SKIVRECENSIONER
Trummor och Orgel
A New Beginning
(Uptown Hitsters/www.trummor
orgel.tk)
3/5
Trummor och Orgel - två ord, två musiker, två instrument. Varje person med elementära kunskaper i svensk musikhistoria gör direktkoppling till Hansson Karlsson, duon där Bosse Hansson en gång tog avstamp inför internationellt ryktbar Sagan om Ringen-karriär, duon där Janne Carlsson gjorde sina sista musikaliska ärevarv innan han förvandlades till hela svenska folkets Loffe.
En blick på det rent extremt sextiotaliga omslaget, och bilden förstärks. In med skivan i spelaren, och det är fullbordat: Här har vi två unga Uppsalasnubbar (bröder, gissar jag), som verkligen älskar de 40 år äldre farbröderna. Men det rör sig inte om någon fotostatkopia: mina minnen av H K ger vid handen ett mer jazzigt anslag, medan T O mer är att betrakta som softrock. Skillnaden kan stötvis tyckas hårfin, men som jag hör saken finns anledning att införskaffa T O även om skivhyllan redan innesluter H K. Varför? För att pojkspolingarna besitter en förmåga att skapa och förmedla emotion och melodi på ett sätt som inte står åldringarna långt efter. Dock skulle jag nog inte skriva att idag är intresset för plattor med sättningen trummor/orgel enormt vilket en välvillig sajt påstått i sin recension av plattan
Daniel Reichberg
Saian Supa Crew
Hold up
(Virgin)
3/5
Vill man vara elak så säger man att Dans tes rêves, årets franska hiphopfilm framför andra, gjorde precis allting fel. Inte bara försökte den karbonkopiera 8 Mile utan att lyckas, taffligheten i utförandet var därtill typiskt för mycket av dagens franska hiphop: även om rapparna ofta är skickliga är produktionerna bara vaga kopior av sina amerikanska förebilder, de är plastigare och fattigare på idéer. Ju mer den franska hiphopen sneglar över Atlanten, desto tristare blir den.
Den intressanta motsägelsen i sammanhanget är att det extrema fåtal franska hiphopakter som lyckats sälja skivor utanför Frankrike också är de som låter minst amerikanska. Saian Supa Crew är typexemplet.
De blandar ingredienser från fransk reggaetradition med en skopa avig hiphop och parfymerar med pustar av afrofunk och inslag från medlemmarnas hemländer.
Rappen är klanderfri och varvar slangbemängd riksfranska med olika pidgeonvarianter, deras röster krumbuktar sig otvunget men precist och texterna är fullpepprade av engagemang och djup men också humor.
Jacko har exempelvis ingenting med dagdrömmaren i Neverland att göra utan är istället en disslåt till Jaques Chirac. Megalomaniske inrikesministern Nicolas Sarkozy får sig en välriktad känga innan det är dags för en hyllningslåt till bakdelar i Feceps. Fesse betyder rätt och slätt stjärt och ceps läggs till för att visa att det handlar om en muskel, ordvitsen blir en hiphopifierad anatomilektion.
Att Will.I.Am från Black Eyed Peas gör ett gästinhopp är snabbt glömt och istället fascineras man av de extremt välgjorda röstlekarna i Originales eller låten Zonarisk som söker montera ner de generaliseringar om förorten som är vitt spridda, inte minst bland franska medier. Det vilar något dystopiskt över de låtar som kommenterar den havererade franska integrationspolitiken, som om de bilbrännande revolterna var väntade och kunde förutses. Man ryser.
Hold up har dessvärre en hel del svagheter, en distad gitarr här, en solskensreggae-refräng där. Inbjudne producenten Oh Nos bidrag faller ur ramen, liksom den såsiga balladen So Into You, så ska man bara köpa ett franskt hiphopalbum i år så är det inte Hold up utan istället dubbelalbumet från La Caution.
Om ni har sett Oceans Twelve och minns scenen där Vincent Cassel capoeiradansar sig förbi bevakningskamerornas laserstrålar, så minns ni kanske också de ackompanjerande orientaliska rytmerna?
Där fortsätter den franska hiphopen.
Björn Berglund
Baby Shambles
Down in Albion
(Rough Trade/Boarder)
2/5
Det är inte svårt att se hur Pete Doherty verkligen romantiserar sin rock n roll lifestyle. Det är synd om människor som hamnat snett, men något säger mig att Doherty njuter av varje dokumenterad sekund av hans dekadenståg, för han vet att det kommer finnas coola killar som kommer tycka han är cool så länge han lever, och så länge tidningarna skriver om hans galna liv så kommer det finnas nya, unga rockers som vill starta band med honom när han kissat ner det gamla.
Efter skandalerna kring genombrottsbandet Libertines heter senaste försöket Baby Shambles, och jag måste säga att jag irriterar mig till förbannelse på Petes röst. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Jag har ju svårt för de där sångarna han försöker låta som också. Däremot måste väl erkännas att det är just hans jobbiga röst som gör att Baby Shambles överhuvudtaget gör något avtryck. Låtarna är ok sådär. Förvånansvärt poppiga stundtals. Men utan Pete Dohertys dekadenta stjärnstatus hade de bara varit ännu ett engelskt rockband med några trevliga lads.
Roger Gunnarsson
Kristina Anttila
Innan Bomberna
(Invertigo/Border)
3/5
I filmen Tjenare Kungen gör man kärleksfullt narr av 80-talets nyromantik i scen där en ung, pretentiös man står och sjunger om Berlin och Geneve bakom en synt. Om det görs en liknande film om 00-talet så är det nästan oundvikligt att ha med en man i 25-35-årsåldern som rumlar och ramlar och famlar i någon slags euforisk punkpop med hatten på sned.
Det går tyvärr ganska mycket inflation i genren. Hade Kristian Anttila varit först på plan hade han varit lika populär som Håkan Hellström idag. De gör visserligen inte riktigt samma grej, men jag inbillar mig att det riktar sig till samma publik i alla fall. I grunden välskriven pop som sedan smutsat ner i studion för att låta mer desperat. Mattias Alkberg BD gör nästan exakt samma sak, och ungefär lika bra.
Roger Gunnarsson
Bigg Jus
Poor peoples s day
(Big Dada/dotshop.se)
3/5
I ett hiphopklimat där det som framför allt räknas är ens fallenhet för karriärplanering, är det symtomatiskt att Bigg Jus är en marknadsföringsmässig klantskalle. Hans solokarriär efter Company Flow har sjabblats bort i ett virrvarr av släppdatum, olika slutgiltiga albumversioner och företagsekonomisk oreda på det egna skivbolagets kontor.
Poor peoples day släpps nu samtidigt som det parallella projektet NMS nya album och Bigg Jus tycks fortfarande inte ha förstått vikten av att ge ut i en så jämn ström som möjligt för att varken överdosera eller torka ut marknaden. Fortsätter han så här är han dömd att förbli en evig sidlöpare, en position där han emellertid tycks trivas oförskämt gott.
På Poor peoples day är missilerna riktade mot klassiska mål. Bigg Jus ställer sig bredbent i de utsattas ringhörna och sprutar ur sig en strid ström av argsinta anklagelser mot maktens män, översittarfasoner och vanvettigt konsumerande stjärnrappare. En skoningslös svada för redan invigda och det finns andra som förpackar sitt sociala patos på ett mer elegant sätt.
Bigg Jus bryr sig inte nämnvärt om rimflätning eller rad- och verslängd, hans poänger är goda men bara de mest välriktade formuleringarna sitter som knogmackor.
Produktionsmässigt bullrar det bra och dunkar varmt. Inte lika industriellt bombastiskt som hos hans före detta kumpan El-p, men det hörs att de två kommer från samma skrotiga utgångspunkt. Med titlar som Illustrations of Hieronymous Bosch... that 1467 shit och texter som namedroppar Cecil B. DeMille och Dante är Poor peoples day ett album att koncentrerat avnjutas i skivlyssnarfåtöljen, långt från dansgolv och osedlighet.
Björn Berglund
