Skivrecensioner

Silverbullit
Arclight
(Parallax/Bonnier Amigo)
1/5

Det är lite lustigt när något som egentligen borde vara ens kopp te i själva verket är raka motsatsen. Okej, att indierock är ett ganska vitt begrepp, men jag är ändå lite förvånad att Silverbullit lyckats koka ihop en soppa av allt det jag inte gillar med genren. Eller kanske snarare inte förstår eller kan ta till mig. Jesus Mary Chain spökar ju på var och varannan skiva i år, och eftersom jag aldrig ens uppskattat originalet så är det klart att ett gäng göteborgska härmapor inte heller faller i helt god jord.
Silverbullit bygger sin musik på attityd, homofobi, på att inte vilja jobba, på att göra en grej av att vara utanför, på att vara mansgrisar och komma undan med det, men mest av allt på luftslott till låtar som aldrig kommer att göra dem till det obskyra alternativet till Broder Daniel som de så gärna vill vara. Melodierna går på samma tomgång som hos The Soundtrack of Our Lives, och jag kan inte för mitt liv förstå vad som är poängen.
Roger Gunnarsson

Slagsmålsklubben
Sagan om konungens årsinkomst
(Beat That /Border)
3/5

Det finns många anledningar att störa sig på Slagsmålsklubbens musik. Den är flåshurtigt ettrig, låtarna är lite buskis och den flirtar oavbrutet med infantila saker som tv-spel och gammal analog synt. Som tur är biter inget av argumenten på mig, och jag blir precis lika glad av den här skivan som jag blev av bandets debut, Den svenska disco , för ett par år sedan. Visst, det är ibland lite problem att skilja låtarna åt, precis som med de flesta andra instrumentala skivor jag känner till, men efter några lyssningar hör man inte längre kaoset av snabba syntslingor och knäppa ljud på samma sätt, och plötsligt finns där alltifrån perfekta poplåtar till små melankoliska mästerverk.
På mitt favoritspår Djur don t love MIR yet har man lagt till fantastisk vocodersång, och jag önskar faktiskt att fler av SMK:s låtar hade sång. Kanske hade halva lekfullheten och den kaotiska ljudbilden gått förlorad då, men här fungerar det perfekt. Favorit nummer två är 1888 Franklin . Fin mollelektronika ungefär som när Pluxus är som bäst. Det hade ju förstås varit en önskan att jag gillat alla låtar på skivan lika mycket som de här, men det är nog den svåra urskiljningen som gör att man tappar tråden någonstans där mitt i röran. Var för sig är så gott som alla låtar på skivan lysande, men samlat på ett album äter man sig lite för mätt.
Roger Gunnarsson

Jay-Z Linkin Park
Collision Course
(Warner)
1/5

Mos Def
The New Danger
(Interscope/Universal)
2/5

Det är inte särskilt förvånande att Jay-Z och Linkin Park samarbetar, det kommer snarare som en logisk konsekvens av deras gemensamma intresse i det privatekonomiskt gynnsamma. Collision Course är en kallt beräknad co-branding för att länka samman deras köpstarka konsumentgrupper i en illa dold ansats att skapa synergieffekter. För att göra det så enkelt för sig som möjligt har Jay-Z och Linkin Park träffats i en studio, mixat ihop några gamla örhängen ur respektive hitarkiv, genomfört en spelning för specialinbjudna fans och låtit allting filmas av ett rejält tilltaget filmteam. Därefter har dvd och cd paketerats i ett omslag som förkunnar att in just four days, Jay-Z and Linkin Park made music history. Förmätet är bara förnamnet. Som skiva är Collision course vedervärdig, som underlag till en fallstudie i företagsekonomi är den alldeles för uppenbar.
Mos Def har i alla fall ansträngt sig. Och även om resultatet fallit i synnerligen ond jord så har det tagit fem år sen sist. Alltid något, för dessvärre har även han åkt dit på en rejäl släng fläskrock. The New Danger är en alltför svullen eskapad med missriktade ambitioner, förutsägbara referenser och ordentligt slitna samplingar som måste kostat en förmögenhet att cleara hos samplingsmyndigheten.
Stundom skiner det till i korta ögonblick av klarsyn, den lagom smutsiga och stilfullt inredda The Panties är helt okej och Mos Def visar sig ha en röst som i uttrycket inte ligger långt från Ben Harper, vilken hela låten får en att associera till. Huvudintrycket är likväl att The New Danger känns både lös och ofärdig.
Ingen av de här skivorna är ens i närheten av bra. Vill man ha intressanta mash ups rekommenderas i stället Dj Brokenwindows Parallell Universe-skivor, vill man ha bra rap metal rekommenderas Bring the noise med Anthrax och Public Enemy på repeat. Tidiga Ben Harper-skivor dammas med fördel av i vilket fall som helst.
Björn Berglund

Afro
Dance For A While
(Ramtitam Records)
4/5

En kör och ett band - sammanlagt 32 personer - gör en gospelskiva med inslag av soul, reggae, hip-hop, latin och gamla spirituals. Trummor, blås, bas, piano, slagverk, gitarr samt sopraner, altar, basar och tenorer utgör musikkollektivet som kallar sig Afro. Inte särskilt svenskt, om man bortser från turnerandet och topplisteframgångarna i Tyskland. Denna minst sagt mångfacetterade kör har dock sitt säte i Uppsala.
Inledande On My Mind låter skrämmande nog ungefär som Commitments soultolkningar à la 1991. Inget ont om körledaren Peter Ekengrens harmoniska stämma, men musiken skapar associationer till billiga barcoverband. Att Afro valt att tolka två så klassiska soullåtar som Bacharachs Say A Little Prayer och Bill Withers Lean On Me ger mig därmed onda föraningar. Bandet får mig dock på andra tankar med stilfull balansgång mellan gammalt och nytt.
Det bjuds också på tvättäkta reggae i Struggle , där Peter Ekengren fått ett bättre komp att röra sig över. Snyggt komponerad reggae med kompetenta baktakter och ruskigt härliga blåsslingor.
Det som imponerar mest är dock avslutande For Every Mountain . Carina Wrangebo har en fantastisk röst som är klar och ren samtidigt som den är rå och kärnfull. När hon och kören når klimax är det helt plötsligt gudstjänst, väckelsemöte och aha-upplevelse på en gång. Lycka.
Den gränsöverskridande fusion av musik från olika delar av världen Afro presenterar bjuder på ett intressant och njutbart lyssnande och gruppen visar på ett oväntat självförtroende och en ovanlig musikalisk självständighet, både när det gäller andras och egna låtar. Skivan avslutas med suktan efter mer.
Agnes Arpi

Embee
Tellings from Solitaria
(David vs. Goliath)
3/5

Hiphopproducenter verkar vara ett sällsynt dystert släkte. Så fort de får chansen att göra en soloskiva verkar de fullständigt gå in i sig själva, sitta uppe ensamma om nätterna och varsamt smida instrumentalspår med en grundton stämd i omisskännlig melankoli. Jag brukar gilla det, om inte annat än som omväxling och kontrast mot rappares sällan sinande hävdelsebehov. Två exempel tillika favoriter i genren är franske Dj Mehdi som till vardags producerar åt alla från 113 till Mc Solaar, och Aesop Rocks husproducent Blockhead. Båda dessa hängde, på (The Story of) Espion respektive Music by Cavelight, in sina ordinarie producentrockar i garderoben för att istället, parallellt med att de ställde sig själva i centrum, låta en finkänslig sorgsenhet träda fram i full blom.
Embee från Looptroop ansluter inte till den fina traditionen då han i stället väljer att i huvudsak förbli i bakgrunden och låter produktionerna gömma sig bakom gäster på sin Tellings from Solitaria. Vilket är skada. Det är nämligen i de ofta molokna instrumentalspåren som resultatet blir som allra bäst, när hans idérikedom med ständigt närvarande jazz varvat med galanta samplingar kommer till sin fulla rätt. Drop Me by the Stairs är det snyggaste jag hört produceras i Sverige någonsin. Med orden Good morning som enda vokala rekvisita lyckas Embee med deskriptiva samplingar och fenomenalt rik och varsam instrumentering få låten att låta som början på den bästa dagen i resten av ens liv. Samarbetet med Reinis Zarins Jazz Quartet är för övrigt fullständigt bländande skivan igenom, vilket dessvärre inte kan sägas om helheten. Märkligast är Embee for president i vilken Looptroop-kumpanerna skrivit en hyllningstext till sin egen dj. Lite oklädsamt kan jag tycka, Embee är mer än tillräcklig karl för sin hatt, han behöver inte att någon säger det för att vi ska förstå hans geni.
Björn Berglund

Chroma Key
Graveyard Mountain Home
(InsideOut/Border)
3/5

Att Kevin Moore en gång spelade i Dream Theater märker man inte mycket av idag. Ur progmetal har Kevin strukit metal , och det är tveksamt om man alls kan kalla detta rock. I stället har Kevin tagit till ett oortodoxt grepp: I ett arkiv hittade han filmen Age 13 från 1955, en film om en pojke som försöker väcka sin döda mamma till liv genom att stirra på mammans gamla radio. Moore har skrivit musiken till filmbilderna genom att väva samman musikaliska landskap på en bas av både elektroniska och traditionella instrument. Inte sällan anlägger Moore udda taktarter, inspirerad av det Istanbul han på sistone gjort till sitt hem. Originell och suggestiv musik, som dock ligger postrocken mycket närmare än heavy metal.
Daniel Reichberg

Angels
Time is ripe
(www.timeisripe.com)
3/5

Att Angels tillhör socialgruppen killar-från-Göteborg (den grupp i samhället som per capita ger ut mest skivor om att det är synd om dem) och (antar jag) döpt sig efter ett fotbollslag och dessutom spelar snällindie i fåran Coldplay, Keane och Marit Bergman väger bandet upp genom något i Göteborg så ovanligt som ödmjukhet.
De har blivit trötta på skivbranschen - detta eftersom att de anser att denna befinner sig i en kris och hålls uppe av återutgivningar, ett fåtal megastjärnor och samlingsskivor. I stället för att sura och drunkna i denna ointressanta flod, som de själva uttrycker det, har bandet bestämt sig för att lägga ut sin skiva för gratis nedladdning. Se Ödmjuka.
De skriver texter om sina tjejer och att de ska få barn och det blir bara gulligt - inga Tough Alliance-brännbollsträn här inte - och deras musik är mjuk, trallvänlig och tvingar sig inte på. Ibland blir de lite tråkiga i all sin tillrättalagdhet, men på bästa låten Fifi fläskar de på med ledmotivet-från-ALF-pianon, bjällerklang och bapapa-körer och över detta svävar Erik Schreibers starka (men ändå mjuka och ödmjuka) röst och jäklar vilken miss ni gör om ni inte laddar ner den.
Björn Gylling