SKIVRECENSIONER

Annie
Anniemal
(679/Warner)
4/5

Jag älskar musik som inte hymlar med att den är kommersiell. Det är så uppfriskande jämfört med de band som säljer mest (och därav, rent logiskt, borde vara mest kommersiella) - U2, Metallica, Red Hot Chili Peppers - som pratar om integritet och räddar regnskogar och stämmer napstrar och har konstnärliga ambitioner. Det är inget som hindrar att man har konstnärliga ambitioner inom en kommersiell kontext, det är snarare svårt att ha det utanför en sådan, och om man erkänner dessa ramar så kan man leka med dem i stället för att låtsasslåss mot väderkvarnar.
Anniemal genomsyras av denna lekfullhet. Det är Chic, tidiga Madonna, sena Kylie, riktigt poppig r’n’b, Thriller, Stardust och texter om bubbelgum, flirtar och dans, allt smart ihopkomponerat till en kommersiell pop-motsvarighet till vad Justin Timberlake gjorde med modern soul, r’n’b och hiphop (eller för oss popkosmopoliter: Kahimi Karie med lounge-core). Det ironiska är att den smakfullhet och intelligens med vilken de bästa bitarna ur kakan plockats förmodligen är det som gör att Annie inte kommer bli hela världens Kylie i stället för bara Norges. Hon är för smart, eller för dum för att framstå som något annat än för smart.
Björn Gylling

Ingenting duger
(Labrador/Border)
2/5

Det är något komiskt med att döpa sitt band till något inom klamrar. När jag ser klamrar utan annan betydelse än kosmetisk tänker jag på någon kommunal gratistidning från 2001 gjord av en reklambyrå på landsbygden. Den skulle kunna hela .
Det är tråkigt att musik dateras. Man önskar ju verkligen att all musik man någonsin älskat ska behålla sin gnista och betydelse livet ut, men tyvärr är det inte så. Stockholmsbandet kanske prövar ett nytt grepp med att redan från början känns hopplöst daterade. Ungefär som en sån där sockerkaka på Lidl som håller i tio år och aldrig någonsin smakar bra. Här sjungs det om att vara liten i storstaden, att rumla och hur det rumlats genom åren. Den stora skillnaden mellan och Lars Winnerbäck, Peggy Lejonhjärta och Hovet är att dessa rumlar i någon slags Bellman-värld medan snarare befinner sig i det sena 1990-talet när klamrarna krigade med @ i logotyper.
Precis som med Peggy Lejonhjärta häromveckan så finns det såklart ljusglimtar. I sina bästa stunder gör bra vardagspop i samma skola som David Shutrick och Ulf Stureson. Dessutom gillar jag faktiskt deras Kent-version av Towa Carsons fantastiska Alla har glömt , men annars har jag svårt att hitta en funktion för i mitt liv. Men om du känner dig intresserad av att höra lite om hur fulla några 25-åriga killar varit i sitt liv, så är det här skivan för dig.
Roger Gunnarsson

Melpo Mene
Holes
(Imperial)
2/5

Lilla skivbolaget Imperial fick en rivstart och lyckades att få upp en av sina första skivor, den med José Gonzales, på topplistorna i vintras. Sedan dess har man släpat sig fram i lanseringen av det som ska bli nästa stjärna i samma fåra, Melpo Mene. Där José Gonzales får dras med att nämnas i samma andetag som Nick Drake, kommer nog Melpo Mene få höra Elliott Smiths namn ett antal gånger den närmaste tiden. Men där arvet efter Nick Drake känns som något tidlöst som väl de flesta singer-songwriter bär en del av, så är de som fostrats av Elliott Smith mer lojala sin förebild och lite mindre egensinniga.
Jag vet inte ens om Melpo Mene någonsin hört Elliott Smith, men det låter onekligen så när man lyssnar på debutalbumet Holes . Visst, allt låter ju inte likadant, men mycket - det allra mesta faktiskt - låter som något taget från de sista skivorna Smith gjorde innan han dog. Den försiktiga, viskande rösten är nästan identisk och ibland känner man även av det i låtstrukturerna. Det behöver ju inte tvunget vara en dålig sak. Kan det finnas en Moneybrother per kvadratkilometer i storstäderna, så kan det väl få finnas en snäll och harmlös Melpo Mene också. Problemet är kanske just harmlösheten. Visserligen är väl i princip alla senare års svenska indieskrällar (The Knife, Jens Lekman, José Gonzales osv) artister med antingen lågmäld eller ödmjuk mediarelation, men frågan är om inte Melpo Mene försvinner lite väl spårlöst i bruset. Personligen tycker jag en del låtar på skivan är bra, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur de lät. Förutom lite som Elliott Smith då.
Roger Gunnarsson

Mugwumps
Mugwumps
(Groupsounds)
3/5

Tag två lika stora delar Rolling Stones och The Hives, tillsätt järnfilspån och rör om häftigt. Placera sedan denna blandning i den kraftigaste ljudanläggning du har att tillgå och vrid upp volymen. Vrid upp ordentligt. Gör du detta är den musikaliska anrättningen du serveras något som starkt kommer påminna om Uppsalabandet Mugwumps självbetitlade, andra fulllängdsalbum.
Musikaliskt handlar det följaktligen om högljutt skränig rock n roll med jag-skiter-i-allt-attityd. Det är på intet sätt originell eller banbrytande musik men låtarna är välskrivna och den rätta känslan finns utan tvekan där.
Gillar man stilen är en genomlyssning rekommenderad, ser man fram emot att dansa häftigt och samtidigt vråla She Made Me A Voodoo Doll sent en fredagsnatt är skivan en given tillökning i samlingen.
Karl Håkanson

The Soundtrack of Our Lives
Origin pt.1
(Warner)
0/5

På den första dagen av Super-exportrådsrocka mig är jag som jag är: ung och oförstörd. Kameran följer mig när jag redan på tredje dagen av höga doser av de svenska tungviktarna inom rocken, de som skrivs upp av den där killen på varje musikredaktion som tycker att Ulf Lundell har något att säga om kärleken, redan börja mumla om att kvinnor helt enkelt inte gör lika bra musik. På sjunde dagen börjar jag campa utanför SR Malmö som en protest mot band som inte använder riktiga instrument. En stark scen sker när jag på tolfte dagen ristar in Datormusik är djävulens påfund med ett rakblad i armhålan till tonerna av The Last DJ med Tom Petty. Två dagar senare får inspelningen avbrytas då jag flytt till skogs för att bygga en studio enbart bestående av sten och granris.
TSOOL låter precis likadant nu som de alltid gjort, de bygger sin musik på trygga stölder från sextiotalspsykedelika, sjuttiotalsboogierock och Nuggets-boxen. De har texter som är ganska unika i sitt signalerande av att de ska innehålla något - tunga humorlösa titlar som Transcendental Suicide och One Track Mind Mother - som visar sig bestå av lösa fraser som skulle kunna vara från någon av originalens skivor, men som tillsammans inte bildar någon mening. Som förklaring till varför de skulle vara något annat än retro svarar de att Även om man använder en orgel från sextiotalet så låter den ju mycket fetare nu.
Och jag vet att det finns folk som faktiskt tycker om TSOOL, men det finns folk som faktiskt tycker om McDonalds också och det är av samma anledningar: de är osäkra, de vet inte bättre och de vet vad de får. Instant trygghet 04.
Björn Gylling

Johan Borgert Holy Madre
Johan Borgert Holy Madre
(Nons/Push music group)
4/5

Det är väldigt lätt att sitta och vara lite småcynisk och skämta bort Borgerts bristande rimkapacitet (nästan totala ovilja till någon sorts korrekt rim) och hans självutlämnande pinsamma texter. Det känns som någon av sjuttiotalets proggtrubadurer - säg Bernt Staaf eller Ola Magnell - tills jag översätter till engelska och inser att Det är så de ska tas skulle kunna varit skriven av Morrissey och Jag skänker en tanke är en innerlig soulballad. Jag tror inte jag är ensam om att känna att det ligger ett löjets skimmer över uppriktiga texter framförda på svenska - Borgert gör inte det och det gör att han är en unik egen röst. Att han balanserar på gränsen och ofta ramlar över den är väl något man får ta - Agnes Cecilia är bara fruktansvärd både i tema och i den förmodligen sämst rimmade versen sedan Mikael Wiehes storhetsdagar, eller vad sägs om stan/fan/
barn/internat? Återigen får jag väl medge att det vore lättare att acceptera på engelska.
Det märks att det är ett band - med alla de begränsningar i instrumentering men, förmodar jag, vinster i det sociala - som lägger grunden för skivan. Det är genomgående samma vanliga popinstrumentering, lite lågmält och akustiskt, inget spektakulärt förutom i de vackra melodislingor som stökar i bakgrunden och förstärker mellan och innan verser i de mer lyckade låtarna. Dessa har alla gemensamt att de är lite lugnare i tempo och kretsar kring ensamhet, utanförskap och melankoli - när han sedan i Då skulle ingen kärlek vara blind tillsätter skönhet och hopp i allt det ledsna så blir det ungefär så bra som musik kan bli.
Björn Gylling