SKIVRECENSIONER

Grass Dancer
Down By the Water
(Anna Records)
3/5

Här är det Neil Young för hela slanten och mer därtill Från det överpoängterade röstvibratot, över några ytterst Neil-snarlika låttitlar, via de tjocka, amerikanska r:en, till låtarnas hela strukturer och sinnelag låter Andreas Bohman som en kopia på den legendariske kanadicken, och inget fel i det - sämre förebilder finns. Bohman, i praktiken synonym med Uppsalabandet Grass Dancer, har lärt sig hantverket från sin idol, och han utför sitt värv med stil, finess och total hängivelse, uppbackad av ett band som delar såväl hans känsla som hans kompetens.
Varje låt, kanske framför allt den skitsnygga titellåten, bringar stor njutning i det reichbergska örat. Att jag ändå nöjer mig med medelbetyg beror på att Down By the Water blir lite väl Young-underdånig i längden. Några brödsmulor mer egen identitet hade gjort susen; som det är idag låter Down By the Water mest som ett Neil Young-verk uppfiskat från det obskyras arkiv.
Daniel Reichberg

Johan Heltne
Skisser av en vacker plats
(Hemlandssånger/Naxos)
3/5

Vi lever just nu i en tid då det lanseras en ny artist eller grupp i veckan som gör pop på svenska. Det går upp och ner det där. För tillfället är man mest trovärdig om man lever det hårda livet och sjunger lite risigt, men förra gången vi hade en riktigt stor boom av pop på svenska så var trenden i stället att sjunga finurligt om vardagsliga saker, gärna lite naivt.
Jag vill inte kalla Uppsalabon Johan Heltne naiv, men hans musik bär utan tvekan mer likheter med det tidiga 90-talets popromantiker som David Shutrick, Pontus Holmgren och Ulf Stureson än med dagens billig-bira-gäng som döper sina låtar till bakgator på Södermalm. Men där den tidens pop ibland tenderade att bli lätt infantil med låtar om dinosaurier och lådbilar, så drar Johan Heltne i stället åt det poetiska och lite pretentiösa hållet.
Det känns skönt att höra att all ny pop på svenska inte behöver vara svettig och euforisk, dessutom utan att bli överdrivet seg och tråkig åt andra hållet. Ibland får jag lite svårt att hålla igång uppmärksamheten när jag lyssnar på den här skivan, det ska jag erkänna. Men mycket oftare blir jag glad över hur snäll och ocool Johan låter när han sjunger, och när det är som poppigast - som i den lysande Söndag morgon - är det faktiskt precis lika bra som ovan nämnda referensers storhetsdagar.
Roger Gunnarsson

Gustav
Rettet die Wale
(Mosz/dotshop.se)
5/5

Det finns något avgjort oförväget och finurligt i Gustavs musik. Ett ständigt sökande och en sund rädsla för att bli stående i en korsning där alla vägar redan är prövade. Rettet die Wale är en mosaik eller ett collage där delarna betyder lika mycket som helheten och vice versa. Du kan antingen ägna hela din uppmärksamhet åt en specifik flöjtdrill eller annan smyckning, fokusera på de varsamma melodierna eller låta dig sugas med i den europeiska stämningen - i det avseendet liknar Gustav Kraftwerk - som vilar över albumet.
Rettet die Wale är en experimentell sorts protestsångspop medväl avvägda pretentioner och en övertygelse om att det inte finns några enkla, naiva sanningar. Eller åtminstone inga sanningar man inte kan vända och vrida på för att se vad de verkligen går för. Det Gustav finner fascinerar.
Det har verkligen blivit dags, bättre sent än aldrig, att sluta avfärda konstskolemusik på ren slentrian. Rettet die Wale är morgondagens album, redan idag.
Björn Berglund

CDOASS
Extra Fingers
(Playground Music)
1/5

Bo Sundström
Skåne
(Sony BMG/Columbia)
1/5

Det kanske kan ses som en udda kombination, men dessa svenska artister förenas inte enbart i sin tråkighet utan i att det stora varför? som dessa alster alstrar.
Bo Sundström har gjort jazzpop med Bo Kaspers orkester i ett decennium och har nu beslutat sig för att ge sig ut på solokvist och tar då hjälp av Brainpool, som även hjälpte Per Gessle när han spelade in sin soloskiva. Resultatet är mindre jazz och mer välpolerad, menlös pop där närmsta lätta rim bestämmer var texten ska ta vägen. Det är så vansinnigt intetsägande att jag börjar fundera på musiks natur och varför man gör musik. Och det stora varför:et, varför göra musik när man inte uttrycker någonting? Bo har sagt i intervjuer att om han inte släppt denna skiva så skulle kanske orkestern splittrats och det känns lite som om en TV2-hallåa hade krävt att få göra en utflykt till TV4 för att få uttrycka saker de inte kan på tvåan.
CDOASS har spelat new-wavig funkpunk sedan 1999, men det är först med The Rapture/Franz Ferdinand-hypen som de får släppa en skiva. Just denna musikstils ursprung är konstskolestudenter som inte kunde spela och därför blev det lite stötigt och låtstrukturerna blev annorlunda, nya och spännande när de i slutet av sjuttiotalet tacklade disko/funk och punk. Det är därför lite paradoxalt att CDOASS använt sex år för att låta precis som folk som inte kunde. I sin iver har de glömt bort det där med att det är bra att ha låtar och något att säga. Att bandet faktiskt låtit så här länge är något som de är noga med att understryka, detta för att bevisa att de inte är trendtågsföljare. Vad vill de ha? En klapp på axeln, en tapperhetsmedalj? Bara för att ni varit fantasilösa i sex år så gör inte det saken bättre, ok? Återigen så återkommer den stora frågan, varför? . Varför håller de på när de inte uttrycker någonting?
Detta är en fråga som går till grunden med all konst, vad är det man egentligen vill säga och vad är bra ? Medan vi funderar på det så kan vi utesluta dessa två artister ur den stora undersökningen av bra .
Björn Gylling

The Pohjolas
I Cracked My Head On A Rock
(Arko Records/Bonnier Amigo)
3/5

Jag minns att jag för ett par år sedan frågade vad som spelades i högtalarna på en skivaffär, vilket visade sig vara en låt från The Pohjolas första skiva. Dumt nog köpte jag den inte då, och ångrar mig ännu mer nu när jag hör deras andra skiva. The Pohjolas är popbandet med samma folk som normalt finns i Uppsala-klezmerorkestern Den Flygande Bokrullen, och visst hörs det att bandet inte står på en grund av slamrig indiepop utan snarare gör en poppig variant av lekfull folkmusik.
Låtarna pendlar mellan självklara poplåtar och släpiga, folkbetonade sånger som låter som hämtade ur ett Balkan-drama. Och det är väl kanske just den här vaga genretillhörigheten som gör att The Pohjolas kan få svårt att hitta hem någonstans. Inte tillräckligt renodlade för att få en indiepoppublik, men ändå för spralliga och lekfulla för att få full respekt i skalans andra ände. Det är känsligt det där.
Ibland funkar det ypperligt dock. Som i doo-wop-pastischen Fuzz Pluck , radiopoppiga The Car Didn t Break Down och inte minst sommardängan Start Again , som påminner mycket om det fantastiska norska bandet The Tables.
Roger Gunnarsson