Skivrecensioner

Divine Comedy
Absent Friends
3/5
(Parlophone/EMI)

Neil Hannon är en skön snubbe, med härligt höga ambitioner. För även under sina hårda år på diverse indiebolag så försökte han göra pompös och svulstig schlagerpop, fast utan budget. Det resulterade i en märklig blandning mellan schlager, indiepop och syntpop. Numera pröjsar EMI för kalaset och då skapar Hannon naturligtvis arbetstillfällen för Englands samtliga symfoniker.
På ytan är det här schlager, eller kanske underhållningsmusik om vi ska använda ett utdött ord för en utrotningshotad genre. Och det är här Neil Hannon kniper alla poäng. Jag kan inte komma på någon annan artist (eller är Divine Comedy ett band nu igen?) som gör samma sak 2004, och jag blir förstås extra glad när nya skivan Absent Friends är hans starkaste sedan mästerverket Casanova från 1997.
Här finns allt som kännetecknar en Divine Comedy-skiva. De bombastiska crooner-balladerna, de märkliga musikalnumrena men också (och det här glömmer man ofta bort) några riktigt klockrena poplåtar. Neil Hannon älskar Scott Walker och Jacques Brél och förstår sitt lands schlagerlegend Noel Coward, och lyckas förvalta deras ädla låtskrivarkonst mycket väl, och gjorde det redan innan det fanns budget med i bilden.
Egentligen borde Divine Comedy lanseras i tv, så att folk som växte upp på 40- och 50-talet får se att faktiskt inte all musik som görs idag är bitches och asses på MTV. Neil Hannon klär sig dessutom riktigt anständigt, och kan säkert vika sin servett enligt konsten alla regler. Magdalena Ribbing skulle vara stolt.
Roger Gunnarsson

Phoenix
Alphabetical
4/5
Virgin/EMI

Åh ni vet den där första kärleken, den nya spännande - upp, upp, upplyftande Man går på stan med lurar och allt bara skiner och vanliga fula saker - kontorsbyggnader, falafelhak, plastpåsar och vardagströtta ansikten - blir till konstverk och hade man varit i en skog så hade det var risk för romantisk poesi om västvindar och näktergalar. Nu är det vardagen som får ny lyster.
Sen kommer den andra skivan. Det blir liksom aldrig samma sak, för om det är samma sak så är det lite tommare - Håkan Hellströms tomma livsglädje eller Broder Daniels vägran att inse att de flesta tonåringar inte är tunnhåriga.
På Phoenix första skiva United smälter de samman sin kärlek till Prince, sena sjuttiotalets hård- och symfrock med BeeGees, Fleetwood Mac och kanske 10cc. Allt det där otrendiga och osexiga som vännerna i Air och Daft Punk också älskar blir till pur pop i deras händer. United är speciell då den talar till alla, den ungdomshysteri och de rebelliska poser som gör att andra skivdebutanter brinner ut så snabbt finns inte där (hur många nya The Strokes har vi haft sen Is this it?). Phoenix är självsäkra på ett annat sätt, de behöver inte verka farliga; det räcker med att Thomas Mars berättar om att han vill drömma sig bort till Hollywoodfilmer eller att han ska ringa om han mår lite bättre. De är mognare.
Jag var rädd att min kärlek till United skulle vara som den där första kärleken, då man skylt över de där mindre tilltalande dragen för att sedan upptäcka dem och skämmas. Men icke. Den största skillnaden mellan de två skivorna är att Phoenix nu är lite mer influerade av hip-hop i sin produktion. Det märks inte så mycket; allt blir behagligt, nostalgisk och bitterljuv pop i deras händer. Alphabetical är en fortsättning; på samma sätt som vänskap utvecklas. Jag är inte helt överväldigad av Alphabetical än, men det tog tid med United också. Som varaktig kärlek ska göra.
Usch, förlåt. Jag vet att jag är övernostalgisk. Ett rent konsumenttips är att köpa United (den lär bara kosta 89 kronor eller så) och döma själva.
Björn Gylling

Squarepusher
Ultravisitor
4/5
(Warp/Border)

Att recensera en skiva som enligt upphovsmakaren aldrig kommer att kunna förstås av någon, allra minst mig själv kan verka förmätet men fyller likväl en funktion, om inte annat så som innehållsdeklaration. Squarepushers säregna korsbefruktning av jungle, friformsjazz och avancerad IDM är nämligen omöjlig att förhålla sig likgiltig eller avståndstagande till och vore i en bättre värld centrum i solsystemet.
Begreppet input känns alltför trivialt, de idéer som inte har omsatts i Squarepushers geniala slagborrsmixer till hjärna är inte värda att nämna, musiken forsar fram i koncept och impulser på ett sätt som gör honom till ett fullkomligt unikum i branschen.
Ljudbilden hotar ömsom att sprängas av överbelastning, ömsom förfrysa av blottlagd sårbarhet. Ett liknande vingspann återfinns även genremässigt där Steinbolt å ena sidan är fullständigt hämningslös industrimetal och Tommib Help Buss å den andra bitterljuvt mjuk electronica. Om inte konstant oordning också vore en sorts ordning vore det befogat att tala om avsaknad av röd tråd, men Ultravisitor blir aldrig för disparat eller spretande, snarare är eklekticismen kittet i detta kontrollerade kaos till album.
Utöver leken med extremer och kontrastverkan utmanar Squarepusher livebegreppet på duell med oviss utgång. När låtar börjar i studion för att sluta mitt i ett jublande publikhav från förra årets världsturné eller tvärtom, vävs det eftertänksamma bearbetandet in i ögonblickets improvisation, tills vi inte längre vet vad som är vad. Vi ställs inför en omöjlig detektivgåta som vi tvingas relatera till snarare än finna dess lösning.
Likt en hängiven katt med dolda motiv smyger sig Ultravisitor inpå en, i ena stunden charmant inbjudande, i nästa förrädiskt inlindad i rostig taggtråd. Till slut sitter man där, förförd och överkörd, baddandes sina blodiga hörselgångar med verkets avslutande spår. Och gillar läget.
Björn Berglund

The Crash
Melodrama
3/5
Warner

Finland har alltid varit lite isolerat musikmässigt, kanske för att mycket av deras lokala utbud är på det egna språket, vilket förstås diskvalificerar dem internationellt. De senaste åren har det väl lossnat lite, och det gör att världsmarknaden plötsligt ska ta del av finska varianter av diverse aktuella akter. The Crash är lite som en finsk blandning mellan The Ark och Eskobar. Välproducerade gitarrpoplåtar som riktar sig till de lite mer pretentiösa ungdomarna, samtidigt som deras låtar förstås siktar på topplistorna.
Nya skivan heter Melodrama och är en märklig historia jämfört med de tidigare skivor jag hört av dem. Med en uppenbar kärlek till 80-talets listpop men samtidigt en vilja att variera sig, ungefär som New Radicals eller Zoot Woman, så är nog The Crash ibland lite för bökiga för sitt eget, kommersiellt bästa. Visst, här finns uppenbara singlar. T ex exempel Still Alive , som låter som en Irene Cara-låt ur någon work-out-filmatisering från 1984 (välj vilken av dem du vill). Och på tal om det årtalet så kanske jag ska påpeka bandets aningen överambitiösa användning av fräsande keyboardsljud a la Van Halens Jump . Ta det som en ironisk gest och gå vidare är mitt råd.
Plötsligt fungerar inte min jämförelse med Eskobar längre. Kanske för att sångaren egentligen låter mer som Macy Gray än som den lena britpop-falsett som jag tyckte mig höra först. Kanske för att The Crash väljer att göra sina cd-booklet som en sagobok istället för att posera vid flygplan. Därmed inte sagt att The Crash vänder upp och ner på mitt liv. Tvärtom har jag svårt att bli särskild engagerad av den här skivan, trots att den bär på en del element jag gillar. Liksom i fallet The Ark känns det som en tidsfråga innan The Crash kommer ut ur
musikalgarderoben.
Roger Gunnarsson