SKIV-RECENSIONER

Matthew Herbert
Plat du jour
(Accidental records/dotshop.se)
5/5
Om de ryska masscensfilmerna med hundratusentals statister, tiotusentals hästar och fullstora mekaniska drakar väckte idéer om regissörens roll som halvgud, tar Matthew Herbert med Plat du jour ett musikaliskt steg i samma riktning. Genom att bland annat sampla 30 000 burhöns genomför han på Plat du jour en sonor undersökning av den mat som vi som äter tre mål om dagen äter, hur den tillverkas och vad den får för konsekvenser för våra liv. Det är ett finurligt och extremt idérikt projekt. Dessutom får det så gott som aldrig det mästrande tonläge som man oroade sig för på förhand.
Närmast ett kantrande i det för expressiva är kändisbashingen i Celebrity men den kompenseras av musiken som låter mycket r n b - den mest innehållslösa musikgenren i modern tid. Texten som säger för mycket motverkas av genren som inte säger nånting och resultatet hamnar mitt i prick
I övrigt är Plat du jour mer dansmusikorienterad. Myllrande fältinspelningar klipps upp och blandas med intrikat rytmik. Som om William Burroughs skulle fått för sig att dokumentförstöra Eric Schlossers bok Fast food nation och utifrån strimlorna komponera infernalisk funk.
Finalen Nigella, George, Tony and me förtjänar ett särskilt omnämnade. Herbert dukar upp en middag i det gröna med samma meny som tevekocken Nigella serverade när George Bush kom för att tacka Tony Blair för dennes landsmäns support i senaste Irakkriget. Sen spelar han in ljudet av när han kör över picknickfilten med en pansarvagn. Skitbra.
Björn Berglund

Status Quo
The Party Ain’t Over Yet
(Sanctuary/BMG)
3/5

Många var vi som gladdes stort åt Under the Influence och i största synnerhet Heavy Traffic. Äntligen hade Status Quo återvänt till vad de gör bäst, till vad fansen alltid önskat - världens svängigaste boogie med Francis Rossis och Rick Parfitts patenterade Telecastrar i fokus.
The Party Ain’t Over Yet hade kunnat bli gräddan på moset i en stark trilogi, men…skit också Alltså, inte så att man återvänt till det lättviktartrams som en gång föste in Quo i dansbandsfacket. Nej, nej, The Party är i alla avseenden en rockskiva, så bluesbottnad som den bara kan bli. Men där Status i sina bästa stunder (och de har varit hur åtskilliga som helst) visar på en enorm uppfinningsrikedom och känsla för finess, hyllar man här de enkla lösningarna - från traditionella bluesrocktolvor till söta, men oförargliga Parfitt-ballader.
Orsaker till köp finns det flera av. Nevashooda, Velvet Train och framför allt Gotta Get Up and Go (en sentida efterföljare till Softer Ride) är Quo av allra mest älskvärda märke. Popdängan till titelnummer förtjänar många veckor på listor. Men det hade varit så kul om orsakerna varit ännu fler. Och varför inskränker sig det pånyttfödda Rossi/Young-skrivandet till futtiga tre låtar?
Daniel Reichberg

Tomas Bodén
fel, motminne: praktik
(www.kupei.com)
3/5

Tomas Bodén är mestadels låtskrivare i uppsaliensiska Differnet. fel, motminne: praktik är ett soloprojekt eller närmare bestämt ett skoptag ur historien, dess tre låtar härstammar från omkring 1993-94.
Titeln fel, motminne: praktik känns talande för hur komponerandet av musik fungerar för Tomas Bodén. Han har i intervjuer sagt att han gärna förvaltar de fel som uppstår under skaparprocessen och att tillvaratagandet är intressantare än tillrättaläggandet. Därav det underliga motminne istället för åtgärd eller korrigering i skivans titel.
Inledande utan titel (fel) är i mitt tycke mest intressant på skivan. Det kretsar kring och i vatten, en komposition tar sig i sakta mak fram i ett vattendrag där oidentifierbara vrakdelar ständigt slår mot farkostens skrov, vissa delikat myllrande, andra spetsiga och tyngre. Något har gått fel, förlist och utan titel (fel) rör sig liksom i spillrorna från olycksplatsen.
Spåret hade passat in på Patrik Torssons Kolväteserenader från ifjol, en audiell gestaltning av livet som sjökapten och musik lika ödslig men samtidigt omhändertagande som havet självt. Men där Kolväteserenader aldrig använde ljudet av hav eller vatten, möjligen för att det hade varit för uppenbart, håller sig utan titel (fel) nära ytan och detaljstuderar. Med en minut kvar kliver vi upp på land.
Det korta mellanspåret utan titel (motminne) är ett sällsamt interludium och en brygga till den mörkare finalen utan titel (praktik) . Vattnet har här torkat bort, mullrandena från maskinrummet är intensivare. Vissa av vrakdelarna tycks ha tagits ombord för examination, bruset har tunnats ut och jag kommer att tänka på Brian Enos Music for airports . Precis som musiken på Enos ambienta klassiker, står styckena på fel, motminne: praktik i relation till varandra på ett närmast matematiskt sätt. Det finns en inneboende, vid första anblick dold logik eller konsekvens och detektivarbetet med att finna denna är såväl utmaning som behållning.
Tomas Bodéns fel, motminne: praktik är knepigare att ta till sig än Differnets två excellenta album. Men betraktad som inblick i skapelseprocessen hos en av Sveriges mest intressanta popgrupper för tillfället är den ett obligatorium.
Inte minst som formatet är så ytterligt sympatiskt: en gratis trespårs-ep släppt som mp3:or på internetlabeln www.kupei.com.
Björn Berglund

Peter LeMarc
LeMarc sjunger LeMarc
(Columbia/Sony)
3/5

Det finns något fint med att gilla Peter LeMarc. Jag tittar i gästboken på hans hemsida, och ser massvis med inlägg från folk i hela landet som räknar ner dagarna till hans nya skiva släpps. Precis som med alla andra band och artister kan man tycka, men det värmer mig verkligen i hjärtat när jag läser kommunikationen mellan LeMarcs fans.
Nya skivan består till största delen av gamla låtar, från mitten av 80-talet och framåt, fast omgjorda utan decenniets svulstiga produktioner. Ungefär samma idé som unplugged-hysterin gick ut på för tio år sedan. I fallet LeMarc så är det faktiskt en väldigt bra idé. Många svenska 80-talsskivor i den rena popgenren låter förfärligt stela och jobbigt muskulösa idag, och LeMarc är nog en av de hårdast drabbade.
Så nu har han inventerat sitt låtarkiv och gjort om 16 låtar såsom de - enligt konvolutet - lät när han gjorde dem, och det blir ju rätt enahanda i längden ska erkännas. Mest kanske för att så gott som alla låtar är balladversioner av vad de brukade vara, men också för att det är svårt att variera sig i just det där allra mest enkla och avskalade.
Men när jag tänker på hur LeMarcs fans sitter hemma och lyssnar på varenda ord han sjunger, hur hans i mina öron ofta lite väl pretentiösa ordval faktiskt hittar rakt in i själen hos fansen och när jag ser hur mycket hans nya skiva faktiskt betyder så blir jag en av dem. Jag får lust att åka med på den där skivsigneringen nästa vecka och skaka hand med Peter LeMarc.
Roger Gunnarsson

Broadcast
Tender Buttons
(Warp)
4/5

När rockband vill vara riktigt emotionella och visa hur äkta de och deras känslor är, så innebär det ofta ett akustiskt alster med alla lager av produktion borttagna för att exponera det bultande hjärta som finns innerst inne. Popgruppen Broadcast intresserar sig inte för dylika övertydligheter.
När de på nya skivan Tender buttons söker efter grundbultarna i sitt uttryck, gör de en genomgripande dissektion, det kommer inte på fråga att bara vara avskalade och innerliga .
Istället har bandet lagt kirurgiska snitt i sin musik som för att avslöja hur datorers ljudkort närmast cybernetiskt samspelar med en organisk anatomi av mer traditionella instrument. Karossen av ljud från det föregående mästerverket Haha sounds är uppbruten men inte helt och hållet bortmonterad, sinnrikheten i konstruktionen Broadcast kan skönjas under flagorna av plåt. Det är både fascinerande och vackert.
Tender Buttons börjar i en repetitivt fallande sekvens av toner. Man leds liksom ner till lyssnarupplevelsen, till ett ställe som tycks ligga under jord. Samma fallande sekvens återkommer i slutet fast då i ekobelagd och mer försiktig form. Som för att säga att vi efter skivans slut beger oss ner på okänd mark, till passager som till och med är outforskade av Broadcast själva.
Däremellan finns en rad poppärlor beströdda med ett tunt lager elektrifierat stoff. Vissa minner om Velvet Undergrounds mest bitterljuva stunder, en annan leker med Stilla natt utan något som helst behov av trohet mot originalet.
Tender buttons får en att känna att 2005 inte är det hundrafemte året på nittonhundratalet utan något modernare, något då en ständig ambition bör vara beredd att revidera allt man står för.
Björn Berglund

The Legends
Public Radio
(Labrador)
4/5

Johan Angergård driver inte bara skivbolaget Labrador utan har genom åren även varit med i en mängd studiobaserade band i den lite snällare popfåran. Kanske var det en längtan efter att få höja volymen som fick honom att starta bandet The Legends häromåret. Istället för somrig tweepop var The Legends istället ett euforiskt handklappsinferno med distad sång. Inte rock direkt, men väl ett steg närmare underjorden än fjäderlätta Acid House Kings och Club 8.
Men så här på andra skivan verkar bandet inte längre existera, utan istället är det Johan själv som spelat in allting. Två steg fram, ett steg bak. För även om man känner igen idéerna och det som skulle skilja Legends från de andra banden på nya skivan så är dynamiken så gott som bortblåst. Där debuten blandade Comet Gains stompiga punksväng med smått lysande popmelodier så tar Public Radio istället klivet rakt in i The Cures trummaskinsår i mitten av 80-talet. Och precis som med Cures album så låter det snyggt och stämningsfullt men jag har lite svårt att hålla isär låtarna när de liksom varken börjar eller slutar.
Men såklart finns här en singel som förlåter det mesta. He Knows The Sun är för den här skivan vad Just Like Heaven var för Hot Hot Hot med The Cure.
Roger Gunnarsson