SKIVRECENSIONER

Momus
Otto Spooky
(Analogue Baroque/Cherry Red)
4/5

Tänk dig att du varje natt ligger och lyssnar på ett talband med en fantastisk bok. En röst berättar om fantastiska platser, nya tankar och nya sätt att berätta gamla tankar. Rösten är mjuk, kroppslös och vill inte dra uppmärksamhet till sig själv utan bara bära fram texten. Inte stå ut eller störa. Till slut kommer du bli kär i den rösten. Jag stod en gång full i ett hörn på en klubb, det var dagen innan Momus skulle spela i Sthlm, när dj:n började spela Momus. Jag började hulka och inbillade mig att jag kände samma trygghet som när jag som bäbis somnade på min pappas bröst. Pappa snyftade jag, men blev som tur var hindrad i mitt pinsamma beteende av någon som kom fram och tafsade på mig.
Momus är pseudonym för Nick Currie, en fyrtiofyraårig skotte, doktor i litteraturvetenskap och aktiv popstjärna sedan början på 80-talet. Som lyriker är han i en klass för sig. Formmässigt är han främst influerad av Serge Gainsbourgs metod att kunna göra vilken musikstil som helst till sin (dvs snuskig). Han gör detta på ett väldigt japanskt sätt: genom att anta att det inte finns något djup (eller essentiella kvaliteter, själ, det vi kallar äkta ) är det bara att ändra på formen eller ytan. Att prata om musikstil blir därför meningslöst. Det låter Momus; lite plastigare versioner av andra musikstilar. På Otto Spooky momusifieras det som ses som mest genuint - folkmusik. Eller egentligen så är det inte folkmusik han ironiserar över, utan folk som spelat folkmusikinspirerad musik för att själva påstå sig vara lika genuina som de där oförstörda, okommersialiserade förfäderna i bergen någonstans. Och han gör det med stor lekfullhet. Bäst är Life of the Fields som låter precis som New Order hade låtit om det varit medeltid och de haft en druid som sångare.
Som Momusalbum sett så är detta inte ett av de bästa; för nybörjare rekommenderar jag förra årets samling från Creation-åren Forbidden Software Time Machine eller, där jag började, 1997 års Ping-Pong . Det gav mig en ny sensibilitet, helt nya ramar för att bedöma vad jag tycker om och inte tycker om. Jag hade inte varit sushikock/journalist/musiker om det inte varit för det och jag tror att jag är ganska nöjd med det jag gör.
Björn Gylling

Håkan Hellström
Ett kolikbarns bekännelser
(Virgin)
3/5

Artister som ömsar skinn för varje ny skiva brukar ofta sicksacka mellan de genrer som är inne, eller kanske plocka fram någon gammal kultig genre i rampljuset igen. Fleksnes-hatten av för Håkan Hellström för att han gör precis det motsatta. Debutskivan kom visserligen precis rätt i tiden hösten 2000, men sedan dess har det varit svåra tider att skapa sig en uppfattning för de allra mest trendkänsliga. Såhär i backspegeln så svalnade väl uppföljarskivan Det är så jag säger det mycket snabbare än sin föregångare, och risken finns nog att samma sak kommer att drabba den nya skivan Ett kolikbarns bekännelser .
Nu har Håkan nämligen kastat hatten och de euforiska linnena, och gör i stället någon slags väldigt svensk vispop, som i sina ljusaste stunder får mig att tänka på hur mycket jag tyckte om de bästa bitarna av debuten. Men det som en gång var Håkans signum rent ljudmässigt, de ekande gitarrerna och den kaotiska produktionen, är nästan borta den här gången. Hade det varit en debutskiva, hade han nog lanserats som en ny Winnerbäck, Lundell eller Plura. Men ska man se de positiva bitarna så är det en skiva som passar bättre in i min värld än sambaexplosionerna på förra skivan. Det är helt enkelt en bra popskiva, som man kanske dömer lite för hårt för att mannen bakom den råkar ligga bakom en svensk klassiker.
Roger Gunnarsson

Judas Priest
Angel of Retribution
(Columbia/Sony)
4/5

Efter att Bruce Dickinson återvänt till Iron Maiden och vräkt upp metallikonerna på en platå de knappt kunnat drömma om, var det nog bara en fråga om tid innan det andra av de mest prestigeladdade namnen gjorde likaledes. De två leadgitarristerna (japp, enligt omslagen aldrig kompgitarr ), KK Downing och Glenn Tipton har ägnat år åt att hylla Tim Ripper Owens som den värdige Priestvokalisten, men alla - med all säkerhet även de två - visste såklart att Metal God Rob Halford var den ende. Nu är han återinstallerad. Greatest Hits-framträdandet på Sweden Rock Festival var en av 2004 års hårda begivenheter, vartefter smakrådet önskat bedöma vad de äldre herrarna har att ge 2005.
Domen är mjuk. De fyra från Birmingham och deras amerikanske vän Scott Travis lever upp till förväntningarna. Tungt, hårt, ödesmättat. Aldrig särskilt snabbt, aldrig lika genomeffektivt som Freewheel Burning eller Painkiller. Men alltid den gnistrande metall som hör hemma hos Judas Priest. Likaså är titlarna en orgie i såna klyschor vi älskar hos denna sort. Hellrider, Judas Rising, Demonizer… inte bara stenhårt, utan musikaliskt fulländat också Den 13 minuter långa finalen Loch Ness hade blivit Spinal Tap gjord av vem som helst annars. Men med Judas Priest blir den ytterligare en i raden metallklassiker vi kommer att nynna på i årtionden.
Daniel Reichberg

Kristofer Åström Hidden Truck
So Much For Staying Alive
(Startracks/V2)
3/5

Jag såg en svensk översättning av ordet collegerock som blev studentrock på svenska. Men där jag tänker mig amerikansk collegerock som lite nördig gitarrpop, så ger mig benämningen studentrock snarare associationer till band som Mates of State, Spearmint och Last Days of April som har sin största publik bland unga studenter. Även om Kristofer Åström Hidden Truck inte har så mycket gemensamt musikaliskt med dessa band (möjligen de sista), så inbillar jag mig att det är lite samma klientel som köper skivorna.
Ända sedan Kristofer Åström började göra soloskivor vid sidan om Fireside, så har det rört sig om ungefär samma grej. Lågmäld countrypop utblandat med en och annan popstänkare som fått lite rotation i P3. Just singer/songwriter-grejen är ju en sån där genre som har ganska hårda krav på sig att vara äkta och som väl med de flesta mått sällan är det, men håller man på träget länge nog så växer det fram en viss pondus med tiden, och där måste jag säga att Kristofer Åström är just nu. Det är inte så att jag ifrågasätter hans anledning att göra musik, utan mer att det just är rutinen som gör honom till väldigt oklanderlig inom sin ram. Här får vi radiohiten, den smått perfekta The Good You Bring , blandat med ungefär det som en Kristofer Åström-skiva brukar innehålla. Take it or leave it.
Roger Gunnarsson

Stereo Total
Do the Bambi
(Disko B/Border)
4/5

Berlinbaserade Stereo Total kan bäst definieras genom Orange mécanique . Först så tar vi en kitchig sampling, i detta fall ledmotivet från A Clockwork Orange där Wendy Carlos spelade klassisk musik på den då nya moog-synthen. Sedan så får Françoise prata lite över det på engelska med fransk brytning. Det är få saker som är så oemotståndligt som tuffa fransyskor som talar engelska. Sedan lägger Brezel sin fyrkantiga Bo Diddley-gitarr över och Françoise börjar banka på sitt minimala trumset och det känns smutsig fransk sextiotals-punkrock som ändå i slutändan blir en perfekt poplåt för 2017 eller nåt. Jag hoppas verkligen att det är en perfekt poplåt för 2017, då hade världen i alla fall gått rätt någonstans.
Stereo Total firar sitt tioårsjubileum med att ge ut Do the Bambi , skivan är en tillbakagång till det mer ruffiga Stereo Total som spelade in Jukebox alarm och inte det mer slipade band som hakade på electroclashvågen med förra skivan Musique Automatique och spelade förband till the Strokes. Nu är slipad i Stereo Totals fall inte FM-rock direkt, utan mer som att skivan inte var inspelad i en östberlinsk källare. En annan sak man måste förstå med Stereo Total är att när de gör poplåtar, så gör de de bästa poplåtarna. De må vara eurotrash, men de skiner som diamanter. På Do the Bambi så är det de franska låtarna som står ut mest - Tas de tôle och Les Lapins når båda upp till klassiker som Jacques Dutroncs Le responsable , Beatles Drive My Car eller Gainsbourgs Qui est in , qui est out .
Björn Gylling

Martin Sjöstedt Band
Slow Charles
(Sittel Records)
4/5

Under årens lopp har Uppsalas jazzliv mer och mer låtit tala om sig i form av unga talanger som har fått sina första lärospån tillsammans med etablerade lokalmusiker för att därefter blomma ut helt med egna band nationellt och sedermera internationellt. Ett bra exempel på detta utgör den Uppsalabördige basisten och pianisten Martin Sjöstedt, som under senare delen av 1990-talet började gå från klarhet till klarhet och fann sig själv höggradigt engagerad i många olika jazzsammanhang (t ex med Stockholm Jazz Orchestra). 2002 bildade han Martin Sjöstedt Band och gjorde debut med den kritikerrosade cd:n Mondeo på det Uppsalabaserade skivbolaget Sittel Records som satsar på att lyfta fram yngre jazzmusiker i ramp-ljuset. Hitintills har detta resulterat i närmare 110 produktioner med ett otal musiker (bl a Viktoria Tolstoy).
Nu är det dags för kapellmästare Sjöstedt att på Slow Charles återigen ta ut svängarna rejält med delvis andra musiker i sin grupp. In har trumpetaren Karl Olandersson och altsaxofonisten Fredrik Kronkvist kommit - kvarstår gör förutom Sjöstedt själv även pianisten Jonas Östholm och trumslagaren Daniel Fredriksson. Den fräschör och självklara auktoritet i termer av förhållningssätt och groove som återspeglades i den första upplagan av bandet finns gestaltad även här och dessutom ännu fräckare till sin karaktär.
Låt mig säga så här (för att referera till förre förbundskaptenen i fotboll Tommy Söderberg): Det är full galopp i vissa moment och knixiga turer i andra. Gruppen är mycket samspelt och närmar sig ögonblick av ESP i den berömda Miles Davis-kvintettens anda från 1960-talet. Sjöstedts kompositioner (fem av åtta spår) är finurliga, stämningsskapande, intrikata och väl förankrade i företrädesvis hardbop- och postboptraditionerna.
Jag tänker t ex på den eklektiskt färgade hommage som tillägnas Mingus i den mycket suggestiva låten Slow Charles där bl a Karl Olandersson frossar i growlpastischer med sordin. Trumslagaren Daniel Fredriksson å sin sida formligen frossar i Elvin Jones-licks på låten Elvinology och gör detta på ett alldeles utmärkt sätt, med anspelning på de intensitetsmässiga höjder som kunde nås i John Coltranes kvartett från 1960-talet. Vidare lämnar Jonas Östholms starkt Monk-influerade pianosolo på Monks Four in One ingen oberörd liksom blåsarnas fräcka hantering av temat. Sist men inte minst är det en sann fröjd att avnjuta Sjöstedts akustiskt färgade och drivande basspel, såväl ackompanjemangsmässigt som solistiskt sett. Han har en ton som verkligen bär och tillhör en alltmer sällsynt skara av kontrabasister med klipp i fingrarna à la Ray Brown och Jimmy Blanton.
Sammanfattningsvis kan jag bara ge mig hän i fortsatt lyssnande av plattan och rekommenderar den därför varmt till alla er som vill bekanta sig med jazzens nyförlovade land såsom den uppfattas av vår yngre generation av jazzmusiker.
Peter Reinholdsson

The Mars Volta
Frances the Mute
(Universal)
4/5

Jag har troligen inte läst en enda text om The Mars Volta där ordet progressiv inte har förekommit i någon form. Beroende på läggning hyllar man eller sågar man bandet för deras uppdaterade variant av genren, där de stora formerna, udda taktarterna och allmänna viljan att gå utanför ramarna paras med punkens energi och utlevelse.
Det motsäger möjligen inte ovanstående, men själv hör jag mer än något annat ett modernt Led Zeppelin, med tydliga paralleller i såväl Cedric Bixler Zavalas gällt högpitchade sångröst som Omar Rodriguez-Lopez ackordbaserade riffande.
Jämfört med fullängdsdebuten De-loused In the Comatorium fokuserar Frances the Mute mindre på melodier och fasta låtstrukturer, och mer på stämningar, atmosfärer och utdraget jammande. Jag hade hellre sett att de hade valt en annan väg, men The Mars Volta förblir ändå ett av försvinnande få verkligt meningsfulla hårt rockande gitarrband av idag.
Hannes Ljunghall