv rock, men också med en intensitet som sprungen ur exploderande dynamit.
Enda minuset är väl att sångaren Cedric Bixer-Zavala, sin relativa briljans till trots, blir lite tjatig. Ett röstläge gäller, och där ryker den fjärde poängen.

Daniel Reichberg

Fattaru
Jordnära
Redline Records/Virgin
3/5

Jag lyssnar främst på pop. Men när popband skriver om ångest och mörker utan utväg, spelar martyrer som om de vore de enda som mådde dåligt och dessutom döljer sin oförmåga genom dunkla texter och oklart bildspråk är det skönt att lyssna på hip hop på svenska. Fattaru mår inte heller särskilt bra hela tiden, men det finns alltid hopp och de skriver så klart och tydligt att det inte går att missta sig. Det är poesi, men det är inte tillkrånglat bara för att det ska vara vackert eller fint. Det är på det sättet mycket ärligare än alla Sveriges små gråtstinna pojkar med gitarrer. Till denna skivan har Fattaru lugnat ner sig, de har förstått att det som kommer att ligga dem i fatet är just det som gjorde dem speciella: deras kulspruterap och snabba stötiga stil parat med deras ungdom och serietidningsframtoning. De har mognat, vilket jag ser som en positiv utveckling (visst vore det patetiskt om det fanns band som spelade tonåringar ända upp i pensionsåldern?). De flesta låtarna är producerade av Latin Kings Masse, som gjort ett toppjobb, men det jag uppskattar är när skivan mot slutet blir mer dubinspirerad, när de närmar sig Moder Jords Massiva, och en underton av vemod smyger sig in i låtar som Jordnära och framförallt Nattmusik . Det finns också sköna reggaesnuttar, som den upplyftande Tack , där de trots att den samhällsbild de målat upp är mörk, tackar för de saker som ändå är bra. Det vore intressant om de hade vågat låta hela skivan gå i samma ton. Nu förstörs helhetsintrycket av skrytrappen som visar upp sitt fula tryna här och var; främst i singeln och sämsta låten Bättre , den låt som känns mest gamla Fattaru. Om man verkligen är bäst så behöver man inte säga det. Skivan avslutas ändå på bästa sätt, sista låten tonar ut i en vacker och vemodig dub och det sista vi får höra av Fattaru är: tack för att ni hörde på, det var en stor ära . Respekt för sin publik Det värmer.

Björn Gylling

Rigmor Gustafsson
I Will Wait For You
(Amigo/ACT)
2/5

Det är i nära samarbete med Nisse Landgren som Rigmor Gustafsson nu för första gången lanseras internationellt. Ett intressant samarbete mellan två kvalitetsartister, och det hörs att Landgrens ande vilar över plattan. Trombonen ljuder lite då och då, han sjunger på ett par spår och dessutom går tankarna ibland till Funk Unit. Men materialet de presenterar på I Will Wait For You är för harmlöst för att samarbetet ska nå de höjder som kunde förväntats.
Den lågmälda kompkvartetten med bidrag från Fläskkvartettens stråkar sussar sött utan att störa allt för mycket. Någon svängig jazz är det inte tal om, majoriteten av spåren är ganska sega. Inte ens då tempot dras upp får musiken någon vidare energi. Dessutom är det frustrerande att plattan inte tar ut svängarna åt något håll. Inte är det ren jazz eller bossa och inte är det någon låt som har båda fötterna i lite tuffare funk, trots att alla dessa influenser är närvarande. Spänningsmomenten och överraskningarna är för få. Smygjazz i mjukispaket vill jag kalla det.
I valet av låtar har även soulen smugit sig in i form av Fever och en något uppjazzad version av Sades Is It A Crime. Gustafssons tolkningar av dessa och andra standards är inte helt övertygande. Gnistan och nyfikenheten saknas. Naturligtvis har plattan också sina ljusa stunder. Framförallt i balladen Empty Hearts och Gustafssons egen bossa It’s Been So Long där stildragen är något mer utpräglade.
Någon internationell genomslagskraft kommer inte Rigmor Gustafsson att ha med I’ll Wait For You. Jag hade förväntat mig en större pondus och intensitet av en av landets mest namnkunniga jazzsångerskor.

Nina Fredriksson

Cheeky Girls
Party Time
(Multiply/Warner
1/5

De flesta svenskar har ett förhållande till kontinental disco. Mitt kan ibland tyckas aningen osunt, men när jag säger att jag gillar eurodisco och italo så är det förstås med viss reservation och inom vissa ramar.
Jag gillar (förmodligen mycket av nostalgiska skäl) Den Harrow, Scotch, Brian Ice, Ken Laszlo och en del andra. Cheeky Girls är visserligen varken från Italien eller Spanien, men det är helt uppenbart att siktet är inställt på att roa berusade ungdomar på semesterorter längs solkusterna. Men även det kan faktiskt göra med olika finess. Okej, jag är ingen stor fan av Vamos A La Playa, Bailando och så vidare, men jag kan ändå känna mig imponerad över hur lätt och cyniskt sydeuropéerna kan fylla ett dansgolv utan att ens ha en låtskruktur.
Ni som hört Cheeky Girls hit Cheeky Song (Touch My Bum) (eller kanske sett videon) vet att det handlar om närmast förståndshandikappad eurodisco inte långt från den som danska Whigfield gav världen i mitten av 90-talet.
Fast där Whigfield ändå nådde fram med sitt budskap som glädjespridare så misslyckas Cheeky Girls med allt utom att framkalla tanken om huruvida det är ett skämt eller inte. Den här typen av för dumma eurohits brukar faktiskt annars ha en förmåga att hålla sig borta från listorna här i Sverige (ett exempel är Bruce Bongos Geil som var en gigantisk hit på kontinenten 1986 men aldrig gjorde väsen av sig här), men av någon anledningen verkar lanseringen av Cheeky Girls även innefatta vårt territorium den här gången. Lite märkligt, för jag har svårt att tro att någon ska gilla det här på allvar.
Skivan då? Tja, som ni kanske misstänkt så håller den inte högre klass än singeln. Man skrattar lite, skakar på huvudet, försöker komma på vilken låt de snott refrängen av och imponeras av deras mod att ta med texterna i häftet. Det finns två covers på skivan, även om man väljer att kalla dem adaptations för att man ju faktiskt bytt ut några ord till cheeky. Ungefär som smurfarna brukar göra. Det är Middle Of The Roads Chirpy Chirpy Cheep Cheep och Boney M:s Hooray Hooray It s A Holiday som fått sig varsin omgång.
Nu kanske det låter som om jag pangar in en boll i öppet mål när jag sågar Cheeky Girls, men faktum är att jag faktiskt trodde det skulle vara bättre. Att kanske singeln var ett cyniskt plock för att få de allra dummaste charterresenärerna att hoppa ut på dansgolvet och köpa en kultsingel. Men faktiskt så är skivan bara dålig. Knappt ens roligt dålig.
Köp Da Buzz istället. Där har vi kvalitativ eurodisco. Och jag är inte ironisk en sekund.

Roger Gunnarsson