Skivrecensioner
Viktoria Tolstoy
Shining on You
4/5
ACT
Det var tre år sedan det sist begav sig på skivfronten för jazzsångerskan Viktoria Tolstoy. Nu är hon tillbaka i hetluften igen, med klar lyster och romantiskt skimrande framtoning Shining on You. I en tid av stress, utbrändhet, terror och meningslöst våld framstår Tolstoy som en kvinnlig Don Quijote som förfäktar passionens och den lidelsefulla kärlekens vingslag. Det hon erbjuder är livsbejakande, smakfullt och minst sagt välklingande. Jag slås också av den mognad som präglar hennes röst och tolkning av låtmaterialet.
Med sig har Tolstoy några av Sveriges ledande jazzmusiker, bl a basisten Lars Danielsson och trombonisten Nils Landgren. Den sistnämnde står som producent för skivan och är sedan ett antal år tillbaka kontrakterad av det tyska skivbolaget ACT. Att marknaden i Tyskland är lockande för jazzmusiker från Sverige står klart i och med att t ex Esbjörn Svensson Trio samt sångerskan Rigmor Gustafsson också återfinns på ACT.
Nu är turen kommen till Viktoria i termer av lansering. Det nordiska vemodet, uttryckt genom betydande inslag av beat- och jazzorienterade ballader, står i blickpunkten för dessa kommersiella krafter. I likhet med det legendariska tyska skivbolaget ECM söker ACT europeiska alternativ till den amerikanska jazzen.
Låtmaterialet på skivan utgörs uteslutande av Esbjörn Svenssons egna kompositioner, och texterna företrädesvis av Tolstoys make Per Holknekt respektive Lina Nyberg. Arrangemangen är på det hela taget finessrika och mättade med sofistikerade klanger. T ex inryms strukturer med både jämn (4/4) och ojämn taktart (7/4) på Summer Calling, med tät uppbackning i refrängen i form av Nils Landgrens karakteristiskt ljusa röst: kan en nordisk bris anas? På No Regrets, där för övrigt munspelsvirtuosen och Tolstoys store idol Toots Thielemans gästspelar, använder sig Tolstoy av en lätt beslöjad och sensuell stämma.
En tuffare framtoning används på Equilibrium, med Charles Mingus ande i form av Goodbye Porkpie Hat svävande över låten, och klangfärgspastischer exekverade på sordinerad trombon av Nils Landgren.
Personligen fastnar jag mest för Tolstoys tolkning av den postbop-influerade valsen Things That Happen där hon tar ut svängarna och på ett skickligt sätt hanterar svårsjungna fraser och intervall. Basisten Christian Spering och trumslagaren Wolfgang Haffner tar också för sig på ett spännande och dynamiskt sätt. Avslutande Foreverly sticker ut mest på skivan genom sitt arrangemang, sin energi, mörka klangfärger och täta hantering av vokalstämmor i bästa Sting-stil.
Sammantaget upplever jag att Shining on You växer med varje lyssning. Man upptäcker hela tiden nya detaljer och idéer. Och interaktionen mellan text och musik är ju redan i sig ett spännande område som lätt leder vidare i lyssnandet.
Peter Reinholdsson
Exodus
Tempo of the Damned
4/5
Nuclear Blast/Sound Pollution
För en gångs skull ska man tro på förhandssnacket. Det här är bra, mycket bra till och med. Det säger rätt mycket om metalscenens tillstånd i allmänhet att en retrothrashplatta kan låta så här fräsch. I sina bästa stunder är Tempo of the Damned en fullkomlig orgie i riff- och låtskrivande på elitnivå. Faktiskt fullt i klass med vad Exodus presterat på sina klassiker under 80-talet. Till skillnad från till exempel Anthrax väljer Exodus att inte tona ned tvåtaktspartierna och de mer kompromisslösa komponenterna i sitt sound. Det är lika svängigt, brutalt och vagt melodiskt som alltid. Och begåvat, riktigt begåvat. De enda problemen med skivan är att några av låtarna inte håller måttet, dessutom så kvarstår faktumet att Zetro Souza aldrig har varit världens bästa sångare. Men dessa små reservationer fördunklar inte det faktum att Exodus har släppt ifrån sig en av de absolut bästa metalplattorna under de senaste åren. Som energipiller och allmän humörhöjare i vintermörkret rekommenderas Tempo Of The Damned varmt, eller för att citera upphovsmännen: Good Friendly Violent Fun.
Johan Hedman
Mattias Alkberg BD
Tunaskolan
4/5
(Planekonomi)
Hur många av oss har själva sett baksidan av alkoholen? Om inte själva så på nära håll - kompisar man festade med i gymnasiet fortsatte festa, festade oftare och hårdare. Kanske gjorde man det själv. Förutom studenternas situation med billig alkohol och romantisering kring alkoholen så är indiebandens situation en av de farligaste - det enda man egentligen får är två backar öl och nog med pengar för att inte gå back. Skrivs det några låtar om detta då? Nej, inte i den utsträckning som alkoholen är ett problem. Och då menar jag inte socialstyrelseunderstödda hippa-unga-människor-som-inte-dricker/knarkar-låtar utan riktiga låtar som man kan relatera till utan att vara en idiot.
Mattias Alkberg BD har gjort en sån låt: Fyllskalle heter den. Det är bara en av låtarna på Tunaskolan som säger viktiga saker på ett rakt sätt - det är inga enstaka rader som sticker ut som extra vackra eller smarta utan helheten som gör intryck. Musiken är vanlig rak indiepop med två gitarrer, bas och trummor och om Björn Olsson har producerat så är det nog mest genom att ställa upp lite mickar och sen säga åt bandet att köra, vilket naturligtvis var det bästa. För mig som vanligtvis lyssnar på snällare pop så tar det några lyssningar innan låtarna fastnar men när jag väl vant mig så stiger låtarna fram; Haparanda here we come har en lallande refräng som får mig att rysa; Don Quixote är en riktig dra-ut-på-stan-låt - kör så det ryker skriker Alkberg i refrängen och Möllan får se mig dansa i regnet. Det är ingenting mot Med spöken och Matti och Angelica dock, de är båda så vackra och sorgsna, och det vackra blir ännu vackrare i kontrast mot textrader som visar att det är vanlig vardag i bakgrunden.
Överhuvudtaget så bör man som gitarrband fråga sig: Vad kan jag göra bättre eller annorlunda?. Det stora flertalet skulle få svara allting på den frågan.
Björn Gylling
caVin
Nevertheless
2/5
(Soundlevel/Dead Frog)
Det är extra känsligt att ge en lokal skiva ett dåligt betyg. Dels för att den ofta är självfinansierad och kanske borde bedömas på andra grunder än det som det stora skivbolaget trycker ur sig. Uppsalabandet caVin hade nog aldrig kommit i min väg om de inte hade varit just ett lokalt band. De släpper nu sin debutskiva efter att ha spelat tio år tillsammans, och gillar man skivor som tänkts igenom till minsta lilla ton så är Nevertheless ett vettigt köp. Inte minst för att stödja den lokala scenen förstås. I min trångsynta skalle låter caVin ungefär som när de kristna NuMetal-banden gör ballader för tjejerna, och det är inte sämre än Staind, Train, Creed och allt vad de heter, men något säger mig att caVin faktiskt inte alls vill vara i den genren. Powerpopbolaget Dead Frog har snappat upp det här, vilket tyder på att ambitionen trots allt är smart pop ändå. Och om smart är lika med genomtänkt så når man hela vägen fram. Tyvärr så tappar jag intresset långt innan vi är i mål.
Roger Gunnarsson
Man överbord
Man överbord
2/5
(Egen utgivning)
Man över bords debutskiva har egentligen alla förutsättningar för att lyckas. De sex musikerna på trumpet, ståbas, klaviatur, dragspel och trummor känns musikaliskt mycket säkra och samspelta. Musiken ger associationer till både Lars Demian och Lars Winnerbäck men har samtidigt ett eget och fräscht tilltal. Problemet ligger i texterna som känns obearbetade med förutsägbara rim som tar udden av det sociala patos som lyser igenom i flertalet av texterna. Skivans sista spår Kväll efter kväll är dock lysande både musikaliskt och textmässigt. Om det Uppsala- och Stockholmsbaserade bandet lyckas producera fler sådana låtar hade betyget definitivt blivit högre.
Caroline Thorén
