SKIVRECENSIONER

Aerospace
In a Place of Silver Eaves
4/5
Labrador/Border

Jag älskar anthems, jag använder det engelska uttrycket eftersom hymn inte riktigt känns som det jag är ute efter. Anthems är låtar som riktar sig till en speciell grupp och som vill ge just den klicken bättre självförtroende. Som Belle Sebastians We rule the school , Momus the Homosexual eller Baxendales Music for Girls . Alla dessa låtar vänder sig till direkt till mig och det gör att jag lättare kan relatera till de låtarna. Om du är machokille så kanske inte rader som I recall the words my first girlfriend ended our first date with: I feel privileged, you chose me, to go straight with är just det du letar efter. The Great Divide handlar om alla dessa valhänta ungdomar som åker bussar i timmar för en Aerospacekonsert där just de får känna sig hemma: It s alright, to be feeble and clumsy and shy tonight . Jag är lite för gammal nu, men jag är fortfarande klumpig och blyg så det känns ändå. Annars så har Aerospace på denna skiva tagit sig bort lite från sina vänare rötter för att återanvända 60-talet, men det är fortfarande ett 60-tal filtrerat genom ett filter av snäll indiepop. En annan förändring är att Toby Thorsén har vågat sig på att skriva riktiga texter i stället för att allting ska handla om summer bliss och liknande; stor tumme upp för det nyfunna självförtroendet. Ett självförtroende som går igenom i musiken - Toby står bredbent nu
i stället för med tårna inåt och den nya trummisen bankar på ordentligt. Är man dessutom Sveriges bästa liveband så är det naturligt att spela in live i studion, något som funkar utmärkt. Detta gör att skivan visar upp Aerospace både som fantastiskt pop- och liveband och nu när medlemmar börjar konstfack och får ungar till höger och vänster så är det skönt att ha denna skiva att värma sig med till nästa gång de samlas.

Björn Gylling

Alicia Keys
The Diary of Alicia Keys
4/5
(BMG)

Hon har många strängar på sin lyra, Alica Keys. Inte nog med att hon behärskar såväl klaviaturen som rösten på ett utsökt sätt. Hon har även bredden rent genremässigt och däri förmågan att inte verka bortkommen i stilmässiga ytterligheter. I stället för att, som många artister gör, fastna i ett smalt personligt uttryckssätt tar hon stora bamsekliv från klassisk soul till stöddig r’n’b. Just detta ger plattan ett skimmer av djupgående kvalitet av brett mått. Musiken känns levande. Inte i bemärkelsen att den verkar framföras här och nu, utan för att den aldrig går i stå, som i ett kretslopp där den ständigt omvandlas.
You Don’t Know My Name är retrosoul i toppklass tack vare ett skitigt men samtidigt fräscht sound. Den oooande falsettkören och det fejkade knastret är detaljer som sätter en extra guldkant på tillvaron. Ändå är inte detta spår i ensamt majestät på toppen av berget. Nej, mycket är väldigt bra om än inte lika utmärkande som nyss nämnda låt. So simple är i sin striktare skepnad mer renrakad, men fortfarande av yppersta klass. Den har, som många andra låtar, inte bara en polerad yta, utan ett helhetskoncept som stöper samman beats, sound, sång och övrig ljudande inramning. Pianot, som diskret färgar av sig och lämnar ett behagligt avtryck, är kanske i själva verket soundets mest utmärkande sigill. Det måste också sägas att Keys röst har klara likheter med en viss fröken Houston. Den har nerv och pondus. Dessutom tar den olika skepnader och förändras med de genremässiga växlingarna.
Alicia Keys förmåga till smidig musikalisk metamorfos är hennes och plattans styrka. Att hon därtill är ytterst delaktig i skapandet av musiken är ännu ett plus i kanten. Karriären har nog, trots redan stora framgångar, bara börjat.

Nina Fredriksson

Korn
Take a look in the mirror
3/5
(Sony)

I mångas ögon är Korn bandet som, iklädda träningsoveraller, skapade den så kallade nu-metalgenren. Föga smickrande med tanke på att nu-metal allt som oftast verkar användas som benämning för allt som är dåligt, profillöst och fantasilöst inom hårdrocken. Men det går inte att komma ifrån att Korn har haft ett extremt stort inflytande över den hårda rockens utveckling sedan mitten av 90-talet. Redan på den självbetitlade debuten 1994 hade man skapat det distinkta och karaktäristiska sound som fortfarande kännetecknar bandet. Längs vägen har man inspirerat såväl andra band som en enorm publik, framförallt i hemlandet USA där Korn har sålt miljoner och åter miljoner skivor. Med förra årets Untouchables gjorde de ett försök att ta ett par musikaliska kliv i utvecklingen, något som uppskattades av en kritikerkår som närmast unisont höjde verket till skyarna. Fansen verkade dock inte lika imponerade och skivan blev, med Kornmått mätt, ett kommersiellt fiasko. Detta har fått bandet att snabbt replikera med Take a look in the mirror, album nummer sex i ordningen. Och tittat sig i spegeln verkar vara precis vad de har gjort. Det låter nämligen så typiskt Korn som man någonsin kan tänka sig. Grunden utgörs av den blytungt slamrande brutalfunkiga basen som ackompanjeras av nedstämda, skruvade gitarrer.
Stundtals svänger det hårt och sångaren Jonathan Davies stämma pendlar mellan cool, tillbakalutad sång och frenetiska primalskrik. Ungefär som det brukar låta med andra ord. Problemet är att låtmaterialet är ganska jämntjockt. Sånär som på ett tamt gästspel av rapparen Nas så saknar albumet bottennapp, men det sticker inte heller ut i andra änden. Den riktiga gnistan saknas och det känns onödigt förutsägbart. Det finns ingen orsak att måla fan på väggen, men Korn kan bättre än så här. Att krossa en spegel kanske inte alltid innebär sju års olycka.

Roderick Engberg

Westlife
Turnaround
2/5
(BMG)

Man brukar kunna märka en utveckling av ett popband under en femårsperiod. Det vanligaste är att bandmedlemmarna utvecklas, blir bättre och vill testa nya idéer för att inte stagnera. Men när det gäller vokala pojkband så blir det oftast en utveckling baserad på den kommersiella musikens trender och de presumtiva skivköparnas ålder och utveckling.
Westlife går och fyller fem år som band i dagarna, och det betyder att målgruppen 1998 har gått och blivit uppåt tjugo, och kanske rivit ner tidningsurklippen från väggarna. Pojkbanden (eller kanske snarare deras stab) satsar då naturligtvis på ett mognare sound, och i fallet Westlife så blir det ingen större skillnad. De har ju alltid varit det kanske präktigaste bandet i genren, och har väl - i alla fall inte vad jag upptäckt - försökt sig på en annan image än den gulliga. Därför försöker man chockera med en rockig singel, följt av ett album som i alla fall enligt bandet och skivbolaget är lite mognare än tidigare.
Skillnaden är förstås mikroskopisk, men visst, jag kan i alla fall märka en minskning av nallebjörnsfaktorn på Turnaround . I stället tar det tyvärr delvis en väg mot den tråkiga och livlösa radiopop som har genomsyrat den engelska popen de senaste åren. Personligen föredrar jag en visserligen naiv, men ändå melodiskt intressant Cheiron-pop mot slätstruken tråkpop à la Atomic Kitten eller All Saints. Dessvärre är det dit som Westlife visar vägen med singeln Hey Whatever , men albumet blir därför bättre än väntat. Pojkbandballaderna är intakta och den obligatoriska varianten av Take Thats klassiker Back For Good blir denna gång låten Obvious , och även om den i vanlig ordning är pinsamt trogen sin förebild, så är den ett av skivans starkaste spår. Jag gillar även Westlifes version av Barry Manilows Mandy (en favoritballad från min barndom) och några andra, och jag kan lugna er som fruktat det nya tuffa Westlife att grabbarna är lika mjuka som förr. Kanske lite tråkigare stundtals, men mestadels helt okej.

Roger Gunnarsson

Hassan
Chop Suey
2/5
(Sveriges Radio/Border)

Som från ingenstans kommer plötsligt en ny Hassan-skiva. Ingen har väl egentligen frågat på sistone, och radioprogrammet Hassan befinner sig just nu i en tidsdistans som varken hunnit bli nostalgi eller känns speciellt rätt 2003. Jag älskade radioprogrammet när det gick, men kände nog redan då att det var grabbigt i överkant på sina ställen. När man nu för sjunde gången (den norska Hassanskivan inräknat) samlar ihop busringningar och sketcher på cd, så är det naturligtvis inte mycket roligt kvar att välja bland. Det är varianter av busringningar vi hört på de tidigare skivorna, det är självgoda drifter med folk som man tycker mer synd om än skrattar åt, men så är det naturligtvis också några snillrika, fantastiska och otroligt roliga spår som åtminstone för ett ögonblick får mig att glömma att 85 procent på den här skivan förmodligen inte ens var roligt i programmet.

Roger Gunnarsson