SKIVRECENSIONER
Pet Shop Boys
Fundamental
(EMI)
3/5
En av de saker jag gillar mest med Pet Shop Boys kan också vändas till att bli det tråkiga med dem. Jag älskar att de på något sätt är Pet Shop Boys i alla väder, inga tröttsamma experiment med gitarrer (Depeche Mode, New Order med flera) eller krampaktiga försök att hänga med i tiden (Primal Scream, U2...) som ofta drabbar band som lever kvar från 80-talet. Pet Shop Boys består. Lyssnar du på deras samlade 80-talsproduktion så kunde mycket av det lika väl vara hämtat från senaste skivan.
Sedan älskar jag hur de är precis allt som Embassy vill vara, fast utan att ens försöka vara det. En nagel i ögat på viktig musik, vilket i förlängningen gör dem till viktiga i sig själva. Men även om man kan glädjas över att saker består, så måste det erkännas att det en gång så vassa låtskrivandet trubbas av för varje ny skiva som kommer. Den stora skillnaden är låtarnas livslängd. Gamla hits som What Have I Done To Deserve This? , Can You Forgive Her? eller Suburbia känns precis lika briljanta idag som när de var nya och ruskade om min värld. Vid första lyssningen får jag lite samma känslor för nya hits som The Sodom and Gomorrah Show och I m With Stupid , men redan efter några lyssningar tappar de skärpan som aldrig de gamla låtarna har tappat. Det är bra, felfritt och ibland ljuvligt smattrigt precis som man önskar, men ändå är jag inte överdrivet sugen på att lyssna på skivan nu, trots att den varit mindre än en vecka i min ägo.
Egentligen är det bara den briljanta och eleganta Luna Park som känns rakt genom så bra som man tog för givet för femton år sedan.
Roger Gunnarsson
Viktor Sjöberg
On A Winter´s Day
(Kalligrammofon)
4/5
Det finns en smittsam ödmjukhet i Viktor Sjöbergs musik. Den är varsamt frammanad och därigenom fundersam och kontemplerande i sitt uttryck. På omslaget till On A Winters Day sitter Viktor tillsammans med sin hund Douglas och sover i baksätet på en bil. Sover. Det ser fantastiskt avkopplat ut. En sinnebild för lugnet i Viktors musik, som dock är mer skärpt än det vi vanligen kallar sömn.
Skivtiteln har norpats från en halv textrad från Mamas and the Papas California Dreaming och likt den så ofta feltolkade sextiotalshiten handlar On A Winters Day om kyliga vinterdagars längtan efter vår och värme. Genom en flitigt använd akustisk gitarr förmedlas en känsla av att när väl våren kommer, så kommer den att vara efterlängtad.
Viktor har tagit tillvara på ljud som läckt in i mikrofonen och låtit dem bli en oskiljbar del av musiken, en sorts fältinspelning i inspelningen så att säga. En kvinnoröst som säger jag är klar nu gör att fiktionen bryts för en stund och musiken placeras i ett sammanhang samtidigt som vi fått en skymt av dess förmodade musa.
Avslutningsvis måste också Henrik Lundströms omslag omnämnas, det lever i symbios med skivans uttryck. Färgerna är kallt blåa på konvolutet, varmt röda och murriga inuti. På ett av omslagets foton lämnar Douglas tassar spår i den sista av vintersnön, snö som ligger kvar på själva cd-skivan som skiner vit och silvrig. Idén att låta låttitlarna representeras grafiskt är något Henrik utvecklade redan på Differnets första album med de kolorerade fyrkantiga mönster som delgav låtarnas stämningsläge och längd. På On A Winters Day finns samtliga titlar skrivna i ascii-kod, mönster som är utmanande tankenötter att deschiffrera.
I tider när musiker mer än nånsin borde anstränga sig för att förpacka sina verk omsorgsfullt, är Viktor Sjöbergs On A Winters Day ett föredöme. Och det omsorgsfulla anslaget gäller även musiken, i allra högsta grad.
Björn Berglund
Dwayne Sodahberk
Cut Open
(Tigerbeat 6)
4/5
Dwayne Sodahberk är en ur det äldre gardet av svenska laptop-artister som aldrig fick den uppmärksamhet han förtjänade då det begav sig. Att min Dwayne Sodahberk-samling är oförsvarligt skral kanske därför är symptomatiskt, splitsjuan han släppte tillsammans med Kid606 är allt jag har. Jag har läst och hört att han sedan dess lagt sitt förflutnas ljudskrot åt sidan, mjuknat och blivit tillgänglig på ett annat sätt än tidigare. Utvecklingen har lett bort från klipp och klistra-knastret till mer melodiskt orienterad musik, som samtidigt är rytmdriven i högre grad.
Mest av allt låter Cut Open som om Kevin Shields från My Bloody Valentine producerat en blandning av den poppigaste upplagan av Sonic Youth och Prefuse 73:s alter ego Ahmad Szabo. Obskyra referenser i all ära men om jag istället skriver: suddig och mjuk men samtidigt sakta trevande pop som det vagt glimmar om, förstår ni mig bättre då?
Dwayne Sodahberks röst är vek och gnällig, den låter sina harmonier sväva över en kontinent av milda oljud som mestadels är lätt elektrifierade. Det fantastiska med Cut Open avslöjar sig först efter hand, när kompositionerna plötsligt skiljer ut sig från en från början jämntjock och lite mjölkig helhet. Då blir Cut Open ett lika utmärkt som anspråkslöst album, fullt av bedårande popvisor och melodier.
Björn Berglund
Ron Sexsmith
Time Being
(V2)
3/5
Jag är rädd för rätt många saker, men hundar och manliga singer-songwriters är en fasa som man påminns om lite för ofta. I båda fallen tror jag det handlar om bristen på kommunikation och kemi. Vi kommer liksom aldrig förstå varandra, och då kan vi lika gärna vara ovänner. Men ibland så dyker det upp små broar som gör en nyfiken på vad som finns på andra sidan. Jag vet inte om Ron Sexsmith försöker lura mig till en sämre musiksmak, men jag går verkligen på allt han säger.
Hans album Retriever från 2004 var helt klart det årets största överraskning. Kanske för att artister sällan slår en med häpnad vid 40 års ålder, men också för att jag faktiskt fick kemi med den. Hundtiteln till trots. Det känns som att även om Ron använder de klassiska man-med-gitarr-uttrycken så är han en romantiker och nostalgiker i grunden, vilket ger hans låtar en mycket mer sympatisk ton än de andra dysterkvistarnas. Nya skivan Time Being är inte alls lika bra som Retriever , men också svårare att få grepp om eftersom låtarna är nästan löjligt snarlika varandra, både i text och musik. Men fortfarande är Ron Sexsmith överlägsen sina konkurrenter. Inledande Hands of Time har allt det där som gör att jag tycker om honom. Den fina rösten (låter han inte lite som Paul Young ibland?), de väntade men snygga mollackorden på rätt ställen och den nostalgiska texten. Men framför allt konststycket att hitta tonen som får en snubbe som jag att faktiskt lyssna och beröras av något så urbota tråkigt som en 40-årig singer-songwriter. Ron Sexsmith är som en St Bernhards-hund i en flock arga kamphundar. Som Peter LeMarc jämfört med Ulf Lundell. Jag tror han har ett hjärta av guld.
Roger Gunnarsson
Durakov
Keep the routine
2/5
Durakov är ett fyrmannaband från Uppsala som själva definierar sin musik som emo-punk-rock. De har tidigare släppt några demos och tre ep:ar. Bandets fjärde ep Keep the routine, som innehåller sex spår, bjuder väl inte på någon direkt variation, vilket jag inte tror att emorockpubliken efterfrågar. Det är ju ingen genre full av möjligheter precis.
Det är nog väldigt svårt för ett band som detta att slå igenom idag. För att kunna hoppa på OC-emovågen, vilket Durakov förmodligen inte är så intresserade av, krävs det att bandmedlemmarna är 20 år och bär för små skjortor och fyrkantiga glasögon. Eller så satsar man istället på traditionell gubbig dekadens, vilket tyvärr fortfarande är ett framgångsrecept. Durakov passar inte in i något av dessa fack och kommer därför antagligen fortsätta vara ett lokalband som släpper skivor på independentbolag och spelar på små rockklubbar runt om i Sverige inför en liten men entusiastisk publik.
Musiken är välgjord och Durakov är säkert ett gäng kompetenta rockmusiker men i mina öron är det mest intetsägande och inför en bredare massa är dessa grabbar förmodligen chanslösa. Sorry
Matilda Weibe
