SKIVRECENSIONER

The Sounds
Dying To Say This To You
(Warner)
2/5

The Sounds har tydligen en hel drös häftiga fans i USA. I Sverige består publiken dock mest av högstadiebrudar. Enligt mig är högstadiebrudar de finaste fansen man kan ha men The Sounds själva föredrar nog gubbar med skäggstubb. Jag är övertygad om att bandet skulle vinna mycket mer på att försöka utforska rollen som tonårsidoler istället för att klänga fast vid en stendöd rock n roll-myt.
The Sounds nya skiva har fler elektroniska inslag än tidigare och innehåller en hel del catchy tunes, som nästan alla är roligare än första singeln Song With A Mission . Även om bandet har lyckats med melodier och syntslingor så är Dying To Say This To You inte speciellt trovärdig. Däremot rätt så underhållande. Texterna känns konstruerade och alla låtar är uppbyggda på 80-talsklyschor. Nu behöver ju inte klyschor vara något negativt egentligen, men i kombination med noll procent självironi har de ingen effekt. The Sounds vill så gärna vara häftiga men påminner mest om tuffa gänget i en brevfilm i Bullen. Det hela är faktiskt ganska så rörande. Det är fortfarande omåttligt kul att The Sounds jobbar så hårt på sin tuffa attityd men samtidigt har ett så taffligt engelskt uttal. Man börjar nästan undra om det är ett medvetet val. På en låt sjunger både Maja Ivarsson och en av killarna i bandet. Grabben vill låta lika kaxig som Pete Doherty men den usla engelskan sätter käppar i hjulen.
The Sounds gör mig varken upprörd eller provocerad. Jag ser dem mer än gärna dansa runt svettigt och lidelsefullt i familjeprogram på SVT till förinspelad musik.
Matilda Weibe

Staffan Hellstrand
Motljus
(Playground)
3/5

Jag får lite samma känslor av Staffan Hellstrand som av Peter LeMarc. Jag tycker väl egentligen varken bu eller bä om musiken, men det känns som att hela framtoningen är så sympatisk och chosefri att jag direkt blir välvilligt inställd och lyssnar efter bra grejer istället för att kritisera det dåliga. Hela Hellstrands världsbild verkar bygga på någon slags empati. Att se det fina i den lilla människan, att inte äta djuren, att vilja att alla ska ha det bra och vara lyckliga. Därför är det extra synd om honom när jag frågar mig själv vem som egentligen lyssnar på Staffan Hellstrand idag. Alldeles för få. Han har varit med för länge i matchen för att klassas som något annat än en rockgubbe av de unga, han är för opolitisk och mesig för att vara en cool stofil och han är nog egentligen för snäll för att vara en rockstjärna.
Staffan Hellstrand är den svenska rockens Tjuren Ferdinand. Hans publik finns nog bland P4-lyssnarna, men ändå riktar sig skivbolaget gång på gång till publiken för cool, etablerad rock. Den här gången har han samarbetat med ett av mina favoritband, Eggstone. Lyssnar man så hörs det. Jag kan tänka mig att Staffan tycker synd om människor mycket. Det gör jag med. Varenda recensent kommer att skriva att En del saker som jag gör låter som Lemon tree . Det kommer kanske svida ett tag, men sen går det över. Skivan kommer få två getingar, tre plus och något pliktskyldigt promobrevreferat. Jag tycker den är värd mer än så. Inte nödvändigtvis ett högre betyg, för jag blir aldrig speciellt exalterad över hur bra det är, men jag tycker att Staffan Hellstrand står över i princip alla andra svenska män med gitarr, och då ska man inte stå ute i marginalen och se hur alla coola kids glider förbi och snor skivköpare.
Roger Gunnarsson

The Knife
Silent Shout
(Rabid Records)
3/5

Silent Shout är ett dystopiskt temaalbum. Karin Dreijers röst hårdprocessas till oigenkännlighet för att hon ska kunna iträda sig olika karaktärer: en skir och skev falsett, en stämma klingande av kinesisk schlager, en elektrifierad jojk, en djup mansröst. Röstförvrängandet används för att skifta berättarjaget och skapa ett novellistiskt koncept där parallellhandlingar löst hänger samman och söker skildra ett samhälle från olika aparta personers perspektiv.
Jag vet inte riktigt om jag gillar det ens som idé, likt hos många sentida hip lit-författare så känns det alltför lättvunnet. Det senaste året har folk från Dave Eggers till Pär Thörn använt sig av samma teknik; istället för en väl sammanhållen helhet låter man mottagarens största uppgift bli att leta reda på den vaga röda tråden, parallellhandlingarnas minsta gemensamma nämnare. Man struntar i att knyta ihop säcken vilket mest av allt känns oansvarigt. Hellre komplexa deckargåtor som David Bowies Outside eller temaskivor om resan till jordens inre som hos Rick Wakeman om jag får bestämma.
Nu går det emellertid bra att välja bort koncepttanken och istället lyssna på Silent Shout som en radda låtar, då blir det motsägelsefullt nog ett bättre album. Med en mulen elektronisk ljudpalett målar The Knife upp snabbare kompositioner med stråk av senmodern techno samtidigt som skivan är inte tillräckligt intresserad av fyrfyror för att kunna rubriceras som dansmusik. Istället späds Silent Shout ut med mer återhållsamma syntballader. Att spela referensbingo med åttiotalsartister går hur bra som helst:
Solvent? Check.
X Marks the Pedwalk? Check.
Jean-Michel Jarre? Check.
Ett par låtar känns väl tillkämpade, de anstränger sig för mycket för att vara speciella och säregna snarare än faktiskt vara det. Men det är mest bortskämda petitesser, Silent Shout är på det hela taget ett helt okej album. Varken mer eller mindre.
Björn Berglund

Ray Davies
Other People’s Lives
(V2/EMI)
3/5

Hårdrockens skapare. Och progrockens, punkens och britpopens. Det finns väl bara två personer som kan hålla alla dessa meriter uppe med någon form av pondus. Den ene är Pete Townshend, den andre Ray Davies. Med sina Kinks var det han som redan 1964 gav världen de stilbildande, för sin tid brutala riffen i You Really Got Me och All Day and All of the Night, epokgörande i såväl hårdrock som punk. Med sina tidiga konceptalbum gav han grogrund för progrocken, medan singlar som Waterloo Sunset, Dead End Street och Plastic Man fick sina arvtagare i Manchester tjugotalet år senare.
Bland Rays fyra meriter är det sistnämnda som dominerar när han ger ut sin första skiva med enbart nytt material sedan… ja, jag tror 1985 års Return to Waterloo är hans förra. Här pratar vi om rak pop/rock, med Davies så typiska sentimentala, brittiska stämma, sina alltid lika fyndiga texter och sina träffsäkra melodier. En samtidsbetraktare var Ray redan 1965, och greppet har han ännu inte släppt. Särskilt The Tourist och halvt vildsinta Stand Up Comic finner Ergoskribentens gillande.
Daniel Reichberg

Dödens Lammungar
Tysk Höst
(Ka Bu Ha)
3/5

Dödens Lammungar är en till hälften Uppsalaanknuten kvartett som spelar knyckig och spasmatisk postpunk med nyvåg-inspirerade texter på svenska. Tysk Höst är fyra låtar som mer än något annat förmedlar en klädsam desperation, inte minst tack vare sättet som sången dränks i den överlastade och samtidigt burkiga ljudbilden. Utan att låta som en lo fi-dåre vill jag ha det till att bristen på dyr studioutrustning är en behållning med Tysk höst. När lammungarna i låten Ett Annat Rum tråcklar med ackorden som det bästa Franz Ferdinand, tillför den larmande lager-på-lager-produktionen en tilltalande intensitet. Att texterna mest når fram i brottstycken gör dem svåra att få grepp om samtidigt som en effekt uppnås när de enda ord som tränger ut är plasma, flerfärgstryck och extas.
Dödens Lammungar återanvänder och uppdaterar ett retrosound med ett ben placerat på varsin sida decennieskiftet mellan sjuttio- och åttiotal och likt många av dåtidens artister vet de att använda sin image på ett verkningsfullt sätt. Särskilt mycket uppskattar jag hur bandets alltigenom svartvita profil ställs i stark kontrast till den bjärt kolorerade plastverklighet som målas upp i texten till I Bläckfiskdammen. Den sortens laborerande tydliggör bandets känsla för estetik och sammanhang.
Efter att hört Tysk Höst är det inte utan att man längtar efter mer från de nyvåg-teatrala delarna av det tidiga åttiotalet. Inte nödvändigtvis Johan Kinde och hans Lustans Lakejer utan minst lika gärna Dom Dummaste, Ståålfågel och Cortex. Kom tillbaka, allt är förlåtet
Björn Berglund

Mission 65
Live In Concert
(Egen utgivning)
2/5

Mission 65 är fem herrar med instrument och tycke för funk, soul och jazz. Live In Concert spelades in vid två tillfällen förra året, på Pub 19 och Katalin i Uppsala, tillsammans med gästande blåsduo.
Att ge ut en liveskiva när man inte har en etablerad karriär är ett vågat grepp. Problemet och fördelen med livemusik är att den gör sig bäst just live. För att göra livemusik rättvisa krävs istället närvaro och att man kan gunga med i någon sorts halvdans på det där sättet man bara gör på konsert. Jag får samma känsla av Live In Concert . Förmodligen var det roligare på plats.
Jag önskar att jag var med en av de där kvällarna, med en öl i handen och någon att gunga med. Jag önskar att jag fick både se och höra Mission 65 spela The Meters och Donald Byrd. På skiva tappar musiken sin effekt. Det blir mestadels en charmlös fusion av bandentusiasm och jazzlir.
De två stora undantagen är What s Happenin och Wiser Time . Kanske är det för att sångaren Johan Sandborgh gör sig bäst på engelska. Cha Cha Kär är också vacker i sin lågmäldhet.
Mission 65 kan spela, sjunga och har fattat att blåsinstrument är nödvändigt om man ska göra soul. Jag väntar på att få en studioskiva i min hand.
Agnes Arpi