Skivrecensioner

Mokira
FFT POP
(Cubicfabric/dotshop.se)
4/5

Andreas Tilliander
World Industries
(Pluxemburg)
2/5

Ända sedan Mokira-släppet Sueismine med fragmenten av The Smiths-texter har Andreas Tilliander strött ut nycklar till sitt musikintresses historik via sina låttitlar. Oftast stannar det vid rena referenser, sällan eller aldrig har nycklarna passande lås med lika passande dörrar in till musiken, det är måhända ordleken an sich vi ska ta fasta på. Så är åtminstone fallet med Tillianders två senaste album.
Förutom den gemensamma upphovsmakaren är det enda som förenar FFT POP och World Industries blinkningar till bodysynthgudarna Nitzer Ebb. Låttiteln This Total Age från FFT POP är en parafras på Nitzers debutalbum That Total Age och samma skivas Let Beauty Loose har fått låna namn till öppningsspåret Let Booty Loose på World Industries. Utöver det finns inga förenande element. Överhuvudtaget.
World Industries är ett tveksamt försök att göra techhouse medan FFT POP å sin sida är så skir som bara electronica kan bli. I housens kungadöme är Tilliander ännu bara en talangfull novis, på hemmaplan i electronicans dito regerar han obehindrat vidare.
FFT POP är porös, nästan flyktig. Kantstötta ljud singlar fjäderlikt ned genom ljudbilden. Det är besinningslöst vackert; det släpande dystra som bitvis tyngde ner Sueismine har spätts ut och lättats upp utan att för den skull gjort avkall på kravet på ens totala uppmärksamhet för maximal behållning.
På World Industries är det oftare tvärtom, ljuden känns aningen daterade och tvungna. Undantagsvis nås förvisso ett djup som inte står vilket klassiskt Force Tracks-släpp som helst långt efter, kruxet är att det inte verkar ha varit högsta prioritet att, så att säga, gå på djupet.
Därför är det antagligen mest för att jag inte är överens med Tillianders intentioner som jag tycker att Selfcontained är det bästa spåret på en bara hyfsad skiva. Den är som house är när den är som bäst: imaginärt fastnitad mitt emellan öronen på väg hem i taxi i en storstad som vaknar. Lika sensibel som elektronisk. Lika kylslagen som elegant.
Björn Berglund

Anders Widmark
Hymn
(Universal Music)
5/5

Gränslös nyfikenhet som leder bortom konventionella musikaliska ramar är ju någonting som har präglat pianisten, arrangören och kompositören Anders Widmark i dennes explorativa möten med olika musikaliska världar under årens lopp. Med intresse har jag alltsedan 1980-talet, då jag medverkade i olika ensembler under ledning av Widmark, följt hans karriär och tagit del av hans musikaliska visioner och tankar. Med backspegeln i handen slås jag av den fingertoppskänslighet, personlighet och musikaliska sensibilitet som i ett tidigt skede har kommit till uttryck i urvalet av musikaliskt material att tolka och improvisera kring.
En sökande nerv med kvalitativa förtecken omgärdar, i mitt tycke, Anders Widmarks produktion. Vissa frön har inkuberats och prövats tentativt för att många år sedan blomma ut och differentieras till välklingande musikaliska organismer av mästerverksliknande karaktär. Jag har t ex i åtanke tidiga, fragmentariska tolkningar i början av 1980-talet av George Bizets berömda operaverk Carmen som 2000 resulterade i det fullödiga och av pressen hyllade albumet Anders Widmark - Carmen. Anders har härigenom visat prov på att i egenskap av musikalisk entreprenör, med både stor talang och unik förmåga, kunna omsätta vision till handling och lyckas nå fram till sina högt ställda artistiska och estetiska mål.
Ett annat framgångsrikt och visionärt projekt över tid, med bejakande av såväl barndomsrötter och därifrån emanerande musikaliska nyfikenhet på den skatt av psalmer och hymner som uppdagats av Widmark i vuxen ålder, är albumet Anders Widmark Trio - Psalmer (Hymner) från 1997. Efter avslutat projekt blickade Anders ånyo framåt, signalerande en önskan om att utforska denna typ av musikaliskt material vidare, men nu som solopianist. Och 2004 har detta resulterat i albumet Hymn som ytterligare bidrar till att befästa Widmarks bredd och profil som banbrytande improvisationsmusiker. Han fortsätter att gå från klarhet till klarhet.
Gång efter annan brukar Anders Widmark även bli jämförd med pianisten Jan Johansson i kraft av dennes personliga tolkningar av bl a svensk folkmusik i jazzton, allra helst när kontrastverkan mellan klang och tystnad kommer i blickpunkten. Till saken hör dock att Anders, enligt egen utsago, sent började lyssna in sig på just denna pianist, och att andra influenser (bl a den udda pianisten Richard Twardzik) har gjort sig mer gällande vad gäller artikulation av fraser och jazzimprovisation (förutom jazzsoulpianister som t ex Mose Allison och Ramsey Lewis).
Jag rekommenderar Hymn mycket varmt till lyssnaren. Vi får ta del av idel aforismer i form av klart uttalade musikaliska tankar i det lilla formatet. Spännvidden mellan meditativa, klangbaserade uttryck och spänstigt rytmiserade vändningar är slående när man jämför olika versioner av samma hymn (t ex Din nåd står vakt omkring mitt hus). Genomarbetade arrangemang, med ytterst smakfulla och djupa rörelser i basregistret i kontrast till motrörelser i diskantregistret (t ex Vakna upp) blandas med fantasior där Anders tar ut svängarna ordentligt (bl a i jazzvalstappning). Albumet erbjuder en möjlighet till att möta och uppleva det gamla, välkända i ljuset av det nya och spännande - och just däri ligger Anders oerhörda styrka i förmågan att känna av hur man skapar dessa synteser.
En tanke som avslutningsvis slår mig är att Anders även kanske kommer att lockas till att suga ännu längre på en del av de improvisationer som presenteras på albumet, och att detta kanske låter sig göras framför allt i en publik situation.
Det finns nämligen många spännande trådar och uppslag som i en koherent anda skulle förtjäna ännu mer svängrum.
Peter Reinholdsson

REM
Around the sun
(Warner)
2/4

REM har numera uppnått den aktningsvärda ålder då ett band kan luta sig tillbaka, vara ett världsband, fylla arenor, ge ut lite greatest hits-samlingar och kanske lalla fram något nytt album då och då för att hålla sig aktuella.
Nya skivan Around the sun har ett väldigt ospännande omslag. Som en reklam för ett flygbolag ungefär. Kanske kläcktes idén i någon think tank eller i konferensrum på just en flygplats. Kanske presenterade Michael Stipe sina nya texter på overhead inför en nickande samling skivbolagsfolk. Jag vet inte, men är lite rädd att REM har tagit sista steget och blivit U2.
Det här albumet biter inte på mig. Jag gillar singeln Leaving New York för att den är så där otydlig i sitt budskap som bara en kärlekssång av REM kan vara. Den får mig att tänka på ett av bandets finaste ögonblick, 1992 års Automatic For The People . Redan då fanns de stora, pretentiösa gesterna och den nästan provocerande gnälligheten, fast ändå med en samling låtar som gjorde att alla små skavanker plötsligt inte syntes.
År 2004 låter REM ungefär likadant, men känns ungefär lika inspirerade som Paul McCartney gör nuförtiden. Albumet puttrar på utan att vara direkt dåligt, men samtidigt utan de där melodierna som gjorde dem till vad de är idag.
Roger Gunnarsson

Pain of Salvation
Be
(Insideout/Border)
4/5

Han har kallats den nye Robert Fripp och proggrockens nye härförare, Eskilstunas störste son (sorry Kent ) och numera via sin heltidsanställning hos Flower Kings Uppsalaanknutne Daniel Gildenlöw. Superlativernas legitimitet ska jag inte yttra mig om, men ingen kan förneka Daniels briljans i fråga om att bygga upp tunga koncept, som handlar om… ja, vad fasen handlar det om? Cd-häftet ger vid handen att Gildenlöw konstruerat nån variant av sociopolitiskt teorem, vilket om man lyssnar på cd:n innefattar uppräkningar av antalet människor på Jorden från år 10 000 före Kristus till idag, såväl som avsevärt mer jordnära skådespel i amerikanska bilar. Vidare räknar mannen upp närmare 90 ( ) böcker som inspirerat till Be, och om du tycker det låter rörigt har du min fulla förståelse. Dessbättre innehåller skivan så mycket enastående musik att man vill lyssna igen och igen, så en dag kanske alltihop lossnar
Nämnda folkräkning sker till tonerna av metalinstrumentalen Deus Nova, Imago är modern, medryckande folkmusik, Nauticus låter som något slavarna i amerikanska södern kunde ha sjungit om de haft 04-teknik till hands, Dea Pecuniae är gospelmetall som jag aldrig hört den förut, och när jag spelade skivan hos föräldrarna, upprepade morsan att jäklar vad de har snott från ’Jesus Christ Superstar’ .
Reguljära vers/refränglåtar är rätt så tunnsådda. I stället skapar Gildenlöw landskap av musik, prat och väl valda ljudeffekter, vilket gör Pain of Salvation till en sorts mer metalliskt Pink Floyd, och … ja, det känns som Daniel nästan är framme i Gilmour/
Waterslandet. Icke att förglömma, så har karln ett fantastiskt band som förverkligar visionerna, och till på köpet tio stråkar och blåsare, och voila - ett modernt storverk tar skepnad.
Någon dag kanske man fått grepp om Be, men upptäcktsresan lär blir lång och intrycksfull. Dessutom vore det väl trist om jag hade kunnat förklara hela rasket redan nu? Ta er an Be, låt ljudintrycken bearbeta hjärta och hjärna, ta en funderare, så kanske vi kan förklara plattan för varandra om ett år eller två
Daniel Reichberg