SKIVRECENSIONER

The Beatles
Let It Be…Naked
3/5
(Apple/EMI)

Let it Be, som den egentligen skulle ha blivit, ljuger omslaget. Beatles Let it Be-skiva skulle hetat Get Back, kommit ut i helt annat omslag och med väsensskild låtlista. Kanske en petitess, men ändå värt att poängtera, för att ta död på den hype som kringgärdat detta skivsläpp. Äntligen får vi höra Beatles näst sista skiva, som den skulle låtit ifall inte John Lennon släpat in fantomproducenten Phil Spector i studion och förstört låtarna med stråkar och änglakörer. Revolutionerande skillnader?
En back to the roots-känsla vilar över merparten av Let it Be redan från början. Get Back, Dig a Pony, For You Blue, Two of Us, I’ve Got a Feeling, One After 909 och Let it Be uppvisar sålunda inga som helst - alternativt minimala - olikheter mot de versioner musikälskare vant sig vid sedan 33 år. Skillnaderna, då?
Paul McCartney har alltid ondgjort sig över Spectors horribla arrangemang av The Long and Winding Road, vilket är komiskt, eftersom McCartney själv brukar använda ytterst snarlika arr live. Och inte har jag några problem med dem. Tvärtom känns det inte bara naket, utan rentav ofärdigt utan stråkar och körer.
George Harrisons I Me Mine kläs av, förlorar all sin dramatik, och man kan undra vad saligt insomnade Harrison skulle sagt - mig veterligt har han aldrig klagat på arret; tvärtom anlitade han just Spector för sitt mästerverk All Things Must Pass i samma veva.
Lennons Don’t Let Me Down har lagts till plattan, som därigenom förs närmare originallåtlistan. Låten är såklart ljuvlig, men versionen bjuder på noll överraskningar, bortsett från lite wailande mot slutet.
Across the Universe, slutligen, är den låt som mått bäst av stripteasen: Lennons sköra stämma når fram bättre utan grädde och sylt. Ironiskt nog skulle denna tidiga 1968-låt inte alls varit med på Let It Be-skivan, utan klämdes in som utfyllnad.
Utöver detta har man strukit Dig It och Maggie Mae, två snuttar som sin poänglöshet till trots bidrog till originalalbumets livfulla atmosfär. Borta är även allt det skojfriska babbel som två, tre generationer för alltid kommer att förknippa med Let It Be.
Således - skippa denna platta och köp riktiga Let It Be i stället. Phil Spector bidrar där till en skiva som är roligare, mer dynamisk och framför allt bättre än denna. Såvida man inte MÅSTE höra John Lennon ropa Yes I did i One After 909…

Daniel Reichberg

Lisa Miskovsky
Fallingwater
2/5
(Stockholm Records/Universal)

En av de stora skillnaderna mellan cd och vinyl är hur låtarna är placerade. Om du lyssnar på en cd-skiva som är från tiden då vinyl var standard så märker du att de starkaste (eller i alla fall mest direkta) låtarna ligger placerade som spår ett och sedan kanske som spår sju eller åtta. Anledningen var att man ville börja varje sida av en lp med något som grep tag i en och gjorde att man köpte skivan.
I den aspekten är Lisa Miskovskys nya skiva Fallingwater en typisk cd. Det börjar lovade. Singeln Lady Stardust är bra radiopop som säkert kommer göra sig mellan Cock Robin och Norah Jones på de lite vuxnare radiokanalerna. Andraspåret A Brand New Day är också bra pop som varken gör en fluga förnär eller gör mig upprymd, men det finns ändå en behaglig ton i hela låten som jag gillar. Ungefär som med Nina Perssons A Camp-skiva. Men sedan avtar såväl låtarnas kvalitet som mitt engagemang för den här skivan för varje låt som går. Jocke Berg från Kent har varit såväl låtskrivarpartner som producent på den här skivan, och det hörs verkligen på sina ställen. De lite rockigare låtarna påminner mycket om senaste Kentskivan.
Det har börjat bli en lite lustig genre det här med svenska band som hänger i USA i någon månad och sedan kommer hem till Sverige och ärrade gör countryskivor baserade på sina intryck. Jag vet inte om Lisa har varit i USA nyligen, men det finns onekligen likheter mellan nya skivan och t ex Cardigans senaste. Skillnaden är nog framför allt att Cardigans går steget längre i att vara genretrogna, och det känns som att Lisas sparsamma användande av amerikanska uttal och präriestämning är klart till hennes fördel. Det är synd att löftet i den fina inledningen bryts så fort, och att utfyllnadsspåren är så många, men i små doser (på radio till exempel) fungerar det utmärkt. Förmodligen en julklappssuccé bland yngre bostadsrättsägare.

Roger Gunnarsson

Pink
Try This
4/5
(BMG)

En satmara i porriga kläder som gör tonårsrevolt. Det är bilden man får av Pink utifrån omslaget på nya albumet. En rekommendation till föräldrar att köpa den censurerade utgåvan till sina barn är måhända minst lika mycket ett pr-trick som en uppriktig varning.
Pinks rebellpropaganda med texter om erotik, droger och partajande är i ärlighetens namn ganska underhållande. Texterna är kompakta, som avslöjande sanningar om det förbaskade livet fullt av dumma människor. Fast en sån tolkning är nog alldeles för djup. Texterna är verkligen en bärande pelare för musiken. Byt ut en textrad som it’s people like you that make me sick mot någon kärleksfloskel och Pink skulle behöva posera helt naken, istället för bara halvt naken, för att få uppmärksamhet.
Musiken behöver dock inte stå tillbaka för en vildkatts otyglade budskap, utan är förvånansvärt bearbetad. Det är bra tryck i den energiska östrogenrocken. Samtidigt är den förvånansvärt återhållsam och klappar oväntat mycket medhårs. Minsann är det riktigt trallvänligt, speciellt när blåssektionen piffar upp i gitarrdjungeln.
Trots mindre utrymme för stöddigheter finns det krut i musiken även då tempot dras ner. Catch Me While I’m Sleeping har ett läckert vokalt riff och är en, för att citera Pink, f****** lysande soulballad. Här visar hon att det under den opolerade ytan finns en autentisk känsla för musiken. Samma gäller för Love Song, en enkel, men ändå tung och kärnfull kärleksballad.
Även en satmara som Pink kan vara charmig, trots att PMS-besvären verkar komma och gå. Jag ser fram emot hennes framtida planer - att bli president, släppa djuren fria och kedja fast alla människorna. Grrr…

Nina Fredriksson

Seethings
Parallels
3/5
(Scarlet/Sound Pollution)

Häromveckan gled jag som på ett bananskal in på dessa Uppsalamäns releaseparty på Fellini. På scenen stod fem karlar och spelade sån därn modern metall som jag väl i ärlighetens namn inte är sådär överförtjust i. De gjorde det emellertid med en glöd och ett engagemang som endast en avstängd robot hade kunnat värja sig emot. Dagen därpå erhöll jag skivan i fråga, och intrycket är beständigt: Seethings övertygar med kraft, vilja och känsla för goda arrangemang. Som ett långsamt, melodiöst Slayer, kanske man skulle kunna säga. Mycket av den tidiga 90-talsmetallen skiner fram, men glädjande nog är den gamla tidens vrålande ersatt med sann, välljudande sång.
Med detta sagt måste jag ändå lägga till att Seethings lider av samma problem som de flesta av sina genrebröder och -systrar, nämligen att det blir mycket samma, samma. Lite mer variation skulle inte skada. Missförstå mig inte, Seethings bjuder på diverse överraskningar, men allt som oftast leder dessa ändå in i traditionellt riffmangel, alltid i typ samma tonart. Skivans kanske mest spännande ansats till låt, Elevate, tar slut på mindre än två minuter.

Daniel Reichberg

The Knife
Hannah med H Soundtrack
5/5
(Rabid Records)

Egentligen så är denna skiva inte värd en femma - det är en soundtrackskiva med spår av typen Jens Sneaking : 30 sekunder smygande basgång. Den är gjord för att förstärka scener från filmen och det finns bara tre-fyra riktiga låtar med vers och refräng. Men en av dessa låtar är Listen Now . Den är förvisso tagen från förra skivan Deep Cuts , men det finns speciella omständigheter som gör att det faktumet inte spelar så stor roll. Listen Now är helt enkelt världens bästa låt. Vanligt med fantastiska låtar är att versen och refrängen är olika starka, inte Listen Now inte. Båda är bäst. Karin Dreijer visar med små medel att människor är svaga och osäkra, men tillsammans kan de vara starka. Fantastiskt starka, ingen refräng har fått mig att gråta och sträcka upp näven som den i Listen Now . I vers två visar hon att människor kan vara små, svaga, lessna och osäkra men ändå resa sig upp och vara det starkaste och vackraste som finns. Sedan samma refräng igen - ett break - och refräng igen. Denna låt påverkar mig på två sätt. Först mina känslor, då jag känner att även om jag inte alltid är på topp så är det ok: jag är bara en människa och osäkerheten är en del av oss. Den väcker också styrkan och självförtroendet i mig - att våga. För om Karin varit så nere och ändå kunnat göra något så fantastiskt så kan alla. Inklusive jag. Den påverkar mig även tankemässigt - jag tvekar inte att jämföra Listen Now med de största böckerna, pjäserna och filmerna. Detta betyder att inom de snäva ramar som är popmusik kan man uttrycka de mest komplexa känslorna; vilket är unikt eftersom popmusik är just populärt, att det ska vara lätt att förstå är en del ramverket. Dessutom så går pop att dansa till, och sjunga med i. Pop är bäst. Jag skulle nog ge skivan utan Listen Now en fyra, den funkar oväntat bra att lyssna på rakt igenom och även om låtarna känns lite mer sketchartade än på Deep Cuts så har the Knife en sådan hög nivå att det de gör i sömnen slår det mesta annat på fingrarna. Men jag skulle gett vad som helst (Whyte Seeds livedemo, Lars Winnerbäcks extra gnälliga proggcovers, Ulf Lundell tolkar Michael Jackson) en femma om de smygit in Listen now på slutet.

Björn Gylling

Wan Light
Lets Wake Up Somewhere Else
2/5
(Labrador)

Wan Light låter som ett Stone Roses som inte svänger eller ett Bluetones utan melodikänsla. Dessutom med bisarra texter. Ett ordinärt svenskt indiepopband ca 1997 alltså. Skillnaden är att Wan Light försökt modernisera sin musik genom baklängestrummor, stråkmaskiner, triphoptakter och alla nya tuffa effekter som finns i de där nya musikprogrammen. Det går sådär. Ibland lyckas de klämma ur sig en skaplig låt - som The Astronauts eller Landmarks and Houses - utan att effekterna döljer musiken, men oftast håller varken låtarna eller arrangemangen. Värst är avslutande The Soul Sisters vars refräng är magnifik i sin uselhet - ändra en liten detalj och hela refrängen blir dramatiskt mycket bättre. Sådana höga grader av dåligt är svårt att uppnå och visar att Wan Light saknar medel att bedöma sina egna alster.

Björn Gylling