Skivrecensioner
The Search
The Search
(The Search)
3/5
Jag har förstått det som att det finns en viss lokal hype över Uppsalabandet The Search. Det är lätt att förstå. Snarare borde bandet vara en riksangelägenhet (här kan ni lägga in ett meh ? om det faktiskt är så att de redan har ett nationellt rykte utan att jag har snappat upp det). The Search är nämligen som gjorda för listorna 2004. Låt mig förklara. Runt 1984 fanns det i England en genre av dels semigotiska alternativpopband med rötterna i postpunken. Echo The Bunnymen och Psychedelic Furs är exempel i på band. Samtidigt fanns det någon slags sofistikerad, romantisk lyxpop som snarare var en förlängning av syntpopen, men som inte heller hade något direkt emot att slänga in ett saxofonsolo när orden tog slut. Fiction Factory och Colourfield är två exempel. Ungefär tio år senare blommade britpopen på Europas topplistor. Som någon slags undergenre dök det upp ett antal band som var aningen mer gotiska och pretentiösa än Union Jack-banden. Exempel på band är Strangelove och Whipping Boy.
Ingen av de här tre genrerna slog stort i Sverige, med undantag för enstaka låtar, men i England var det topp-tio-placeringar för många av dem. Sedan dess har mycket hänt. Till exempel så har den alternativa musiken börjat sälja bra i Sverige, och till och med toppa listorna lite då och då. Det kunde aldrig hänt på 80-talet. The Search låter ungefär som en blandning av genrerna jag redovisar här ovan, och när de lite mer kommersiella banden i den här genren (Weeping Willows, Eskobar osv) toppar försäljningslistorna så borde The Search kunna nå ut till minst hälften av den publiken.
Så klart handlar det om budget. The Search har spelat in sin skiva själv, gjort ett fint omslag, fixat sina spelningar själv och utan en större promotionmaskin är det svårt att nå längre än att just få de fans som orkar leta bakom ytan. Idag, med Internet och indiefestivaler, är det förstås lättare än förr, men jag hoppas på något sätt att The Search blir ett band det pratas om även på högre nivå 2004. Anledningen är såklart låtarna. Det är smarta och bra melodier, och även om produktionen och spelandet ibland kanske är lite väl mycket autentiskt 80-tal , så gillar jag det verkligen. Bästa låten är Through the walls of ice som rör sig rätt nära just den där syntpopfalangen av sofistopopen som jag nämnde innan. Jag gillar sångaren Razmig Tekeyans djupa röst, men även när keyboardissan Tina Bergström sjunger.
Den hittiga Love Shock är inte direkt på mils avstånd från det som Melody Club gör (finns det inte till och med en låt med dem som heter något liknande?), men The Search förhåller sig till Melody Club på samma sätt som Strangelove förhöll sig till Suede i mitten av 90-talet. Suede skrev hitsen och fick den stora publiken medan Strangelove gjorde aningen svårare låtar, var aningen ledsnare och poserade (om än marginellt) mindre än sina topplistekusiner.
Och det är väl kanske just det här ångest-ledsna som tyvärr gör att jag tappar orken efter ungefär halva skivan, hur bra och smarta låtarna än må vara. Man behöver en paus för att kunna ta in de ganska bökiga texterna. Kanske hade en EP varit lämpligare just för mig. En EP hade utan tvekan fått en fyra. Nu är det lite på gränsen.
Roger Gunnarsson
Fibes, Oh Fibes
Still Fresh
(Pluxemburg/Playground)
2/5
Tycker du att musik var bättre förr? Att hetero är normalt? Att musik är viktigare än text? Att det är roligt att japaner inte kan säga r? Att äldre män som inte får uppmärksamhet av sina dubbelarbetande fruar kan vara lite otrogna sådär utan att skämmas? Att de två senaste frågorna verkar vara en bra bas till en film? Att tjejer helt enkelt inte gör lika bra musik? Att High Fidelity förklarar varför det är synd om oss män? Då har vi den perfekta skivan till dig Fibes, Oh Fibes är sex goa gubbar som gör musik på samma härliga ärliga rättframma sätt som en annan göteborgare säljer dammsugarmunsycken och vaskrensare på tv-shop.
Det svänger maffigt när de försöker låta precis som när Van Morrisson blandade soul med pop/rock på 70-talet (tänk Brown Eyed Girl, fast tråkigt). Det roligaste jag hade med denna skiva var att skratta åt deras försök att göra autentiska texter på ett språk de inte behärskar och en gång började skivan hacka och det lät lite som Daft Punk.
Annars vet jag inte vad jag ska ha den till riktigt. Jag kan inte ge bort den till pappa, han tyckte det var lite mossigt.
Björn Gylling
Marillion
Marbles
(Intact/Playground)
4/5
I lyxversionen av denna cd står minst en Uppsalabo nämnd vid namn (han heter förresten Anders). Varför? Jo, för att han är en av 15 000 personer runt jorden som inte tvekat en sekund att beställa och pröjsa för skivan innan den ens börjat spelas in I dessa dagar, då de stora bolagen tappat intresset för kvalitetsrock, måste nya vägar prövas, och på köpet har band som Marillion fått fullständig konstnärlig frihet.
Nu behöver inga fans gå och oroa sig för pengarna i sjön, för Marillion låter precis så som fansen vill ha dem. Drama, melodi, bombasm, emotion. Fast kanske lite mer av varje på Marbles.
Jag gjorde en intervju med snubbarna nyligen, där de påstod sig vara progressiva på riktigt, men denna bit plast är så fylld med Pink Floyd, Beatles och 67-83-landskap att jag ställer mig tvekande. Musiken är emellertid motsatsen till dålig och trist, så jag kan med glädje slänga ut säsongens sista fyra till ett gripande och njutbart stycke musik.
Daniel Reichberg
Moder Jords Massiva
Från Luften
(Flora Fauna)
4/5
Att på ett sammanhållet sätt täcka in ett spektrum från söt glitchanstruken pop till duggregnig Morcheeba-house via finskspråkig dancehall och mekanisk rap är inget man gör i en handvändning. När en sådan genre-mash up dessutom ska vrängas in på ett enda album som ämnar sätta punkt för en trilogi med naturfilosofiskt tema, framstår en gordisk knut som skrattretande lättlöst vid en jämförelse. Naturligtvis lyckas det spretande kollektivet Moder Jords Massiva ro ovanstående projekt i hamn, framför allt med hjälp av en förkärlek till två minsta gemensamma nämnare: dubbiga basgångar och kallt skurna synthljud
Allting är därtill sällsynt snyggt paketerat. Kärvänligt tecknade djur går lösa på varandra i en blodig massaker inuti konvolutet, alldeles intill själva cd-skivans himmelsblå botten med förbiflygande flyttfåglar. Omslaget är i sanning brilliant och väl anpassat skivans titel. Moder Jords Massiva har i detta avseende lyckats hart när perfekt. Temat med elementlära verkar däremot mer som fingervisning och något för medlemmarna att inspireras av än som strama koncepttyglar. En låt är en hyllning till maskrosvin, en annan är trött på världsläget medan en tredje rör en nyligen avslutad relation och sammantaget blir det möjligen en aning tematiskt luddigt samtidigt som detta inte stör nämnvärt.
Bäst lyckas Från Luften i den korta duetten Something Darker med beats av Uppsalabördige Fnojan, där den ständigt närvarande auran av sympatiskhet kring Moder Jords Massiva är som allra mest smittsam. Att missta detta det sympatiska för frånvaro av attityd och svärta är dock en grov underskattning. Kollektivets största egenskap är snarare en osviklig fingertoppskänsla för att fläta ett lagom bräckligt hölje av missmod kring en slagen kärna av angelägen närvaro.
Sätter men dessutom svensk electronicas överstepräst Andreas Tilliander bakom mastringspakarna för ett sånt projekt, minimerar man chanserna till misslyckande på effektivast tänkbara sätt.
Björn Berglund
Scorpions
Unbreakable
(BMG)
3/5
Jag blev inte alltför upphetsad när Hannovers största söner (OK, en amerikan och en polack nuförtiden) aviserade sitt återtåg till 80-talet. Var det inte just detta man försökte med på Face the Heat och Pure Instinct, med tvivelaktigt resultat?
Skepticismen visar sig befogad. Unbreakable börjar visserligen starkt med New Generation och Love Em Or Leave Em, två av Scorpions mest melodiskt och kraftfullt övertygande låtar på åratal. Men sen blir det bergochdalbana mellan det ofokuserade bottennappet Borderline, över oförarglig poprock (My City My Town) och 60-talsnostalgi (Remember the Good Times) till rockers i bästa skorpiontradition (Blood Too Hot är utan tvivel magnifik). Starkast av allt är balladerna; den hjärtskärande Maybe I Maybe You kommer att bli klassiker.
Detta är inte alls någon dålig skiva, men uppe i samma klass som Taken By Force eller Love at First Sting befinner den sig då rakt inte. Snarare är det förra skivan, sorgligt underskattade Eye II Eye, som är dess klassbroder.
Daniel Reichberg
The Streets
A Grand Dont Come For Free
(Pure Groove/Warner)
1/5
En singel med speedad återvinning av Bowies gamla Jean Genie-riff senare, är förfjolårets MJ Cole (i bemärkelsen ohemult hyllad dagslända): Mike Skinner och hans The Streets, tillbaka. Lika trendängsligt arrogant som förr men med skillnaden att nyhetens behag fullständigt blåst bort och ersatts av innehållslösa trivialiteter på samtliga plan.
För det första gräver The Streets sin egen grav i och med förstasingeln Fit But You Know It och dess beskrivning av hur irriterande det är med folk som vet och beter sig efter hur snygga de är. Vänder man resonemanget mot Skinner själv har man en rätt klockren demaskering. Han är exakt hur medveten som helst om sin egen kredibilitet, vilket verkar ha stigit honom åt huvudet så till den grad att han tror det finns ett allmänintresse i att höra om hur det går till när han hyr DVD, tippar eller lämnar in teven på lagning. Och det är klart, när stimulus består av lösa kvinnoaffärer i e:at tillstånd på klubben varvat med vedrökning framför teven, är det inte konstigt att resultatet av den kreativa processen blir vansinnigt torftigt.
Som grädde på det berömda moset lyckas gästande Leo Ihenacho spä på fördomen att en skolad soulsångare kan sjunga rakt ur telefonkatalogen med total inlevelse när han wailar som besatt om att the ashtray niiiids emptyiing. Det är antingen en metafor (och i så fall en av ytterligt få på albumet) som jag djupt missförstått, alternativt bara löjeväckande fjantigt.
Dock är det i det musikaliska som de största bristerna avslöjar sig. A Grand Dont Come For Free är oförsvarligt händelselös och genomgående dåligt genomarbetad. Skinner verkar mest ha lekt sig fram till första bästa ackordföljd som låtit hyfsad, lagt på uppstyckade trummor och någon övrig instrumentering, för att sedan starta och stoppa bland kanalerna för att urskilja låtpartier från varandra. Sånt kan möjligen accepteras någon enstaka gång men i längden blir det till en lika praktisk livlina för kompositören som till monoton enfald för lyssnaren.
Mike Skinner har ynkligt lite att säga och han säger det dåligt.
Björn Berglund
The Light Bulb Project
Go
(Low Ride/Border)
3/5
Låt det inte rimma på disco, tänkte jag; San Francisco, singelsläppet, låter fantastiskt. Synthtoner faller som regndroppar och en lurig ackordföljd. Låt oss placera tLBP mellan The Knife och Paris. Fast de är elegantare och finurligare. Tyvärr rimmade det med disco. De tre rösterna är svaga och smälter ihop, ingen vågar stå ut. Låtarna är för långa. Det var synd på så rara ärtor tänkte jag när Joystick drar igång. Allt faller på plats, rösterna är urskiljbara och starka och ren pop i refrängen: I will be your computer girl; if you will be my joystick, boy.
Björn Gylling
