Skivrecensioner

Magnetic Fields
i
4/5
(Warner)

När gamla Benno-redaktören Stefan Zachrisson skulle beskriva Stephin Merritts musik på P3 Pop härförleden var hans första impuls tystnad - det är denna reaktion ni lär stöta på hos de flesta som fördjupat sig i världen runt Magnetic Fields (Future Bible Heroes och The 6ths tillhör samma familj) om ni sätter dem i samma situation: stum beundran. Så även hos mig - det bästa jag kan säga är: lyssna, varsamt, försiktigt. Du kommer inte bli besviken. Stefan (och även jag) tog sitt förnuft till fånga eftersom det hade pratats för lite om Magnetic Fields.
I grund och botten så gör Stephin Merritt pastischer på den populärmusik han älskar från 1900-talet - Abba, Beach Boys, Phil Spector, Bacharach/David och massa gamla jazzstandards och schlager från den första hälften av förra århundradet som jag inte har någon vidare koll på, typ Berlin och Gershwin. Till detta bygger han ihop texter med samma språk som används oändligt många gånger tidigare om det där ämnet, ni vet - kärlek. Det som gör Merritt unik är att han inte försöker gömma sig bakom några sorts konventioner om att musiktexter måste vara självupplevda för att vara äkta - eller ens ett begrepp som äkta. Ofta sjunger kvinnor texter ur manligt perspektiv och vice versa och situationerna beskrivna är alldeles för överdrivna för att vara självupplevda. Han norpar även något så förbjudet som sentimentalism och överdriver det. Karikatyrer av kärlek - och detta i en nattsvart tillvaro It’s all black and white, without the white (Infinitely late at night). Kärlek är ingen vidare räddare i nöden heller, som mest positiv kan man se han i If there’s such a thing as love vilken fortsätter lets play it. Om det mot förmodan skulle finnas kärlek, alltså. I grund och botten tacklar han problemet att vi inte längre tror på kärlek - det kommer inte lösa våra problem och om vi skulle hitta det går det snett. Han skriver kärlekslåtar för cyniker, för oss som inte vågar längre. För oss som de kärlekslåtar som finns känns skapade efter mallar och ett hån med sin glättighet och sin naiva tro, hur de låtsas att säga något äkta när de uppenbart bara är en idisslad uppstötning. Genom att vrida ut och in på mallen ger Stephin Merritt oss möjlighet att i all överdriven sörja, i alla stulna rim upptäcka det. Hoppet.
i är uppföljaren till monumentala 69 Lovesongs som är den skiva jag skulle rekommendera först av alla skivor till vem som helst, den är inte lika spretig som föregångaren; den innehåller bara 14 låtar och hålls ihop av att det bara är Stephin som sjunger. Grunden är Stephins mörka vibrato och hans ukulele. Cello, och diverse udda instrument blandas in när bandet pastischar sig genom music hall, operett, mörk synthpop och gud vet vad. Stilkasten är ännu ett sätt för Stephin att manifestera sin lekfullhet och visar att det som gör att skivor hänger ihop inte är stil utan idén, de känns därför inte krystade, som t ex Franz Ferdinands jämförelsevis ganska fega hopp mellan New wave-igt styltsväng och skottepop.
Och så finns de där. De där perfekta melankoliska poplåtarna, denna gången I looked all over town och avslutande It’s only time. Lessna, men med hopp. Anledning till att jag inte ger en femma förresten är att femmor är för skivor som är bländverk. Konst måste ha sina skönhetsfläckar, femmor tröttnar man på.
Björn Gylling

Ayreon
The Human Equation
4/5
(InsideOut/Border)

Jag är pretentiös, jag är överambitiös, och jag är stolt över det. Så sade Arjen Lucassen när jag intervjuade honom häromsistens. Uppfriskande ord efter ett kvartssekel av janterockhistoria. Uppfriskande också med en person besittande enorma fingerfärdigheter som musikskapare och modet att blanda hejvilt mellan stilarna, med långfingret uppsträckt åt alla renhetens och enkelhetens inkvisitorer.
Den här gången återvänder Arjens alter ego Ayreon från tidigare rockoperors rymdfärder, och berättar en historia som huvudsakligen utspelar sig i sinnena hos en man som ligger i koma efter en trafikolycka. Sångarlistan är ett halvt vem är vem bland moderna hårda och progressiva rockare, eller vad sägs om James LaBrie (Dream Theater) som jag, Heather Findlay (Mostly Autumn) som kärlek och den excentriske mångsysslaren Devin Townsend i rollen som vrede? Sverige visar upp sig i skepnad av Mikael Åkerfeldt (Opeth, rädsla) och Magnus Ekwall (The Quill, stolthet), medan Arjen själv gör rollen som bästisen som vakar vid sjukbädden.
En intrikat och mångfacetterad historia inramad av ytterst levande, kraftfulla och ljuvligt melodiska rockblommor plockade ur otaliga genrer. Som mest infångad blir jag av Day Sixteen: Loser, en stentung folkvisa med dödsgrowls av Devin Tonwnsend och sjövilt orgelsolo av gamle Uriah Heep-legenden Ken Hensley. Ifall du hatar rock och/eller är en fegis är detta inget för dig. I annat fall…
Daniel Reichberg

cLOUDDEAD
Ten
3/5
(Big dada)

När hiphopen ännu befann sig i sin linda, på blockpartajen i Bronx under sjuttiotalet, grinade ingen om någon mixade sin funk och disco med lite svettig rock. Numera är hiphop och rock sedan länge färdigstöpta former och inga verkar intresserade av att föra de samman, inga förutom cLOUDDEAD och några av deras kumpaner. Skillnaden är att folk nuförtiden drar öronen åt sig så fort cLOUDDEAD ens närmar sig Residents, Stars of the Lid eller annan alternativrock i syfte att vidga hiphop-begreppet. Kalla det skygglappar eller vad du vill, faktum är att gruppen inte bara verkar i en anrik hiphop-tradition, de är också komplett missförstådda.
Ten är som en dåligt inställd tevekanal, ett skakat flöde av apart brus med oaser av tillfällig klarhet däremellan. Ett skevt potpurri av löst sammanhängande rytmsekvenser expanderar tillsammans med textflisor från surrealistiska vardagshändelser under hot av totalt sönderfall. De enda sammanhållande krafterna är Why?:s patenterat naiva ackordföljder som agerar fyrtorn för Odd Nosdams sonora virrvarr.
Sedan den självbetitlade samlingen från 2001 har cLOUDDEAD:s musik gått från en droneaktigt pulserande massa till att nu mer framstå som en fragmentarisk triptyk målad från en tredelad palett av tre individuella musiker. På gott och ont.
All den fantastiska musik som de skriver var och en för sig tillåts göra finfina avtryck. Man nickar igenkännande åt de upphackade röstdubbleringarna à la Why?:s sidoprojekt Hymies Basement, mycket av det groteska ordmåleriet är som hämtat från Doseones grupp Themselves skiva The No Music och de märkliga samplingarna och den genomsyrande psykiska ohälsan är av bästa Odd Nosdamska märke.
Ovanstående avtryck sker emellertid då och då på bekostnad av en svunnen gemensam magi även om Ten oftast är bländande, som i The Velvet Ant och Dead Dogs Two. Den stundvis bristande fokuseringen gör att resultatet inte alltid är mer än summan av delarna, något som förmodligen beror på att cLOUDDEAD inte varit medlemmarnas högsta prioritering de senaste åren. Detta hindrar likväl inte albumet från att vara ett briljant tidsdokument av en samtid på väg mot det totala kaoset.
Björn Berglund

Fennesz
Venice
4/5
(Touch Records)

Att undersöka ett instruments begränsningar kan i lika hög grad innebära enerverande effektsökeri som det kan öppna världar tidigare inte kända för mänskligheten. Christian Fennesz behandling av gitarren, denna milt sagt traditionstyngda rockinstitution, tillhör definitivt den senare kategorin.
Venice spränger inom loppet av ynka femtio minuter de flesta av gitarrens konventionella ramar och det dröjer ända till spår fyra innan vi hamnar på vår invanda sida av igenkänningshorisonten. Annars pendlar ljudbilden från ljuva harmonier söndervridna till ett dovt frasande, till hotfullt frätande men ändå förhållandevis mild och barntillåten noise. Det är inte bara ohyggligt snyggt, genomarbetat och välkomponerat, det är även ständigt på rätt sida storvulenheten och smetigheten.
Som lyssnare lämnas vi aldrig helt åt vår tolknings öde. Alltifrån Jon Wozencrofts undersköna omslag med två öde ekor i lugnt vatten till låttitlarna och de små interludium som knyter samman skivans fyra övergripande teman, är nycklar in till Venice inre väsen. Element av lekfull överraskning presenteras också; den från ingenstans komna loopade sången i The Other Face, plötsliga shoegaze-partier och gästande David Sylvains pratsjungna poem för att nämna några.
I dessa två senare exempel förankrar Fennesz Venice i övrig populärmusik samtidigt som de också är de mest tongivande delarna av albumet. Circassian låter som Kevin Shields från My Bloody Valentines allra våtaste dröm, ackorden är sjunkna bråddjupt långt ner i ljudbilden under ett skimrande täcke av underbart oljud, som en Loveless släpad till de mest avlägsna av territorier. David Sylvains dikt Transit skänker skivan ett urbanromantiskt stråk av europeisk storstad genom sina dystopiska tankar om kontinenten, framfilosoferade ur loungebarens sista cigg. Den är dessutom skivans enda uttalade text, lika signifikant i sig själv som för helhetsintrycket av Venice. Ett intryck som förstås är smått fantastiskt.
Björn Berglund

Baskervilles
Baskervilles
4/5
(Secret Crush/Delicious Goldfish Distribution)

Det finns så mycket sådan här pop. Smart pop av män med osunt stora skivsamlingar och de perfekta referenspunkterna, fast som kanske inte alltid har den där känslan i sin musik som förebilderna har. Jag skulle nog vilja påstå att skivsamlarpopen är den svåraste genren när det gäller att skilja agnarna från vetet.
Baskervilles väg till mitt hjärta går via texterna. I stället för att vända och vrida på Beatles-titlar skriver den här New York-kvartetten små vardagshistorier om just ingenting alls, fast ändå om detaljerna som gör att man lyssnar vidare, känner sig angelägen och vill höra hur det går. Musikaliskt är Belle Sebastian en bra referens om man vill göra det enkelt för sig, men det som är sött och sprött hos skottarna är här mera rakt på och - för att använda ett kanske lite för vitt begrepp - pop. Det här är deras debutskiva, och man har lyckats ragga upp gamle jangelpopmästaren Mitch Easter som producent, och bitvis påminner Baskervilles ganska mycket om Easters tidiga REM-produktioner. Det är snyggt och välfyllt, men ändå behagligt oslipat och på sina ställen lika vingligt som Belle Sebastians tidiga skivor.
Bandets berättarteknik påminner om en annan skotte, Al Stewart, som gjorde mästerlig anekdotspop på sena sextiotalet, och vill man plocka fram en mer nutida referens så är Don Lennon inte så långt borta. Eller kanske rentav svenska David Shutrick. Det är små historier som om kompisen som flyttar från stan som man vet att man inte kommer orka hålla kontakten med fast ändå saknar. Om den där invigningsfesten som man står i kvalet om man ska orka gå på. Om en helt vanlig eftermiddag på en gratiskonsert i en park.
Detta tillsammans med de fina melodierna gör Baskervilles till en pärla i ett ganska oinspirerat hav av amerikansk pop. Upptäck den du med
Roger Gunnarsson