SKIVRECENSIONER

Tuomo Haapala
Sonic Poems
Music for the Deep Violin
(Bokbandet)
4/5

Fri improviserad musik är någonting som har legat kompositören, musikern och regissören Tuomo Haapala varmt om hjärtat alltsedan 1960-talet då han tillsammans med Jörgen Adolfsson var drivande kraft i frijazzgruppen Iskra (1962-1970). Olika former av uttryck har fortsättningsvis nyfiket utforskats, och spännande, gränslösa möten med musik och musiker från världens alla hörn har fungerat som inspiration för bl a multimediala happenings anordnade av Haapala.
Att som lyssnare möta Haapala i dennes soloproduktion Sonic Poems är som att inträda i ett andligt klingande rum fylld med både innerlighet och djup. Med sina ljuddikter rör han sig inom en egen sfär med inslag av konst-, improvisations- och folkmusikaliska klanger, idéer och gestaltningar. Inte för inte har han valt att tillägna denna instrumentalt baserade cd sin kontrabas som han kallar för den djupa violinen.
Genom att stämma detta instrument som en violin, arbeta ömsom med och utan stråke, utnyttja flageoletter (övertoner) och extremt djupa register, växla mellan bordunklanger och intensiva melodiska rörelser, förmår Haapala att på ett moget och bitvis avskalat sätt ge prov på den variationsrikedom som en kontrabas erbjuder. Han erbjuder också programmusikaliska ansatser, alltifrån samhällsorienterade inlägg om den terror som plågar vår samtida värld (5 x 11th Lamentation) till en underfundig aria för älg och basfiolkör (jo, det finns en inspelning av en sjungande älg på ett kassettband för jägare som Haapala har valt att orkestrera och skriva ett verk utifrån ).
Jag frapperas även av den kusligt vokalmässiga klangkvalitén som Haapala lyckas frambringa i sin tolkning av kuling (Calling Strange Herd Home). På enstaka spår återfinns också bl a Jörgen Adolfsson och röstakrobaten Marie Selander som tillsammans med Haapala visar prov på den lyhördhet och det intensiva lyssnande som i sina bästa stunder kan återspegla fri improviserad musik när den är som bäst.
I en tid präglad av high-techno kultur och täta digitaliserade ljudbilder behövs motsträviga och personliga alternativ, som Haapalas instrumentalakustiska röst. Det krävs både mod och uthållighet att som visionär bejaka poetiska snarare än materiellt-kommersiella värden i ett alltmer sekulariserande och marknadsekonomiserande samhälle.

Peter Reinholdsson

Bon Jovi
Have a Nice Day
(Universal)
3/5

Något som inte överraskar med denna skiva är musiken. Allt låter precis som man förväntar sig när den kommer från New Jersey. En sorts distad Bruce Springsteen, som numera endast strövis närmar sig den hårdrock ur vilken den en gång sprang (när så sker - i Last Man Standing - blir det fröjd och jubel). In med ballader, lite voice-box och voilà - en ny Bon Jovi är född.
Något som däremot överraskar är den finfina kvaliteten. Det var länge sedan Bon Jovi gjorde en skiva där varenda låt är att betrakta som fullt godkänd. Nu har de lyckats. Varje stycke är ett välgjort hantverk text/melodi/produktion med en Jon Bon Jovi som sjunger mer övertygande än någonsin tidigare.
Fast ett album är ju summan av sina beståndsdelar, och där torskar Have a Nice Day. Alldeles för många låtar är alldeles för lika. När vi prickar in den sjätte närmast identiska treackordaren med text ur verkliga livet rör det ihop sig i hjärnkontoret, hur trevliga dessa små visor än må vara var för sig.

Daniel Reichberg

The Cardigans
Super Extra Gravity
(Stockholm Records/Universal)
3/5

Det har snackats om hur nya Cardigans skulle vara ännu ett av gruppens många avsteg från tidigare sound, men efter att ha givit den ett flertal rundor i spelaren står min uppfattning klar: Detta är mycket likt förra Long Gone Before Daylight.
OK, det är klart det finns skillnader. Här är kanterna vassare (det vrickade gitarrsolot i Godspell hade man knappast hittat på föregångaren), häröver vilar ett större mörker (lyssna på det gastkramande malandet i Drip Drop Teardrop), men till attityd, melodi och arrangemang ligger vi väldigt nära (öppningen Losing a Friend är misstänkt lik sin storasyster Communication). Vilket inte alls är pjåkigt, med tanke på den skivans obestridliga kvaliteter. Oturligen delas inte dessa tillgångar fullt ut av Super Extra Gravity. Önskade stämningar tillhandahålls (skivan är genuint skön att höra), men de där genomsuveräna låtarna och melodierna som gjorde Long Gone... så extra njutbar vinkar denna gången till endast här och där. Det som å sin sida talar till nykomlingens fördel är dess större, mer luftiga ljudbild. En öppning för ett mer pompöst framtida Cardigans?
Klart är hur som helst att vi nu oåterkalleligt bevittnat cementerandet av ROCKBANDET The Cardigans. Långt svunna är de dagar då gulleblonda Nina Persson sjöng Rise and Shine med tillkämpad flickröst. Egentligen borde de kanske byta namn? Indiepopbandet The Cardigans är ju dött för längesen, så varför behålla ett så indiefärgat gruppnamn?

Daniel Reichberg

Mauro Scocco
Herr Jimsons Dagbok
(Diesel)
3/5

I skivbolagsvärlden verkar det finnas två sorters Mauro Scocco-album. De som bedöms ha hitpotential och därför omtalas ett halvår innan de kommer ut för att radion ska förstå att det här är något att se fram emot, och de som släpps så anonymt att man ibland upptäcker att de ens finns först på Åhléns skivrea. Jag tror att nya skivan Herr Jimsons Äventyr tillhör den första kategorin, och den borde göra det.
Tiden har sällan varit så väl vald för det som Mauro Scocco är bäst på. Svensk pop med mitt-i-livet-texter är ju en av de genrer som faktiskt säljer skivor fortfarande, och när nu Mauro konkurrerar med Peter LeMarc istället för Eric Gadd igen, så tror jag faktiskt det kan locka lite 60-talister till skivaffärerna. Trots att det är 17 år mellan dem, så tycker jag att nya skivan påminner på många sätt om Mauros solodebut, som fortfarande är oöverträffad i hans karriär i eget namn. Singeln Kall stjärna påminner inte bara om Kents Depeche-trippar utan även om den Mauro som jag själv älskade på 80-talet. Det är utan tvekan den starkaste låten på skivan, men det finns en hel del andra tillfällen då jag vill intala mig själv att vi vunnit tillbaka Mauro från den gröt av planlösa soulballader som präglat hans senaste tio år. Det är i den där melankoliska nostalgipopen som Mauro funkar bäst som textförfattare, annars blir han lätt patetisk och för enkel på nåt sätt. Det blir som dansbandstexter med ett par stänk ångest. Bortsett från att ett dansband kanske inte droppar Morrissey i sina texter.

Roger Gunnarsson

Mårten Falk
Anecdotes
(dB Productions)
4/5

Den svenske gitarristen Mårten Falk har med sin nya skiva Anecdotes tagit ett lite annorlunda grepp, i det att han gett ut en skiva med gitarrmusik med utgångspunkt i den musikaliska romantiken. Här finns ett par kända, närmast nationalromantiska, stycken av Francisco Tárrega, tidigare aldrig inspelade stycken av Andrés Segovia samt musik av Johann Kaspar Mertz. Mertz musik, som ligger närmare den högromantiska mittfåran än det mesta i gitarrepertoaren, blir tillsammans med Tárregas lokalfärgade kolorit och aforistiska preludier och Segovias mer impressionistiska anekdoter ett varierat men ändå sammanhållet program.
Mårten Falk, som har ett förflutet med anknytningar till Uppsala och dess universitet (och som dessutom har recenserat skivor i Ergo), är i Sverige kanske mest känd som uttolkare av ny musik. Att höra honom tolka musik med uttalat romantiska förtecken blir därför extra intressant. Hans analytiska skärpa och känsla för större linjer i musiken hjälper honom att framföra tolkningar som håller sig borta från överdrivet virtuoseri och effektsökeri. Dessutom lyckas Falk nästan utan undantag uttrycka en ofta djup och intim känslosamhet utan att gå över gränsen till det melodramatiska. Här har han stor hjälp av sin fina kontroll över dynamiken och - inte minst - i sin flexibla men samtidigt kontrollerade hantering av agogiken, det vill säga de små temposkiftningar som är så viktiga i romantisk musik. Hans känsliga spel understöds dessutom av en ren men ändå varm ljudbild i inspelningen.
Det här är en skiva för alla älskare av romantisk musik och inte alls bara för dem som vanligtvis lyssnar på klassisk gitarrmusik. Mårten Falk är redan, vid blott 32 års ålder, en erfaren musiker med en bred repertoar, och det ska bli intressant att se vad han tar sig för härnäst.

Nils Erik Mannerfeldt