Skivrecensioner

Helt enligt regelboken

Shout out louds
Howl howl gaff gaff
(Bud Fox Recordings)
2/5

Det känns som att det är svårt att säga något intressant om Shout Out Louds. Den största överraskning de givit mig hittills är nog att de faktiskt inte är ett storbolagsband-på-fejkad-indieetikett utan faktiskt verka vara relativt-indie-fast-med-lite-hjälp-från-EMI i stället. Ni har hört deras 100 Degrees som spelades massor i P3 under våren och sommaren, och efter ytterligare ett par singlar (guess what, en är på vinyl ) kommer nu albumet Howl Howl Gaff Gaff på lilla etiketten Bud Fox Recordings.
Jag skulle själv hata om någon ironiserade över något jag gjort och är stolt över, men det är svårt att inte le en aning åt hur allting verkligen är enligt rockens ABC här. Det är rak och enkel rockmusik, fast ändå lite medvetet tafatt (läs: The Strokes) och med en kultig synt som berättar för oss att året är 2003 och att musiken är en smältdegel av lite pop- och rockhistoria. Ja, ni ser, det är nästan omöjligt att berätta om det man hör utan att verka lite ironisk och nedlåtande.
Problemet mellan mig och den här skivan är att vi inte har någon kemi ihop. Jag förstår inte vad Shout Out Louds vill ha sagt, och kan liksom aldrig riktigt koncentrera mig på att försöka heller. Ungefär som med Strokes. Visst, jag sympatiserar förstås med glad handklappsrock och snabba popdängor men även dessa ( Please Please Please , Sound Is The Word ) tjänar mest sitt syfte jämfört med skivans mer monotona och tråkiga spår (typ singlarna).
Jag skrev om Hell On Wheels på den här platsen för några veckor sedan, och egentligen borde de här båda banden ha rätt mycket gemensamt, men det känns ändå som att de spelar i två olika ligor. Kanske är det sångaren Adam Olenius småsura engelska uttal som gör att det känns mer replokal än vad som är bekvämt.
När jag hör Bad Cash Quartet blir jag ömsom road av hur skrattretande dåliga de där, och ömsom förbannad på deras stil och framtoning. Hos Shout Out Louds finns inte mycket att reta upp sig på, hur man än försöker. De är säkert fem jättetrevliga killar som precis gjort en platta. Tyvärr är de inte ensamma.

Roger Gunnarsson

Charmigt anspråkslöst

Lisa Ekdahl
En samling sånger
(BMG)
3/5

Det jag skriver är väldigt okomplicerat - bara några ord som jag berättar och så gör jag en melodi samtidigt. Lisa Ekdahls egna ord är en mycket bra sammanfattning av hennes musik och av hur hon som sångerska och låtskrivare uppfattas av många. Hennes charmiga anspråkslöshet är naturligtvis ytterst närvarande på En samling sånger som består av ett axplock ur hennes svenska repertoar. Vem vet och Öppna upp ditt fönster stjäl nästan lite glans från mindre kända låtar, men den okonstlade auran vilar tryggt över hela plattan.
Samlingen är emellertid ofullständig utan Lisa Ekdahls utflykter till jazzen och bossanovan. Trots att dessa projekt var på engelska är de nödvändiga pusselbitar för att hennes bredd och lekfullhet ska komma helt till sin rätt. Plattan är alltså ingen samlingsskiva i vanlig bemärkelse. Hon sammanfattar sina svenska sånger med att även lägga till tre nyskrivna låtar, som på ett övertygande sätt fyller på hennes opretentiösa sångskatt.

Nina Fredriksson

Knappar in på idolerna

Bigelf
Hex
( Warner)
4/5

Någonting har hänt med Bigelf. Fel. Massor har hänt med Bigelf. Sedan förra gången det begav sig har de hunnit göra sig ett namn ute i världen, deras ursprungsgitarrist AHM Butler-Jones har insjuknat, de har snott Duffy Snowhill (bas) från Five Fifteen, de har skaffat sig ny gitarrist (Duffys finske vän Ace Mark), de har varit på otaliga Sverigebesök, de har spelat på alla festivaler som gäller, de har haft skivbolagskrångel, de har löst sina skivbolagskrångel och de har gjort sin klart bästa skiva. Money Machine och Closer to Doom hamnar hjälplöst i bakvattnet och känns nästan som demos jämfört med detta. Professionellt ut i fingerspetsarna, men utan att mista den garageentusiasm som alltid kännetecknat Bigelf. Mycket har vi ekvilibristen Ace att tacka för detta, men främst handlar det om suveränt låtmaterial och en ständigt lidelsefull Damon Fox på sång och stenåldersklaviatur.
Tvivelsutan skiner Pink Floyd-, Beatles-, King Crimson- och Black Sabbath-influenserna igenom tydligt än i denna dag, men steg för steg sågar Bigelf ut en egen nisch i rockträdet. Och steg för steg knappar de in på idolernas försprång.

Daniel Reichberg

Svengelskt irriterande

Edson
Every day every second
(Labrador)
2/5

Det var något år sedan nu som lågmält var det nya högljudda. Genomslagskraften var inte fullständig och fortfarande kan man läsa recensioner där artister inte får en ärlig chans eftersom recensenten inte gör den ansträngning som det är att verkligen lyssna på en artist som viskar i stället för skriker. Detta gäller det svenska indiepopbolaget Labrador i stor utsträckning; Club 8:s utmärkta Strangely Beutiful som släpptes tidigare i år bedömdes som sval och intetsägande. Även andra akter - t ex Aerospace, Airliner och Edson - har tidigare vid en första lyssning kunnat gå obemärkt förbi. Jag ser detta som en styrka, att våga låta lyssnaren få anstränga sig i stället för att tvinga på musiken. Det är väldigt välkommet efter att ännu en rock n roll-burgare har blivit nerkörd i ens hals. Allt detta tänker jag på när jag försöker finna min väg till Edson, men ju mer jag lyssnar, desto mer irriterad blir jag. Bandet har inför den här skivan flaggat för ett mer 70-talsinriktat sound, tidiga Elton John, Carole King och Cat Stevens ungefär. Det går säkert att göra bra musik utifrån de premisserna, men Edson gör det inte. Öppnande And then she flung me the truth är värst: stilla pianokomp, Pelle Carlbergs ansträngt tillgjorda röst och en av hans udda svengelska texter. Och när jag tror att det inte kan bli värre så slänger de in ett bombastiskt bapapa-parti. Man måste ha någon sorts humor om man ska klara sig undan med bapapa, det måste verka som att man är medveten om det klyschiga. Carlberg sjunger bapapa som om hans skivsamling stod på spel. Så dåliga är inte Edson hela tiden, flera låtar kan betecknas som trevliga och det finns faktiskt en som är riktigt bra: Minus Minus Equals Plus som är gott svenskt pophantverk. Men den skulle bara vara dussinmaterial för Aerospace.

Björn Gylling

Slätstruken uppföljare

Dido
Life for rent
(BMG)
2/5

Det var för ett par år sedan som Dido slog igenom rejält med singeln Thank You. Men med ett storsäljande debutalbum i bagaget är det vanligtvis svårt att följa upp succén med album nummer två. Detta är fallet även för Dido.
Brittiskan, vars röst är en hybrid mellan Regina Lund och Alanis Morisette, halvsjunger sig igenom ett ganska monotont låtmaterial. Bitvis framstår hon som den främste förespråkaren för populärmusikens minimalism. Genomgående ligger en romantisk klangmatta med syntetiska stråkar ovanpå en tydligt markerad puls av typen Streets of Philadelphia. Häröver smyger Didos snälla röst i ensamt majestät, ibland i sällskap av en gitarr. Det vilar en dimma av kontroll över musiken som inte gör några förhastade rörelser.
Dido menar att albumets innehåll påminner henne om att inte vara rädd för att ta chanser i livet. Kanske syftar hon på texterna då, för vad musiken anbelangar så uppmanar den snarare till att ostört flyta med strömmen. Få låtar har någon större hitpotential. Plattan kommer säkert rida på vågen efter debutalbumet, men står sig ganska slätt i sin ensamhet.

Nina Fredriksson