SKIVRECENSIONER

Moon Safari
A Doorway to Summer
(Blomljud Records/Progress)
4/5

Trivselsymf? Eller kanske mys-prog? Ska man artbestämma den musik norrlänningarna i Moon Safari leker fram, är ord som dessa vad som blommar upp i huvudet. Apropå blommor, låter det mycket Flower Kings om detta - kanske ingen tillfällighet med tanke på att Uppsalas egen (eller snarare Östunas) Tomas Bodin står som medproducent. Gissningsvis har Moon Safari även spisat en del Kaipa och Ritual, med tanke på den typiskt skandinaviska, vokalt inriktade, väldigt njutbara och med folkton bespetsade progressiva rockmusik de skapar. Personligen hade jag emellertid gärna sett/hört lite mer bångstyrighet. Kanske är det precis så här Moon Safari vill låta, men drar de på svängarna lite mer till nästa skiva, så kliver de upp bland de riktigt stora.
Daniel Reichberg

Blandade artister
Are You Scared To Get Happy?
(Friendly Noise)
5/5

Are You Scared To Get Happy? är den andra samlingsvolymen med svensk popmusik från det sympatiska skivbolaget Friendly Noise. Den första kom för snart tre år sen, hette Friendly People Making Noise och statuerade exempel för vad skivetiketten har kommit att handla om: en varsamt utmejslad definition av pop. För urvalet ansvarar då som nu initiativtagarna Mattias Holmberg och Stefan Zachrisson men anslaget är till viss del ett annat: det som då mer var en provkarta har nu med sensibla handledsrörelser dirigerats till en beständig enhet.
Inget spår är lämnat därhän, alla har på det ena eller andra sättet ett poppigt sammanhang att ingå i samtidigt som spektrat är brokigt och brett. Flow Flux Clan och The Field undersöker inspirerat dansmusikformen parallellt med att Discolor och Erik de Vahl bygger in melodier i intensivt datorprocessade kompositioner. Action Biker och Friday Bridge gör skevt sökande synthpop medan Testbild och Auton bidrar med sinnrik progressivitet och mindre är mer-pop.
Elegans och svärmeri, distinktioner och drömska trevanden, på Are You Scared To Get Happy? hålls de disparata elementen ihop av minsta gemensamma nämnare av skilda slag. The Cure binder ihop Radio Dept.s svävande bidrag med synthstråkar direkt utvunna ur Disintegration, med Flow Flux Clans dansanta cover av Fascination Street. Testbild :s mest nedbrusade komposition någonsin fungerar som mellanled mellan Autons xylofonparfymerade bidrag och Discolors gitarrvägg. Och så fortsätter det, man upptäcker nya bryggor för varje genomlyssning. Tar det slut på bryggor går det bra att läsa konvoluttexten som rebusliknande ledtrådar till musikens sammanhang och inre väsen.
Samtidigt finns det intressanta kontraster och motsatspar att ta fasta på. Äldre demoinspelningar varvas med exklusivt beställningsmaterial, demontering av gamla örhängen omsätts i nyskapande, vissa saker känner sig tveksamt framåt medan andra drivs av beslutsamhet och precision.
På ett påhittigt sätt är Are You Scared To Get Happy? å ena sidan varierad och kontrastrik, å andra sidan sammanhållen och genomtänkt. En enastående räcka poplåtar men samtidigt en samling med en anmärkningsvärd inre dynamik. Snille omsatt i smak.
Att Uppsala representeras med hela fyra bidrag - Discolor, Differnet, Kuryakin och Flow Flux Clan - värmer det lokalpatriotiska hjärtat. Det händer bra saker i den här stan när allt kommer omkring.
Björn Berglund

Torgny Melins
Dansbander
(Cupol)
3/5

För något tiotal år sedan gjorde Black Ingvars braksuccé med sina för tiden fyndiga (men sedan dess nattståndna) hårdrocksversioner av dansbandsdängor och barnvisor. 2006 går vi åt andra hållet och ser ett dansband göra ett helt album enbart bestående av covers på Teddybears Sthlm. Att de senare hade så mycket av schlager i sig är en skräll, för stycken som Ahead of My Time, Hey Boy och det saxofon- och reverbindränkta Teddybears Medley är sann småsentimetal rockschlager av glassigaste sort.
Mitt första hörselintryck (I’m a dansbander yes I am…) är att det här låter som Buggles. Det intrycket består inte, men övergripande är en sorts starkt melodiös schlagerpop med allestädes närvarande vemod. Det är inte svårt att hitta kopplingar till de mjukare sidorna hos fingubbar som Status Quo eller Dave Edmunds. Desto svårare är att sluta gunga med - jag tror banne mig jag föredrar Torgnys version av Rock n roll High School före originalet.
Torgny Melins har blivit bokade till Arvika och Hultsfred. Är alltså dansband årets trend?
Daniel Reichberg

Andreas Mattsson
The Lawlessness of the Ruling Class
(Hybris)
3/5

Någon gång i mitten av 90-talet hade jag och en kompis en konversation där vi försökte bräcka varandra i att komma på så tråkiga saker som möjligt. Jag minns att han sa en balladsamling med Popsicle , och han blev den första i min bekantskapskrets att få veta att jag fått ett förhandsexemplar på Andreas Mattssons soloskiva. Rätt mycket har hänt sedan 1994. Då minns jag hur man stod och tittade i taket på Popsicle-spelningar när de obligatoriska balladerna skulle avverkas. Nu börjar Andreas Mattsson närma sig 40-strecket, så det vore ju kanske lite märkligt om hans hemmainspelade solodebut var en popkaskad med en massa varianter på Sunkissed och Sandy .
Istället jag blir glad i hjärtat av att höra Andreas röst på skiva igen, och visst känner man igen hantverket från Popsicle-tiden. Det är slött, i längden förutsägbart och otrixigt men så har han också alltid varit mer en hantverkare än någon designer. När sista Popsicle-skivan, Stand Up and Testify , kom 1997 hade elden som tände Popsicle falnat, men istället hade man kommit in i en ny, vuxnare fas som aldrig riktigt hann få fotfäste innan bandet upplöstes. Andreas Mattssons soloskiva The Lawlessness of the Ruling Class är som en skiva med demoinspelningar från den tiden som aldrig kom ut. Jag får gåshud när det är som bäst ( Summer of Speed , Down On The Corner ), men precis som jag lät antyda i inledningen så är det svårt att hålla lågan brinnande över en hel skiva Popsicle-ballader.
Roger Gunnarsson

Tiga
Sexor
(Different/Pias)
2/5

På omslagsfotot till Sexor försöker Tiga se ut som Bryan Ferry anno In Your Mind från 1977. Förutom ett par pilotare är det i allt väsentligt en tematisk kopia, likheterna slutar dock där.
Sjuttiotalets Bryan Ferry var en dekadent svirare som trots mediokra soloskivor och tvivelaktiga sammanhang alltid lyckades komma undan med en dandymässig elegans i behåll. Tiga besitter trettio år senare inte alls det där, hans framtoning präglas mer av att tungan hänger utanför istället för att vara bestämt placerad i kinden. En blandning av baktunga rytmer och alldeles för ostiga vokalinsatser gör att han framstår mer som en rumlande drummel än ett flärdfullt salongslejon.
Smakmässiga skillnader med Bryan Ferry uppenbaras i val och utförande av covers. Där Ferry alltid haft en osviklig fingertoppskänsla för vilka låtar han ska svalka av med sina crooner-stämband, är Tiga i två fall av tre förutsägbar och tråkig. Hans omarbetning av Talking Heads Burning Down the House är platt och ointressant och den oengagerade versionen av Nine Inch Nails Down In It har ingenting kvar av originalets sammanbitna ångest. Att den flera år gamla covern av Public Enemys Louder Than A Bomb är vassaste låt på hela skivan är talande. Som popalbum är Sexor inte mycket att skriva hem om.
Inte heller som dansmusik betraktat är det särskilt bra. Trista ljud som lönnfett skumpar fram istället för att studsa med energiska steg. Svullet istället för mäktigt och alldeles för många låtar. Att trycka in tretton spår på mindre än en timme rumphugger det som behövt mycket mer tid på sig för att byggas upp och brisera.
Det bästa Tiga-relaterade efter nyår är Morgan Geists Monop-honic-remix av Good As Gold. Hittas på b-sidan av tolvan och är det enda man behöver.
Björn Berglund