SKIVRECENSIONER

Planescape
7 Turns
(planescape-world.tk)
3/5

Jag fick nyligen nys om att det skulle finnas ett gäng unga musiker som hette Planescape här i Uppsala. De skulle spela på Sernanders Krog, dit jag inte kunde gå, men det faktum att kvintetten påståtts ha klara symfonirocktendenser fick mig att dregla av nyfikenhet, och så till sist sitter man här med debutskivan. Eller räknas den som demo?
Past Times bluffar igång i ganska enkla popspår, men ack vad man bedrar sig. Stöddiga gitarriff bryter in från ingenstans och vips lämnar vi den inrutade världen. Samma med den stiligt betitlade Pursuing Distant Memory, där en förment oskuldsfull pop snart transformeras i melodier à la 1973 och klaviatureskapader som skulle göra Genesismannen Tony Banks stolt över de frön han planterat. Fan, det här är ju döläckert Snygg text, stilrent sparsmakad stämsång och struttigt artrockkomp på klämkäck gitarr.
Sedan For a Little While, en ballad som ett modigare Cardigans, en ballad där Mattias Wallins kärlek till Yes-basisten Chris Squire nästan överförtydligas.
Så Never Look Behind, med sitt bråkiga riff (lånat från Yes South Side of the Sky?), McCartneysk refräng och ännu mer klockren klaviatur. Och Seven Turns, åtta minuter originell rock med störtskönt flyt, otippade ackordbyten, sketbra gitarrsolon, kyrkorgel, bassolon och … tyvärr ett uselt slut, som förtar storverksstämpeln. Och så slutar alltihop med Human Dreams, en instrumental som får mig att le av välbehag, eftersom den är rena schablonbilden av lysande proginstrumental.
Klagomål? Japp. Så här pass bra musik förtjänar, eller snarare kräver en än bättre produktion. Och den utmärkta vokalissan Ida Köhler borde ta i från tåspetsarna oftare. Fixa det, och det är Planescape som viftar självförtroendemusikens stolta fana in i 2006.
Daniel Reichberg

Timbuktu
Alla vill till himmelen men ingen vill dö
(Juju records)
2/5

Det är avgjort svårt att avfärda Timbuktu på rena hiphopmeriter. Leveransen är tät, välartikulerad och absolut tillräckligt flink för att han som rappare långtifrån ska göra bort sig. Textämnena är måhända inte revolutionerande men åtminstone sympatiska. Till detta lyckas han allt som oftast få gräddan av svenska hiphopproducenter att prestera sitt yttersta, denna gång är den kompetenta produktionen uteslutande signerad M.O.N.S. från Breakmechanix. Egentligen finns det ingenting att anmärka på och det är väl det som är problemet. Alla vill till himmelen men ingen vill dö låter in till sista stavelsen precis som jag väntat mig. Och det är inte tillräckligt.
Allt det jag hade svårt för med Helt Off-projektet ifjol har svidat om till den hiphoppiga kostym som Timbuktu helst av allt vill växa ur. En del skånsk reggae har läckt igenom och skoporna av vardagsfilosoferande Möllan-ångest är för mycket haschtomte för att jag ska palla med. Det hade varit intressantare om Timbuktu utvecklats till en pånyttfödd Leon Larson med hiphop som vapen i stället för att stelna i en socialrealistisk pose.
Björn Berglund

Roman Andrén
Ambessa’s Dream
(Blue Beat Productions)
3/5

Roman Andrén, Uppsalapianist och -DJ inom ett flertal genrer, har tagit musiker från vitt skilda håll och mixat ihop dem till ett internationellt potpurri kallat Ambessa’s Dream. Resultatet är svårkategoriserad musik som kanske lättast beskrivs som en udda förening av jazz, funk, soul, bossanova och paraplybegreppet world. Traditionella afrikanska instrument samsas med Fender rhodes i långa sessioner som gästas av poetiskt bakgrundmumlande, medan blåssektionen sparkar igång ett slipat samspel.
Bäst blir det när Gladys Del Pilar i Make it Happen sjunger som en discodrottning, en association som kommer naturligt då den stiliga blåsslingan återfinns i Blacknussklassikern Last Night a DJ Saved my Life, en cover på Indeeps discodänga från 1983. Efterföljande Father svänger nästan lika mycket och Amber Lady bjuder på storslagen musik som frammanar behagliga bilder av solljus. Med varje ackord känns våren lite mindre avlägsen.
Ambessa’s Dream är skickligt komponerad musik. De utdragna instrumentala bitarna tenderar dock att bli alltför seglivade och hade vunnit på att vara kortare och mer kärnfulla. Bakgrundsmusik finns det redan gott om.
Med djembe och artister som Africa Vision tar Roman Andrén svensk afrocentrism till en ny nivå. Potentialen att skapa intressant musik finns onekligen där.
Agnes Arpi

Tori Amos
The Beekeeper
(Sony BMG)
3/5

Tori Amos sjunger i en tradition av de bästa: Cindy Lauper, Kate Bush, Karin Dreijer. Hon drar ut på stavelser, lägger in konsonanter och hårda tje-ljud och ändrar på orden för att få dem att passa melodin och effekten hon vill ha ut av dem. När hon sjunger om bilar och gitarrer så är också hennes stil hård och slarvig, när hon sjunger ur ett barns perspektiv är hon ljus och oskuldsfull. Hon omger sig med extremt duktiga musiker, men de håller sig i bakgrunden och det är lätt att tänka sig hur låtarna lät från början när det bara var Tori framför pianot. Hennes låtar är starka, självständiga, melodiösa och med virvlande pianospel och en egen och klar röst som flyger upp och ner för oktaverna.
Detta är det positiva. Det negativa vill jag inte berätta om, jag kan tänka mig att detta är en fantastisk platta om man inte som jag har läst texterna och fått låtarna förklarade för sig i pressutskicket. Jag rekommenderar skivan, speciellt The Power of Orange Knickers där Damien Rice stärker upp med en ordentlig basröst mot Toris falsett, men tänk er att texterna är på ett annat vackrare språk som ni bara förstår lite av. De blir så tråkiga och alldagliga när man vet vad de handlar om. Dessutom så är den 80 minuter lång så mängden musik per krona är väldigt stor.
Björn Gylling

Daft Punk
Human After All
(EMI)
3/5

Daft Punk tillhör en av en väldigt begränsad grupp artister som har full kontroll inte bara över musiken utan även över dess känslomässiga effekt - de är ingenjörer i konsten att få lyssnaren att känna det de vill. I västvärlden är denna sorts musikskapande en effekt utav två kreatörer med samma mål som samarbetar och på så sätt kan se det den andra gör utifrån, medan Cornelius kan göra det på egen hand genom att kunna koppla bort sig själv och byta synvinkel - detta är något som han känner är det viktigaste han kan visa västvärlden med sin musik, därav skivan Point med låten Point of view point. Andra artister med samma tillvägagångssätt är våra egna Radio Dept. och i viss mån Pet Shop Boys. Daft Punk är även speciella i det att de alltid undersöker och dekonstruerar det som är musik; på första skivan Homework togs dansmusiken isär och sattes ihop igen med bara exakt så mycket kvar som krävdes för att det skulle funka, på Discovery utsattes popmusiken för samma behandling, vilket resulterade i mästerverket Voyager som är något så ovanligt som en låt med klar popkänsla men utan melodi. Även här fungerar Thomas Bangalter och Guy Manuel de Christo som vetenskapsmän som plockar isär, undersöker och sätter ihop igen på nya fantastiska sätt. Discovery var skriven ur perspektivet av rosa utomjordingar från en lycklig, futuristisk, japanskinfluerad planet av pur pop. Den var feminin, söt, upplyftande, positiv, vacker.
Human after all är skriven ur perspektivet av en robot som just börjat känna och som är begränsad i sin förmåga att förstå dessa känslor både i sig och hos andra. Musiken är repetitiv, maskulin, kall, hård. Influenserna är denna gång mer hämtad från tidig hårdrock och hård elektronisk musik. Jag kan bara applådera den skicklighet som det utförts med, men tyvärr resulterar det i att Daft Punk ibland låter som senaste Prodigy-skivan - fast de gör det för effektens skull och inte för att de är datanördar som vill verka tuffa som i Prodigys fall. Det är först i avslutande Emotion, där det vackra och glädjen i den första känslan hos den som tidigare inte kunnat visas upp, som Daft Punk är så fantastiska som de kan vara. Jag tror att jag fortsätter att bebo ett rosa framtids-Japan i stället.
Björn Gylling

Pelle Carlberg
Go to hell, Miss Rydell
(Labrador)
1/5

Pelle Carlberg heter en kille som har ett förflutet i bandet Edson, och före dess i Uppsalabandet Amanda Om Natten i början på 90-talet. Nu ska han göra soloskivor och öppnar med en EP som förväntas få publicitet för att titlarna är lite tokroliga. Det är ett beprövat trick det där. Hade låtar som Flickorna på TV2 eller Ingen vill veta var du köpt din tröja hetat något i stil med Ingen som du eller någon annan vanlig titel, så är det inte säkert att du någonsin fått höra dem.
På sin solodebut gör Pelle Carlberg upp med DN-recensenten Malena Rydell, som tydligen sågat något han gjort, i låten Go to hell, miss Rydell , och jag skäms när jag hör den. Inte bara för att Malena Rydell är en ovanligt begåvad, rolig och smart skribent utan för att Pelle Carlbergs vendetta är helt uddlös, patetisk och pinsam. Själva låten går på den väl upptrampade stigen som Belle Sebastian (och Edson för den delen) väl sannolikt har asfalterat vid det här laget, och jag kan inte för mitt liv förstå vem som ska lyssna på det här. Malena Rydell lär ju inte bry sig.
Övriga låtar puttrar på rätt småtrevligt ibland, och vore det inte för den katastrofala inledningen så skulle jag inte ha några problem med den här skivan. Texterna är berättande ungefär som Jens Lekmans ballader brukar vara, och är väl inte sämre än mycket annat, men i slutändan är den största behållningen att Pelle ser ut som Pee-Wee Herman på promobilden.
Roger Gunnarsson

Uppsala University Makes Music
(Uppsala universitet)
4/5

Professionella amatörer Är det tillåtet att inleda en recension i Ergo med en sådan semantisk perversion? Nationalekonomen som spelar cello i Kungliga Akademiska Kapellet och kemisten som sjunger med Orphei Drängar har det gemensamt att de yrkesmässigt valt att odla andra intressen än musiken, men på fritiden sätter sina tonala begåvningar till bästa tänkbara användning under, och ofta länge efter, studentåren. Amatörer således, men resultatet är allt annat än amatörmässigt.
Uppsala University Makes Music är en allt igenom professionell produktion med musiker i världsklass. Musikvalet är ett spännande smörgåsbord som spänner över det utpräglat studentorienterade till modernt lyriska, såsom det anstår representanter för ett anrikt men framåtsträvande lärosäte. Det enskilt mest genomtänkta bidraget är måhända i år jubilerande Allmänna Sångens som bjuder på traditionell studentromantik med Glad såsom fågeln för att sedan följa upp med en känslig tolkning av Veljo Tormis mer nutida Höstlandskap under alltid lika säker ledning av Cecilia Rydinger Alin.
Våren och hösten får tillsammans stå för de två terminer som en student tillbringar i Uppsala under ett år och de två styckena, om än inbördes väldigt olika, bildar på så sätt en helhet. En annan höjdpunkt är La Cappellas fantasieggande behandling av den aldrig tillräckligt uppmärksammade kompositören Karin Rehnqvist, som för allmänheten kanske är mest känd för orkesterstycket Arktis Arktis . Hela den mystiska och kärleksmättade potentialen i Natt över jorden tas tillvara på så att rysningarna i kroppen kommer tillbaka vid blotta tanken på stycket, långt efter det att skivan slutat snurra i CD-spelaren. Något mindre minnesvärd är Jan Sandströms specialskrivna verk The Singing Apes of Khao Yai för OD.
Jag har aldrig förstått uppståndelsen kring det ganska stillastående och efter några minuter rentav tröttande sammelsuriet av mansröster som illa återspeglar OD:s erkända musikaliska och artistiska möjligheter. Efter ett antal genomlyssningar kan man tycka att Sandström lika gärna kunde ha hämtat sin inspiration till de sjungande gibbonerna i Khao Yai i Thailand från de skällande boxrarna på Bol’s Kennel i Vänge. Vissa frågor förblir dessutom in i det sista obesvarade. Vad har Anders Widmark för anknytning till Uppsala universitet? Och varför är Shakespeares engelska text översatt till svenska i det medföljande häftet, men inte Viivi Luiks estniska? Som helhet betraktat är Uppsala University Makes Music ändå en välkommen styrkedemonstration. Såväl bredden som djupet i den uppsaliensiska musikvärlden lyfts fram. Det odiskutabla kunnandet hos deltagarna samt inte minst de musikaliska ledarna förmår att legera lekfullhet och allvar till en varm och inbjudande atmosfär av här och nu.
Robert Schönbeck