Skivercensioner
Jens Lekman
When I said I wanted to be your dog
5/5
(Service/Border)
Om man tror på kärleken, hur ska man säga det i en sång? Det har gått inflation i kärlekstexterna, de är så standardiserade att Fame Factory-elever kan sätta ihop dem med vänstran. Det ska vara så, det finns en mall och med färdiga mallar så försvinner lekfullheten.
Jens Lekman är ett barn av Jonathan Richman och Magnetic Fields Stephin Merritt. Richman med sin spelade naivism, niominuterslåtar om hur glad han blir när glassbilen kommer, och Merritts lek med könsroller och överdrivna sentimentalism. Poser? Visst. Men poser som ger nya perspektiv. Allt man säger måste inte vara sant - det viktiga är att det skulle kunna vara sant. När Lekman i Youre the light (by which I travel into this and that) sjunger I used my one phone call to dedicate a song to you on the radio vet man att han inte har suttit i finkan egentligen (det gjorde inte Jonny Cash heller, men ingen verkar ha problem med hans trovärdighet). Det är genom att leka, genom spel och roller, som Lekman gör sitt berättande fräscht och sin tro på kärleken hoppingivande.
Lekman sjunger med en ironisk crooner-stil, tänk Claes-Göran Hederström i Det börjar verka kärlek banne mej. Också detta är en överdriven pose, men det är just det som gör den fräsch. Han gör sin musik genom att ta en enkel gitarrbaserad poplåt och sedan lägga lager på lager med samplingar över dem - lite stråkar här, oljefat där och trummor både här och där. Det finns en smakfullhet och ekonomi i utförandet och om något sticker ut så är det medvetet, a capella i Do you remember the riots och överdrivet blås i schlagerdängan You are the light
.
Den stora gåtan är hur en blott 23-årig göteborgare kan låta så gammal, verka så naiv, ha sådan kontroll över engelskan och kunna skriva sådana poplåtar. Det spelar mindre roll när jag gråter på bussen till A higher power eller under femminuters-nu-tar-vi-luft-pausen mitt i föreläsningen är tvungen att huka mig under bänken och lyssna en gång till. De kinesiska tjejerna tittar konstigt på mig.
Björn Gylling
Dialog Cet
Like Animals
3/5
(Carcrash Records)
Jönköpingska Dialog Cet har så länge jag känt till dem grenslat mellan engelsk shoegaze-noisepop och det som brukar benämnas postrock, men har samtidigt blandat sig så mycket med andra band i Jönköping att det funnits plats för överraskningar längs vägen. Den stora överraskningen på nya skivan Like animals är nog att det faktiskt stundtals är en riktig popskiva. Av skivans 19 spår är förstås inte alla Trackshits, men fem-sex stycken för tankarna till den där spretiga men ändå solklara popen som Elephant 6-kollektivet brukar bjuda på i sina ljusa stunder. Det är då Dialog Cet passar mig som bäst. Jag har lite för dåligt tålamod för att ta mig tid att förstå och älska bandets tempel av gitarreffekter och rundgångsorgier, men när man blandar sin behagligt aviga spelstil med låtar som faktiskt har vers och refräng är det riktigt bra.
Roger Gunnarsson
Zero 7
When It Falls
3/5
(Ultimate Dilemma/Warner)
För några år sedan hade jag nog skojat bort den här recensionen, och undrat vem som ska köpa Zero 7. Men sedan dess har tråkpopen fått en storstilad renässans i de svenska folkhemmet. Artister som Norah Jones och Dido har tagit över från mästarna Simply Red och Sade, och någonstans där tror jag det finns plats för Zero 7. I min bok behöver tråkpop inte tvunget vara ett skällsord. Det är bara musik som liksom inte riktigt har ambitionen att fånga dina sinnen, utan mer fyller på luften med musik ungefär på samma sätt som att torkade blommor kan lukta gott på toan. Förr var det tyst hemma i bostadsrätten i Vasastan, nu lyssnar vi på Zero 7, och det känns verkligen som ett lyft.
Zero 7 skriver låtar med konstiga, softa ackord och byter vokalist ibland för att det ska kännas ungefär som en No stress-skiva. När killen Mozez sjunger låter de lite om 80-talsbandet The Christians. När tjejerna sjunger låter det som referenserna ovan ungefär. Inte så dumt.
Roger Gunnarsson
Jorn
Out to Every Nation
3/5
(AFM Records)
Norrbaggen Jörn Lande är en protuberans som lyst allt starkare
på hårdrockhimlen på senare år. Millennium, Beyond Twilight, Company of Snakes, Yngwie Malmsteen, norska Ark och nu senast kraftmetallsensationen Masterplan är grupper/projekt som alla nyttjat Landes ultrastarka stämband under överskådligt förflutet. Samtidigt har han hållit sitt eget band Jorn vid liv i åtskilliga musikeruppsättningar.
Denna senaste inkarnation innehåller bland andra det svenska bidraget Magnus Rosén (bas) från Hammerfall.
Att Whitesnake-avläggarbandet Company of Snakes valde Jörn är hundra procent begripligt, eftersom Landes röst ofta är närmast identisk med David Coverdales. Hans musik är också oerhört rotad i Whitesnake/Deep Purple-jorden, men såväl röst som musik tar ut stickspåren ordentligt. Hårdrock och metal från fyra årtionden lyser igenom, och de progressiva/symfoniska inslagen är många. Ibland går Jörn vilse i sökandet efter de storslagna, svulstiga och svintunga uttrycken, men för det mesta skänker han oss en innerlig och sofistikerad hårdrock av ett nuförtiden alltför sällan skådat slag. Och hans röst är aldrig annat än superb.
Daniel Reichberg
Marit Bergman
Baby Dry Your Eye
2/5
(RCA/BMG)
Marit Bergman hade haft en större chans om jag inte tillbringat natten med Wilde; All bad poetry springs from genuine feeling kändes så starkt att jag sprang upp fem imorse för att skriva det med svart tusch över bröstet. Eller det kanske hon inte hade haft, Wilde bara formulerade vad som känns fel med Baby Dry Your Eye.
Det är personligt och personligt på fel sätt, klumpigt skrivet med det här är verkligen viktigt-knytningar. Det blir såpa av det: i detta avsnittet berättar Marit sina mörka hemligheter för den vackra Emil. Kommer han vara kvar när hon vaknar?
Fast då kommer jag ihåg hur hon stod längst fram på stora scenen på Emmaboda till synes blind för ölburkarna som haglade kring henne - hur hon sjöng för dem som älskade henne; jag påminns om att musik är annorlunda än poesi för musik kan ge liv åt gamla nötta fraser. Men det finns gränser. Musikaliskt så har inte så mycket förändrats sen debuten, det är kompetent indiepop som närmar sig radiopop (vad nu skillnaden är nuförtiden när Jens Lekman drar hem storkovan från STIM), allra bäst i småpunkiga singeln Adios Amigos, tillbakalutade Shame on Me och den enda av låtarna om killen som står ut: Place your Bets. Den sistnämnda skiljer sig då den har en mörkare ton; för en gångs skull tvivlar hon på att kärleken kommer rädda henne.
Det finns starka sidor med skivan, men den är för ojämn och topparna för få, Bergman har en potential som hon inte utnyttjat fullt ännu. Hon kan skriva pop, det bara knyter sig ibland. Låt oss hoppas att den energi och inlevelse hon har som liveartist kommer till sin rätt på skiva så småningom.
Björn Gylling
Promoe
The Long Distance Runner
3/5
(David vs Goliath/Burning Heart)
Looptroop innehar tveklöst en särställning som största svenska hiphopgruppen utanför landets gränser. Bara en sån sak att Promoes förra soloskiva Government Music var den enda svenska hiphop jag för två år sen kunde hitta i skivaffärerna kring rue Pierre Lescot i Paris säger en hel del. Looptroop och Promoes goda rykte är byggt av vettiga engelskspråkiga texter murade på en bastant grund av den omisskännlige Dj EmBees beats. Vid sidan av det klockrena titelspåret är EmBee förskjuten till periferin på The Long Distance Runner, detta
till förmån för producentteamet Break Mecanix och jamaicanska tongångar.
Delar av skivan är inspelad i Kingston vilket influerar skivan med varierat resultat. Bäst funkar Likkle Supm Supm där Promoe landar mitt emellan Aesop Rocks Skip Town och Canibus No Return medan Mah Grrrl är helt olyssningsbar, Ngozi-riddimet stinker och refrängen är inget annat än sjukt enerverande.
De mer ortodoxt hiphopiga låtarna är överlag bättre även om även de skiftar i kvalitet. Till singeln These Walls Dont Lie langar Dj Large upp ett partybeat på samma sampling som The Alchemist använde till Big Puns Mamma, och Promoe gör det till ett graffiti-anthem till minne av målare som dött i tjänsten, överkörda av pendeltåg.
Promoe kan sin Orwell och Schlosser, har vegankostcirkeln ristad i hjärnbarken och sin kreativa ansiktsbehåring likt en 021-områdets Simpson. Han tvekar inte att nedkalla rättmätig helveteseld från skyn över Irakkriget, snabbmatsindustrin, snedfördelningen av världens resurser och R. Kelly. Samtidigt som han vässat sin leverans och sitt textskrivande från en vilt slående slugger till en mer precist fäktande och faktiskt sympatisk musketör, hade ett par spår kunnat lyftas bort och andra filats till för ett mer helgjutet album. Att gnälla om sådant gör dock bara mig förtjänt av att, likt de som dissar gästande Ward 21, köras över med en Honda Accord.
Björn Berglund
